Den höstliga kvällen glider

Den höstliga kvällen glider -

vi skygga ångestfullt

för mörkret som dröjande glider

ur klyftor och drypande hult.

De gamla känslorna brista

utan tårar och ord.

Vad hava vi mera att mista?

Vi höra de skärande skriken

av spovarna nere på maden,

där videna kalna och bladen

multna i bräddade diken.

A Mörne:

Mot rodnande viken

Dansa, min huldra,

längs daggiga vreten

ned till vår somnande sommarsjö!

Bär på din skuldra

de rosiga näten,

skynda att gilja vid sommarns ö!

Låt aftonens bölja

din fägring häva

mot rodnande viken, där löjan slår,

och lösa din sölja,

den rödaste reva

som skogens linnea har knutit i år!

A Mörne:

Skäret

Östra branten är mörk och tvär.

Skäret är högre än andra skär.

Skurarna piska gräsen vita,

i tallen på krönet byarna slita.

Det mörknar och kampen går hög i brotten,

djupt i klyftorna mullra skotten.

Havets djärvaste måsar skria

över skäret, det vilda, fria.

A Mörne:

Jag drömmer mig stolt

Jag drömmer mig stolt, jag drömmer mig säll,

fast biltog jag flyr över myren.

Jag drömmer jag spränger i slocknande kväll

längs slingrande lider mot sagans fjäll,

mot borgen och äventyren.

A Mörne:

Månsilver

Mellan brustna skyar fram hon träder,

nattens drottning, vänlig, blid, 

skönt i silversmyckad prakt bekläder 

sjö och land i midnattstid. 

Se, hur vågen silvras, se hur strålar 

darra trolskt i insjöns famn! 

Se, hur berget härligt prålar 

i en färgprakt utan namn! 

Lugnt hon skrider fram sin tysta ban; 

som en huldrik skyddsgud blickar 

över sjö och skog, på fur och gran, 

jorden kärlig hälsning skickar. – 

Så hon vandrat åren utan tal, 

så hon silvrat hav och strand, 

strålar silat genom skogens sal 

milt och städs med givmild hand. 

Sekler hon sett födas, sekler svinna 

spårlöst uti tidens sand… 

Mänskosläkten såg hon vandra, hinna 

slutligt evighetens land. 

V Ekelund:

Båklandets vackra Maja

Båklandets vackra Maja,

är du min hjärtans kär,

ser du min vimpel vaja 

röd vid ditt bruna skär?

Duken är röd och namnet ditt 

sirligt sömmat i guld och vitt, 

Båklandets vackra Maja, 

är du min hjärtans kär?

Du var ljuv att betrakta, 

len som ett silkesskot. 

Tången knastrade sakta 

under din bara fot. 

Dungen var tyst och soln gick ned,

skogen blev mörk över Båklandshed. 

Du var ljuv att betrakta,

len som ett silkesskot. 

Båklandets vackra Maja, 

var du min hjärtans kär! 

Grannare vimplar vaja 

snart vid ditt bruna skär. 

Vågen för bort ditt spår från strand, 

vågen bär annan tång iland. 

Båklandets vackra Maja, 

var du min hjärtans kär. 

A Mörne:

Till August Strindberg

Vid femtio fyllda
stå andra förgyllda
med snören och glitter
på rocken och kragen,
men ensam du sitter,
långt fjärran från skriket
och bullret för dagen,
på tröskeln till riket.

Du hänger ditt bälte
på muren tillbaka,
men landsflykt och vaka
de varsla en hjälte,
som intet förfärat
men sagt vad han menat,
som många ha ärat
men flere ha stenat.
Ej fagrare lager
i aftonens dager
två händer fått pressa
kring diktarehjässa
än den du har burit.
Ett löfte du svurit:
du skulle ej slita
från hår, som bli vita,
om dagen än sprunge
i mörker och släcktes,
den tistel som räcktes
till krans åt den unge.

V v Heidenstam: