Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.
Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.
Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.
Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.
I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.
Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.
Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.
Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.
Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.
I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.
- - -
Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.
- - -
Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.
- - -
Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.
Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.
Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.
Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.
Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.
Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.
Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.
Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.
För var versrad som jag gör
lovar du en kyss mig giva;
arket fullt jag borde skriva,
mindre har jag skrivit för.
Men man måste hålla måtta,
jag med vers, med kyssar du.
Låt mig räkna: Där är sju!
En därtill det gör mig åtta.
Numro åtta är fatal,
Greklands sångmör voro nio,
och en svensk därtill gör tio. --
Elva var apostelns tal,
ty jag räknar icke Judas,
honom, som i vänners lag
kysste falskt; det gör ej jag,
helst när vackra läppar bjudas.
Huru står min räkning här?
Aderton; det är dock något.
Nitton -- rimmet gör besvär,
därföre jag fyller tjoget.
Strofen är ej full som jag,
in i hamnen vill jag styra,
därföre till godo tag
denna gång med tjugofyra.
Det är kraftigt, men så kallt i Norden!
Längre ner till den bebodda jorden
längtar du från snö och is,
dit där druvan och orangen blommar,
dit där grönklädd maj och mognad sommar
vila över paradis.
O, hur skönt förflyga livets stunder,
suckar du, ibland dess lunder,
vid dess näktergalars sång!
Drucke jag utav dess silverströmmar!
Bleve min inbillnings drömmar
verkliga ändå en gång!
Varför icke? Vad är verkligheten?
Vad I kännen, vad I veten,
det är verkeligt, det leven I.
Låt blott konsten lyfta er ur gruset!
Vidsträckt är hon, såsom himlaljuset.
Och som havets våg så fri.
Se, Skidbladner vinkar dig vid stranden.
Över haven, över landen
diktens gyllne skepp går fram.
Evig medvind i dess segel susar.
Skönare dig jorden tjusar,
högre himlen, från dess stam.
Oden timrade det själv med världen,
egennyttan, avunden och flärden
tas ej mot inom dess rena bord.
Skalden med den gyllne lyran
står vid styret. Gudayran
jagar köln kring hav och jord.
Väl, så stig med lust på spegeldäcket!
Som en morgondimma faller täcket
ifrån andevärlden. Hon är din.
Huru vänligt skog och klippa nickar!
Huru vitt du från din mastkorg blickar
i de blåa landen in!
Segla oförskräckt! Se, djupt i väster
står bland gyllne moln en stad. Vad fester
firas där, vad sång, vad dans!
Hur dess kolonnader skina!
huru tornen bada sina
tinningar i purpurglans!
Lustigt är där, som på Idavallen.
Där är ännu icke Balder fallen,
Brages harpa klingar där ännu.
Forntids minnen, framtids öden,
livets gåta, gåtan utav döden,
allt förklarat skådar du.
Därför längta icke mer från Norden,
skönheten är vansklig uppå jorden,
endast dikten hör hon evigt till.
Var som helst du må av ödet ställas,
finns Hesperien, finns Hellas
för din syn, så snart du vill.
När Oden med Asar från solens land
drog segrande in över Sundet
och spridde ett släkte kring Mälarens strand
med ljuset i tanke och svärdet i hand --
då stiftades Götaförbundet.
De ättgode män, som i kungsstol ställt
kring bordet i höga Valhalla,
och hjälten, som blödde på Lützens fält,
och han, som drog djärv över fruset Bält,
de voro förbundsbröder alla.
Linnæi system, som för oss tyder ut
var dalens, var ängarnas runa,
och Polhems kalkyler och Vasas beslut
och Kellgrens evärdliga sånger till slut,
de äro förbundets Iduna.
Vad storsint är handlat i farans stund,
vad skönt som är bildat i Norden,
vad ädelt som blomstrar på järnmängd grund,
det kommer dock allt från det gamla förbund,
församlat på toppen av jorden.
Så länge det finns av den fria ätt
blott två, mellan fjällen och Sundet,
som låga för sanning och våga för rätt,
så länge bryts icke förbundet så lätt;
en skål för det fasta förbundet!
Anser Frida såsom jag, att vindar äro anförvanter
till oss själva, vi som även ryta må i världens larm?
Fast de icke själva vilja, rycka de från bergens branter
enris loss och bryta blomman som nyss stod så röd och varm.
För att sedan stillade vid skogen uti undran stå:
Varför foro vi i vrede, varför gjorde vi väl så?
Anser Frida såsom jag, att molnen äro våra bröder
eller våra likar, därför att de jagas såsom vi,
utan att de fatta varför, bortåt norr och bortåt söder,
slås tillsammans så det blixtrar, och till slut ett intet bli.
Bara till ett regn på taken och en tröst åt torra stråt,
sedan ingenting, när solen skiner stunden efteråt.
Anser Frida såsom jag, att lärkor äro våra systrar
som i rymden tumla under Herrans blåa, dag från dag,
sjungande därför de måste, medan mänskan nedan lystrar
i beundran och i utrop: Hör du såna vackra slag!
För att sedan, när en afton nalkas bister med en vind,
frysa till och falla neder döende vid järnvägsgrind?
Vad nu Frida anser eller tycker - ack, jag vet för dagen
redan ha vi trampat hundra kryp på marken under oss.
Våra tankar gå så snälla för att lyda kärlekslagen,
våra fötter göra uppror, våra händer bara slåss.
För att när en afton nalkas sträckas stelnade - och då:
Varför gjorde vi väl detta, varför gjorde vi väl så?
Vad nu Frida anser eller tycker - ack, jag vet för stunden
gåtans lösning ligger bortom horisontens blåa rand.
Sannolikt är fågel Fenix, lyckans fågel, evigt bunden
invid havet i en grotta på en död och stenig strand.
När han lossar sina fjättrar för att stiga mot det blå,
är jag inte fullt ut säker, inte fullt ut säker på.
Uti denna ros sig Skaparn vänligt närmar,
talar ömt till mig i färger och i doft.
Ja, jag vet, att honom oftast jag mig fjärmar,
där jag vandrar tungt i vardagslivets stoft.
Denna fina ros ur Fridas trädgård sprungen,
som en mullens dröm, är en apostel god,
som predikar, att jag nog må bliva tvungen
vandra kring i renhet och i tålamod.
Nyttans hjul beständigt med sitt buller störa.
Verklighetens sot beskuggar önskans bild.
Det är icke sagt så lätt sig låter göra
vara mycket god och vara mycket mild.
Det är icke sagt, att jag kan hopabinda
med den gyllne tråd i himlens blåa hamn
mina tankar, som i storm och böljor blinda
driva kring men längtar till en fridens famn.
Endast bönens ljud min kalla tunga härmar,
där jag hjärtlös går i vardagslivets stoft.
Ändock i den rosen du dig vänligt närmar,
talar ömt till mig i färger och i doft.
Denna fina ros ur Fridas trädgård sprungen
är en röd apostel, ställd uppå min stig,
för att jag skall ropa utav kärlek tvungen:
inga andra gudar haver jag för dig!
Ske ej min vilja, Herre - den är svag
och alltför barnslig. Tryck din törnekrona
djupt i min panna, fast av kval jag skriker!
Av dig jag är, låt mig med dig försona.
Det kan väl vara, Gud, att du kan ge
åt någon all din lycka utan smärta,
att du kan uppta någon utan jämmer
och trycka stilla till ditt stora hjärta -
men jag är oren, jag är ömkligt svag
och alltför ofta gick i dyn jag ned mig.
Så hör ej mina fega vardagsböner,
min Gud, om du har menat någon med mig!
Din vilja ske! Tryck ned din törnekrona
i pannan djupt, tills jag i ro får somna,
tills jag får leende emot ditt öga
din rätta mening fatta och fullkomna. R Jändel:
"men till Lyckoprins ett annat ord!"
Lyckoprins, fattar du riktigt?
Skrattprins, de skola dig prisa!
Kransad till hakan - kanderad -
kallgröna kvistar på stig...
Lyss till min frostiga mening -
bistert är bittert men viktigt!
Ej för att glädjen förvisa,
ej för att reta och risa -
fränhetens frasfria visa
ville jag gnola för dig.
Tacka vart motstånd, som bringar
hjärta i otakt och mulnar din blick!
Fjäder det skänkte till vingar,
räckte dig värja, som klingar,
bäst som du vapenlös gick...
Gisslaren, strävögd och grå,
ger dig väl örter också.
Icke den sorten med blida
dunster och sötma i saft -
härdar för allt du skall lida,
stärker med malörtens kraft.
Rödvita små gratulanter,
andra med gallgrönt i dragen -
Avund med flaxande minen! -
lena och kammande stå.
Bäst de på axlarna klappa,
tryckes du närmare branter.
Där kan du nedstörta slagen,
vänskapsfullt lyftad i kragen...
Lyckoprins, solglad som dagen,
passa de ädlingar små!
När de dig retat att skryta,
mattad du märker att kraften förgått.
Bjällror på narren de knyta...
Då kan du fradga och ryta!
Dåren i båset man fått...
Ruelsen, stormig och grå,
bättre till vägkamrat få!
Gav dig ej glitter att lisa
fåfängan med på din stig.
Fränhetens frasfria visa,
sanningen sjöng han för dig!
Vackert var det att betrakta
hjälten Adlercreutz, genralen,
hur han kom så tyst och sakta
till soldatens grav i dalen,
hur han stannade vid randen
och med hatten sänkt i handen,
såg den enkla bädd fullbordas,
där Hans Munter skulle jordas.
Stor var eljest icke hopen,
honom följde i det sista:
två soldater grävde gropen,
fyra stodo vid hans kista;
men till heders sen för resten,
utom generaln och prästen,
tre korpraler, pengar värde,
och furiren, jag, - den fjärde.
Annan ståt fanns ej att skåda.
Klädd i slitna krigarkläder
låg han, Munter, i sin låda
hopklämd mellan fyra bräder,
trygg och nöjd att se i döden,
som han var i alla öden,
samma kämpe som i livet,
mindre färm blott, det är givet.
Nu, när skild från strid och skiften
sitt kvarter han fått, soldaten,
framsteg korpral Buss på griften
och höll tal om stridskamraten.
Hur han var till börd och minnen,
hjärta, språk och kraft och sinnen
som en slant till krigsman slagen, -
allt drog gubben Buss i dagen.
Det var konstlöst, men man rördes,
stod där kvar i tyst förbidan,
log, när Munters kärnspråk hördes,
strök mustascherna åt sidan. -
Vill du lyssna till hans saga?
Den är enkel och alldaga,
kan väl mödan knappt betala;
hör dock! Gamle Buss må tala.
"Krigsmän! Nu är Munter borta.
Känd och käck, långt mer än mången,
har han kommit nu till korta
och åt döden gett sig fången.
Efter marscher, stormar, strider
har han nu gjort halt omsider,
lagt sig här till rast i backen
och vänt lugnt i vädret klacken.
Fråga oss, som närmst i elden
fått med honom kulor smaka,
om han höll sig, där man ställde'n,
eller ryggade tillbaka,
om i striderna och slagen
han fick vitt i anletsdragen
eller såg mot dödsminuten
mörkbrun, som av koppar gjuten.
Till armén från vilda skogen
kom han, styv till skick och later,
sina tappra fäder trogen,
allt från hedenhös soldater,
svarte kort och talte föga,
log med skalken i sitt öga:
högst tre ord, sen stum som spiken,
men på huvu't slog han spiken.
Liksom han, så hela raden
av hans släkt gått fram i världen,
blött och dött i lägsta graden,
hållit truten, talt med svärden.
En gång som ett troll omsider
steg i Karl den tolvtes tider
ända till furir en Munter;
sen dock bar på nytt herunter.
Mången, ej i tjänsten övad,
släpper sent sitt hem ur minnet,
hänger näbb och går bedrövad,
innan tiden stålsatt sinnet.
Sådan var ej Munters vana,
nej, till tredje Gustavs fana
kom han, rakt från första dagen
som en slant till krigsman slagen;
drack av fröjd, blev vild om kvällen
och slog buckla på geväret;
nästa morgon fick sig sällen
litet fuktel för besväret.
Väbeln sade: 'Tag ej illa,
så är tjänsten, gubbe lilla!
Har du mjuknat nu till början?'
'Jo', sad' Munter, 'tack för smörjan!'
Nykter var han ock alltsedan,
hurtig, nöjd och oförtruten,
fick i första dusten redan
vänstra skuldran genomskjuten.
Döbeln stod då bland de sina,
hörde samma kula vina:
'Den gick nära, barn, vem fick'en?'
Munter svarte: 'Jag var pricken.'
Knappast läkt på nytt den gången,
fick han åter lyckan pröva,
fick, i en kosackhop fången,
sina breda fötter öva;
tvangs att följa, halva milen
stäppens fåle, snabb som ilen,
tills av några djärva kunder
han blev frälst som av ett under.
Svetten svällde i hans panna,
hjärtat slog och barmen hävdes,
när han äntligt kom att stanna; -
dock god min behölls och kvävdes.
'Fick du trava?' ljödo ropen
skämtsamt ur den ystra hopen,
'Hur gick färden, hur var stigen?'
Munter svarte: 'Tämmeligen.'
Kort därpå blev Armfelt slagen;
Munter blodbestänkt, ja, färgad,
stod sin fana närmst den dagen,
genom honom blev hon bärgad.
Nu vasserra, äntligt fick han
på den fästa, gråa brickan
svärdsmedaljens hederstecken;
Munter sade lugnt: 'Å näcken!'
Som han var i dessa strider,
lika nöjd och oförfärad
var han allt till sista tider,
endast mer bemärkt och ärad,
var nu grå i skägget vorden,
kanske än mer karg på orden,
men i eld och rök och flamma
in i döden än densamma.
Sent på ett besök i våras
kom hans mor till bivuaken;
då fick Munter lov att tåras,
när han såg den gamla draken;
satt ock sedan långt på natten,
teg och log och såg på skatten.
Detta möte var det sista,
nu lär gummans hjärta brista.
Aldrig nej, vadhelst hon sade;
till vart ord från moderns tunga
endast ja och ja han hade,
tills hon äntligt hördes sjunga:
'Käre son, var ej förvägen!
Håll dig skaligt, gå ur vägen,
bättre fly än illa fäkta!'
Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'
Nyss på orderna vi läste,
hur, liksom att föra ordet,
en granat kom in och fräste
mellan herrarne kring bordet.
Munter, van att röra bränder
spottade i styva händer
och fick gynnarn över nacken,
flink att skynda ut på backen.
Dörren hann han, klippte sedan
enom farstun ut i rycken,
stod så när på trappan redan,
när granaten sprang i stycken.
Det var Munters bragd den dagen.
Nu så låg den tappre slagen,
dock, till modet än behållen,
sad' han endast: 'Fan tog bollen'.
Än i dag, när morgon grydde,
höll han kvar av liv en gnista;
ingen klagan, hållning prydde
veteranen i det sista.
'Stackars gubbe, ena armen,
den är borta, hela barmen,
full med skärvor av granaten!'
Munter sad': 'Hon sprack, den saten'.
Sådan slöt han, sådan var han,
karl i början, karl i slutet,
trög i ord, men kvick i faran,
med om saken oavbrutet.
Van att handla, ej att pråla,
van att sakna, van att tåla,
var han man att allt fördraga,
allt, ja, utom ett - att klaga.
Kunde världen oss betala
våra bistra dar och nätter,
ägde de ett språk att tala,
Finlands genomblödda slätter,
kunde härens fanor säga,
vad en Munters likar väga,
mången med galon på rocken
fick då buga för en tocken.
Ja, min gamla barm känns höjas
när jag honom minns i ledet;
skulle dödens fåror plöjas,
vänner, det var häst i redet;
äldrig ängslig och förlägen,
bara hejsan och ur vägen,
gången jämn och efter trumman,
framåt, det var huvudsumman.
Och hur var han dock ej boren
vänfast, trofast, lugn och stilla!
Som ett barn, fast grå till håren
ville han knappt ovän illa.
Fienden var för hans händer,
vad tobaken för hans tänder:
Bägge sleto press och våda,
dock som kära plantor båda.
Heder över honom, heder
över krigarn, där han gömmes!
Mannamod och mannaseder
akte, att hans namn ej glömmes.
Inga slavar trampe kullen,
där den tappre bor i mullen,
Nej, en ätt av gamla stammen
skydde ständigt graven. Amen!"
När korpralen slutat hade
och steg ned från vigda sanden,
tog genralen själv en spade
i den segervana handen.
Det var han, som sist av alla
sakta lät på graven falla
litet stoft av fosterjorden;
Men han talte. - Glöm ej orden!
Vad han sade, föll i tycket,
väckte tankar mångahanda,
fast det ej var grant och mycket,
endast talt i Munters anda;
nog det var att vittne bära
om vår trohet, om vår ära.
nog också till krigarns minne; -
orden lydde: "Han var finne."
Ännu så händer det mången stund,
då vid kvällens trevliga härd
man träffar från kriget en gammal kund,
att man talar om Lotta Svärd.
Hur trumpen kamraten förut man sett,
får strax han ett blidare drag,
och de grå mustascherna krusas lätt
av leende välbehag.
Han minns hur ofta från stridens ras,
från segerns blodade fält,
han kommit tröttad och tömt sitt glas
i Lottas bräckliga tält.
Och han nämnder med glädje ett ord och par
om madamen och skrattar smått;
men han mulnar också, då du ler till svar,
om ej löjet är glatt och gott.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera att hedras ändå.
Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugo år,
sen tredje Gustav var Sveriges kung
och hon i sin levnadsvår.
Förrn den ädle kungen i Finland stred,
hon blivit en krigsmans brud;
och då trumman rördes och Svärd drog med,
så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kind
som hennes så skär knappt fanns,
och mången krigare såg sig blind
på de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning kort,
och hennes, den blev ej lång,
i trenne växlingar gick den bort,
en tredjedel varje gång.
En togs av den första vinterns köld,
sent mildrad och tidigt sänd,
den andra blev första sommarens stöld,
den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,
den höll hon ej mycket värd,
den lät hon drunkna i tårars flod,
sen han stupat i striden, Svärd.
När det sista kriget med storm bröt ut
och hon syntes bland oss på nytt,
då mindes hon knappast sin fägrings slut,
så längesen hade den flytt.
Men vacker än, fast på annat vis,
för en krigsmans sinne hon var,
och ofta nämndes hon än med pris
som i blomningens bästa dar,
fast de forna löjenas högkvarter
nu hyste rynkor i flock,
och ögat ensamt var brunt ej mer,
men hela ansiktet ock.
Hon älskade kriget, vadhelst det gav,
mot-, medgång, fröjder, besvär,
och de gråa gossarne höll hon av,
och därför var hon oss kär.
Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
var han säker att ej bli glömd;
åt sådana mätte hon fullare mått,
och för den skull blev hon berömd.
Så följde hon trogen och käck armén,
varthelst på sin marsch den kom,
och där skotten smällde och kulan ven,
där var hon ej långt bakom.
Ty de kära gossarnes unga mod,
det tyckte hon om att se,
och mente, hur nära hon striden stod,
"att hon ej var närmre än de."
Och om någon tröttnat i rök och eld
eller fått sig ett ädelt sår,
så "ville hon ha sin butik så ställd,
att han nådde en styrketår."
Och den grå butiken, den röjde också,
om akt på dess flikar man gav,
att den härbärgerat en kula och två,
och de kunderna skröt hon utav.
Nu lyssna vänligt och hör ett drag,
det sista av henne jag såg.
vi slutat Oravais blodiga dag
och gjorde vårt återtåg.
Med var hon, hade med möda fått
ur striden sin enda skatt,
sitt tält, sin kärra med käril och mått
och sin grålle, bruten av spatt.
Vi rastade. Lotta skötte sin sak,
höll disk, som hon förr var van,
men gömt var tältet, hon valt till tak
nu endast en skyrest gran.
Och sorgsen var hon, om än hon bedrog
med ett löje emellanåt;
hon sörjde de tappres sorg, och hon log,
men den bruna kinden var våt.
Då kom till henne, där så hon stod,
en sälle, en ung dragon;
hans blickar lyste av övermod,
och av spotskhet svällde hans ton:
"Häll i", så skrek han, "för ingen bang,
i afton vill jag bestå,
ty silver har jag, du hör dess klang,
och vänner kan jag mig få!"
Hon sköt på den stolte en vredgad blick:
"Det är väl, jag känner dig nu.
För en fattig moder i fält du gick,
men hur stridde i dag här du?
I mitt tält, där satt du försagd och vek
och kved att du sårad var.
Nu bär du rosor, då var du blek,
och såret, var finns det, var?
Säg ej, att din moder i graven bor,
att för henne gevär du ej tog;
si! Detta land är din gamla mor,
det är denna mor du bedrog.
Och hade du skatter, din ränsel full,
och ett hav att ösa dem från,
vid Gud, en droppe för allt ditt gull
jag gav ej en sådan son."
Hon knöt vid sidan sin näve blott,
det var så madamens maner,
Och den rike stormaren fann ej gott
att försöka närma sig mer.
Men ett stycke borta vid vägens rand
där satt en yngling allen,
på honom sänkte hon blicken ibland
med den blidaste stjärnas sken.
Det syntes, om närmre hans skick man såg,
där han satt mot geväret stödd,
att han följt med möda vårt skyndande tåg
och att rocken var genomblödd.
På honom såg hon från stund till stund
så moderligt varmt och rent,
som om varje glas, hon räckte en kund,
just varit åt honom ment.
Men då ständigt han sjönk blott djupare ner
i de sorgsna drömmars famn,
då tycktes hon ledsna att vänta mer,
och hon nämnde ynglingens namn.
"Kom", så hon sade med bruten röst,
"än finns här en pärla kvar,
kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,
vi behöva den nu envar.
Du blygs? Vad mera! Jag vet det nog,
att ej guld i din ränsel du bär;
från ett torp i skogen till strids du drog,
och guld det skar du ej här.
Men där blod det gällde, där var du ej sämst,
det såg jag på Lappos slätt,
och vid Ruona där stod du på bryggan främst,
då det stormades, minns du det?
Sörj därför ej, om ett glas du tar,
för betalningen, den får gå;
ett glas för Lappo till godo du har
och för Ruona fullaste två.
Och stod han, Svärd, vid geväret än
med sin tappra, vänliga själ
och hade dig sett, hur i dag igen
du blödde och slogs likväl,
då stod du hos honom i denna stund
som en son hos sin köttsliga far,
och, så sant jag lever, på jordens rund
fanns aldrig ett ädlare par."
Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått
för den tappre till yttersta rand,
och det feltes ej stort, att till råga hon fått
två tårar till däribland.
Det är länge sedan jag henne såg,
men hon bor i mitt minne dock,
och madamen kommer jag gärna ihåg,
och hon kan förtjäna det ock.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
och han, han ligger tyst en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
'och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst."
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
herr prosten, där han satt i all sin ståt,
han talte så och drog en suck tillika
och skar en bit av steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,
hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
och feberflammor färgade hans hy.
i sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
på tvenne dygn, de sista, icke vilat;
själv var han kommen till Nykarleby.
Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
en eld, mer tärande än den, han bar;
såg man hans öga, röjde sig där inne
en oro djupare, än feberns var.
Han räknade var stund, som hann förlida,
han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, flärdlös trädde genom salen
en yngling fram till bädden, till generalen;
och Döbeln talte till sin unga gäst:
"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
och bland fritänkare är jag visst en;
två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
min bräckta panna och min vän Bjerkén.
Vad ni förordnat, har jag därför tagit,
har som ett barn här legat och fördragit
det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:
men binda de mig här för timmar, dagar,
så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
jag måste upp, om jag i graven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
där avgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?
Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
som gör mig för i morgon sjufalt värre,
men hjälper mig i dag på mina ben!"
Den unge läkarn hörde mulen ordet,
dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;
han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
och strök det tomt uti ett enda drag.
"Nu, herr general, gör ej min konst er hinder." -
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
och upp han sprang, fast sviktande och svag:
"Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig ni, som ingen annan;
ni är en man, och så är även jag."
Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
sen döden gjort där ren sin första skörd,
den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
ett anfall var tillbakakastat bara,
och Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från valvet skriden,
står dubbelt hotfull åter, där den flytt.
Vem skulle samla våra glesa leder,
en återstod från dyra segrars dar?
Av mod, av kraft, av guldren tro och heder
fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,
som fört i hundra blodigt sköna strider
sin tappra björneborgska skara an,
han skulle nu ej se dess sista öden,
hans veteraners lugna gång mot döden,
den skulle slumpen leda, icke han.
Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,
du, som så ofta sågs i stridens lek,
du, vid vars namn det fosterljud än glädes,
som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
Men du och dina ädla vänner alla,
I kunnen kämpa, icke så befalla;
det var hans konst, den sjukes, endast hans.
Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,
kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,
blott Konow svor, och bister röt von Schantz.
Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.
en man till häst syns nalkas. Vem är han?
Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,
som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra, far över fält och kullar,
det slukar massor, vidgas, växer, rullar
som en lavin av röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln.
Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
till detta folk, som striden nyss förspred;
Han rider fram, de sluta sig hans hopar,
och det blir skick på nytt från led till led.
I täta rader blixtra ren gevären,
den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande vilar över den.
Men Döbeln red längs fronten av sin skara,
sen han den åter stark och tryggad fann,
hans skarpa öga tycktes överfara
var trupp, var rote, varje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
att stora planer välvdes i hans sinne,
och sluten var han mer, än han var van;
dock var han ovant mild också den dagen,
och ofta ljusnade de bistra dragen
mot någon välkänd, trumpen veteran.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen,
det var korpralen numro sju, Standar.
han stod med söndrig sko på ena foten,
den andra foten blödde och var bar.
Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.
med blicken mörk, med handen på sin panna,
besåg han stum den gråa krigarns skick.
"Du var dock med", så talte han omsider,
"på Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,
är det den lön, du för vår seger fick?"
"Herr general", så svarte veteranen,
"se här är det gevär, ni själv mig gav.
Ännu är pipan utan fel, och hanen
ger eld som fordomdags, det är nog av.
Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;
men är ej sämre, då man är som andra,
och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa;
sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,
så hjälper nog sig foten utan sko."
Och Döbeln talte icke mer, men höjde
av aktning hatten vid den gamles ord.
Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde
på nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;
nu var han stel i armen utan måtta
och kunde föga mer en virvel slå;
men fast han sällan släpptes till paraden,
stod han, där blod det gällde, med i raden.
Till honom talte generalen så:
"Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?
Finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styvnat hela dagen,
hur vill du röra dina pinnar nu?"
Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:
"Herr general, väl är jag gammal vorden,
och att som pojkar drilla blir mig svårt;
men att ha kraft i armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'!
och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt."
Och Lappos hjälte log och räckte handen
åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden,
där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
genralen såg de bleka anletsdragen,
höll in sin häst och röt med vredgad ton:
"Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden,
din kind är vit som snö, är du pultron?"
Men ynglingen steg fram och höjde armen
och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
och frisk en ström av blod i dagen lopp.
"Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
och därför har min kind ej rodnat mer;
dock kan jag än de tappres antal öka,
jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen
vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden:
med dessa trupper kan man trotsa världen,
man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt till seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
och ynglingen med barmen sönderskjuten
gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
var ryska styrkan kastad över ända,
och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.
Och krigets skaror ren försvunnit
ifrån den nejd, där först de mött varann;
men på det fält, där striden hetast brunnit,
stod kvar i kvällens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshäst bunden.
Han stod där ensam i den hemska runden
bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;
den bleka mannen såg med lugn mot höjden,
och från hans läppar ljödo dessa ord:
"En plikt är fylld, de segrat, mina leder;
ett värv är övrigt, även det är mitt.
Fritänkare jag nämns, det är min heder;
friboren är jag, och jag tänker fritt.
Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,
har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
du, i vars vilja livets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga;
här, där blott döden ser med slocknat öga,
kan utan vittnen jag dig tacka få.
Du skänkt mig åter fosterland och vänner
den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;
Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,
och se, om jag vet skatta vad du skänkt!
Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;
jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
med eldat hjärta och med upprätt panna,
det är min manliga, min fria bön.
Du gav mig kraft att stridens massor välva
i omotståndlig fart från trakt till trakt;
min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,
vad hade jag förmått av egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,
ser Finlands här en väg till räddning bruten,
en ban till bragder öppnad genom mig;
dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
du segergivare, jag tackar dig."
Så talte mannen, och hans öga sänktes,
han steg till häst och syntes snart ej mer;
och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
på dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland, vem spanar dina öden?
Förborgat är, om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag;
men hur du jublar då, men hur du klagar,
skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
du minnas denna, minnas Döbelns dag.
Och konungen tog ordet
och talte allvarsam:
"Vår finska här, Gud bättre,
går bakläng's icke fram.
Det hopp, vi byggt på Klingspor,
tycks ej fullbordat bli,
och Sveaborg har fallit,
det stödet är förbi.
Vi trott allt i det längsta
på uppenbarelsen,
men ärkeängeln dröjer,
han har ej vist sig än.
Emellertid förspörjes
allt närmre krigets brak;
det är för oss som Konung
en högtbetänklig sak.
Och därför ha vi fattat
vårt Kungliga beslut,
en föresats allvarlig
vi ärnat föra ut;
vi låtit nämmeligen
oss bringa hit i dag
den skrud, vårt svenska lejon
vigt in vid Narva slag.
Kung Karl den tolvtes handskar
vi vilje lägga an;
det är i dubbel mening,
som Konung och som man.
Vi vilje kring oss gjorda
den store hjältens svärd
och slå som han med häpnad
en svag, försoffad värld.
Ni, Piper, skall oss hjälpa
hans ena handske på,
ni, Lagerbring, behandlar
hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder,
er ära gör er värd
att spänna kring vår medja
hans segerkrönta svärd."
Och konung Gustav Adolf,
högtidlig lik en gud,
stod snart för allas blickar
i Karl den tolvtes skrud.
Han var för stolt att tala
i denna stund, han teg,
han gick ett varv i salen
med jättelånga steg.
När detta varv han slutet,
var än en syn att se,
han räckte svärd och handskar
tillbaka åt de tre,
såg på dem med en uppsyn,
som ej för skämt var gjord,
och täcktes bryta tystnan
på nytt med dessa ord:
"Nu, Lagerbring, besörjer
ni strax till hären bud,
att vi i nåder klätt oss
i Karl den tolvtes skrud.
Fältmarskalk Toll, grev Piper,
er båda kallar jag
till vittnen av min handling
på denna stora dag."
Hurvida finska kriget
ett annat skick han gav
med denna stolta handling,
vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad
sin värld där runtomkring,
den gamle Toll, grev Piper
och även Lagerbring.
Och efter kvällen räcker till
och minnet ger oss glädje än,
om Kulneff jag berätta vill,
säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
båd' dö och leva kunde han,
Den främste, där det höggs och stacks,
den främste, där det dracks.
Att kämpa, kämpa nätter, dar,
det var för honom tidsfördriv;
att falla endast blomman var
utan en hjältes liv.
Vad vapen man i handen höll,
det var detsamma, blott man föll,
i stridens eller lekens ras,
med sabel eller glas.
Och älska var hans hjärtas lust,
och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
och gav helt färmt en bal;
och sen han lågat natten ut,
tog han sin skönas sko till slut
och fyllde den ur närmsta bål
och drack sin avskedsskål.
Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
bland tavlor en av eget slag,
en bild av bara skägg;
du träder närmre, och du ser
en mund, som under skägget ler,
en blick, helt öppen, varm och mild,
det är just Kulneffs bild.
Dock fick man vara trygg och van
för att ej blekna vid hans chock;
var man det minsta rädd för fan,
var man för honom ock;
det var på håll hans åsyn blott,
som skrämde mer än pik och skott,
och hellre såg man mot hans hugg
än mot hans svarta lugg.
Så sågs han, när han rände an
med sabeln lyft, i eggat språng,
och sådan var han, säger man,
när han höll ro nån gång,
när, med sin korta päls uppå,
från gård till gård han syntes gå
och dröjde kvar som vän och gäst,
varhelst han tyckte bäst.
Än talar mången moder om
sin skräck, när utan krus och lov
rakt fram till vaggan Kulneff kom,
där hennes älskling sov.
"Men", säger hon, "han kysste blott
mitt barn och log så fint, så gott,
som nu hans bild på väggen där,
om blott man närmre är."
Visst är, att i sitt rätta ljus
var gubben Kulneff god som guld;
man klandrar, att han tog ett rus,
det var hans hjärtas skuld;
och detta hjärta bar han med,
då han höll frid, som då han stred:
han kysste och han slog ihjäl
med samma varma själ.
Det fanns i ryska härens namn,
som på sitt blad historien skrev,
som fördes hit i ryktets famn,
långt förr än kriget blev.
Barclay, Kamenski, Bagration,
dem kände varje Finlands son,
och skarpa strider bidde man,
där dessa ryckte an.
Men Kulneff visste ingen av,
förrn krigets flamma här var tänd;
då kom han såsom storm på hav,
knappt anad förr än känd,
då bröt han fram som blixt ur sky,
så väldig och likväl så ny,
och glömdes ej och kändes nog
från första slag, han slog.
Man hade kämpat dagen ut,
och rysse liksom svensk var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
och sov helt lugnt och sött;
men bäst vid drömmens barm man låg
och guld och gröna skogar såg,
så skrek en skyltvakt: "I gevär!"
och då var Kulneff där.
Man följde makligt en transport,
långt skild från ryska härens stråt,
men åt och drack av bästa sort,
och drack på nytt och åt;
men plötsligt, mitt i glädjens stund,
kom Kulneff som en obedd kund,
det yrde opp ett moln av damm,
hans pikar glänste fram.
Och satt man stadigt på sin häst
och gjorde allt med bästa flit,
kom gubben rakad från vår fest,
så skäggig han kom dit;
men höll man mindre amper min,
då blev det han, som drack vårt vin
och bjöd oss kvitta detta lån
vid stränderna av Don.
Och var det varmt och var det kallt,
i regn, i snö, om dag, om natt,
allt syntes Kulneff överallt
och gjorde spratt på spratt;
och ställdes här mot här till slag,
visst märkte man, var han tog tag,
den fria stäppens käcke son,
kamraten långtifrån.
Dock hade Finlands hela här
ej kunnat visa en soldat,
som ej höll gamle Kulneff kär
som trots en stridskamrat.
och syntes blott hans kända drag,
då grinade av välbehag
mot björnen från kosackens land
hans bror från Saimens strand.
Och denne åter såg helt nöjd
mot ramar, vilkas tag han rönt,
och bröt han in, var det med fröjd,
som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
när Kulneff togs med finnarne;
de visste bära opp varann,
de starke, de och han.
Hans arm har domnat längesen,
han föll i strid med svärd i hand,
hans ära lever kvar allen,
bestrålande hans land;
och var hans namn du nämnas hör,
hör du "den tappre" nämnt framför;
den tappre, vilket härligt ord
av tacksam fosterjord!
Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
den gav oss ofta djupa sår,
dock älska även vi hans glans,
som om han varit vår;
ty vad som mer än alla band
av fana och av fosterland
på krigets ban förbrödrar oss,
är samma kraft att slåss.
Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
vad mer, om än han göt vårt blod,
det var hans krigarrätt.
Han var vår fiende, välan,
vi voro fiender som han;
att han högg in med fröjd som vi,
var det ett ont däri?
Förhatlig är den fege blott,
åt honom ensam hån och skam,
men hell envar som tappert gått
sin krigarbana fram!
Ett glatt hurra, ett högt hurra
för varje man, som kämpat bra,
vadhelst han blev i livet än,
vår ovän eller vän!
