Barnen äro våra fostrare

Barnasinnets rena hjärta

sprider sol och ljus.

Ljus i glädje, ljus i smärta,

ljus i armodshus.

Första gången barnet skådar

jordiskt föremål,

sprides ljus i slutna hjärtat,

om ock hårt som stål.

Egoistens vrede mjuknar

inför barnets blick,

när den följer hårda dragen

tärd av osedsskick.

Lumpenhetens kiv och sinne

hos föräldrarne

far sin kos, när barnet deras

synes himmelskt le.

Barnets första steg på golvet,

och dess himlasång,

lekande med allt, det sprider

glädje gång på gång.

Snart ej längre nöjd med lek blott,

frågar barnet milt:

Får jag gå och hämta mjölken?

Torka vad jag spillt?

Bryt då icke barnets håg!

Märk, Natur i bönen låg!

Nu, just nu, i barnet finnes

Gudaanden hög!

När det talar, genom tonen

melodier flög!

Mjukt och lent till pappa, mamma,

blick och frågor gå,

Vill du lära livets mjukhet?

Lär av barnet då!

Vidare nu märks hos barnet

längtan efter dåd:

Får jag bära korgen, mamma,

med vårt brödförråd?

Svarar du då hårt, så smyger

barnet gråtande

till lekstugan bakom planket,

syns dock genast le.

Barnet genast glömmer sorgen,

beder än en gång om korgen.

E Ofvandahl:

Till de vakne

 

Är det intelligens,

som de tro sig ha, 

när på poesiens 

de försöka att ta 

denne O-l, ack den O-l 

fram ur graven? 

Nej! så platta de ä’, 

när de tro sig förmå 

så att framlocka mä’ 

och ej kunna förstå, 

att det fattas, ack! fattas 

trollstaven! 

Evigt ung! sa de så? 

att den O-l är! 

Ack! då lyckas de få 

honom fram sisådär, 

evigt ung, evigt ung! 

Det förklarar! 

När de likväl mig väckt 

utur snöhöljdan hög, 

och jag står här så käckt, 

sen de Likgaldrar ljög,

vem är då, vem är då 

mig försvarar? 

I O-l:s uppträdande på ett spex, där det lektes “Odins besök hos Valan“ , svarade O-l mod denna dikt på Odins likgaldrar. Simuppvisningen blev de siareord, på vilka Odin väntade.

E Ofvandahl:

Sångarens plikt

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Nåväl, så sjung till egen och till andras fröjd. 

Har du fått plats långt ner vid klara källan? 

Nåväl, så drick, men dela även med åt andra. 

Du ser hur Skaparn under tiders lopp 

ställt män vid källans djup — parnassens topp -

att stänka klara droppar, evigt sköna 

bland jordens folk, som därför vill belöna,

med ädelt sinne följa pliktens bud,

med tacksamt sinne tro på Skaparen, vår Gud. 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Så sjung med god förtröstan och med glättigt mod. 

Tag kraft ur gångna skalders hjältesagor! 

Ställ dig i samma led som desse djärve stodo! 

Och strid för barnet ifrån torpets dörr: 

det skall ej lida orätt mer, som förr! 

Snart stundar tider då var man får bära 

den lön som födes utav praktisk lära! 

Snart falska ämbetsmän ej mer skall gå 

med härskarok, och bitterhet i hjärtan så! 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Sjung bort en slaviskhet, i veklig levnad klädd. 

Märk, än finns hedersmän i Sveriges bygder 

som blygs se konsten utav fala luder buren! 

Sjung fram vår gamla dygd, där jungfru går 

i brudstol fram med heder i sitt hår. 

Med löjets udd sjung bort de falska seder: 

de njntbegär som endast fall bereder. 

Låt nordiskt lynne pryda än vår mark, 

så Svenska folkets ära, för dess barm känns stark. 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Sjung bort den suck som pressar bondens tryckta bröst!  

Han skulle glädjas ju, då han just haver

arrende på sin jord, av Gud och Fader kära. 

Sjung vemod bort från tjänstejungfruns barm,

på plikter rik, men uppå nöjen arm.

Belys hur torpets man får plikta, bara 

en sup han tar — som är en sedens vara! 

Men rike man får spyor stänka ut 

vid Bacchi dörr, och ingen vågar säga hut! 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Så sjung om lönen, som den ädle sångarn får: 

Hans hjältesagor eggar allas tankar! 

Från led till led, från folk till folk hans sånger ila! 

Hans segrar genom evigheten går! 

Hans namn från varje bröst en krona får! 

Ju mera taggar han av samtid finner 

dess större strålar från hans krona brinner. 

Dock är det stora stort ej blott därför 

att det av samtid icke fattas som sig bör.

Så diktar man när man är mätt! 

Men tryckt av nöd man tiger 

och hänger harpan uppå trät.

E Ofvandahl:

Folkbildningsmötet

Uppsala 9-11 maj 1901

Till möte våran moder Svea bjuder! 

Så har hon gjort förut, så gör hon än! 

Nu över fosterlandet kära ljuder 

en bjudning : Kom till lärdomshärden hän! 

Som Luther förr oss med katkesen lärde, 

nu Verdandi oss visar folkets värde 

och höjer vett och kärlekens standarer. 

En Gudaande i äoner svävat, 

som stundom tolkats si och stundom så:

Förr folk för kriget brummande ha bävat. 

Nu genom muser hoppas de att hyfsning få! 

Sen tänkare ha dryftats uti Byarum, 

folk uti rikssal tolka andars museum! (Licentia poetika) 

Då tona andehöga, skön' fanfarer. 

Så satt jag diktandes,

då kom det riktandes

från bruten brännvinston: 

“Du vilse far, min vän, 

för folk till avgrund hän. 

Med lättingars fason! 

Märk skarpskytteidén 

som blomstrande och ren 

har endast minnet kvar! 

Arbeta du och drick! 

Det är det enda skick, 

som går i alla dar !“ 

Jag svarade med silverklara toner: 

Din tid är slut; din brutna stämma kall! 

Ty nu har folket inom alla zoner 

beslutat logiskt drinkarens förfall! 

Nu folket möts på ledig stund att skåda, 

hur Gudatankar föds, hur vett får råda, 

hur skarpskytt övar sig att hem försvara. 

Och vill du veta nu, hur vi ska göra,

när drinkarena bli en saga blott? 

Vi möts ibland för att geväret föra. 

Ibland att dikta som i sagoslott! 

Vi skola ej som du med toddar klinga.

Nej, andens lyftning vi varandra bringa! 

Då kunna vi en hög kultur bevara!

E Ofvandahl:

Nyslagen is

När på vatten Bore slagit spången 

Näcken spelar med nyslagen is. 

Låt då barnen lyssna till den sången. 

utan tanklöst våld ifrån — polis! 

Men låt även denna sång få bliva, 

varning att ej ut på djupet kliva.

När som barnen i naturn få blicka, 

varnade av fäders: varsamt gå,

födes maning att sig nobelt skicka,

maning: aktsam emot fara stå. 

Livets elixir skön näring hämtar, 

där som livets brytningar framklämtar!

E Ofvandal:

Hymn åt studentföreningen Verdandi

Håll upp din vinge,

Verdandi barn.

Men se dock till att ugglor

icke komma in bland dina garn.

Och skulle sådan fara var´ å färde,

håll dina möten endast bland de lärde!

E Ofvandal:

En sång åt dygden

Jag lekte käckt på hemmets torva; 

det var min barndomstid så skön. 

Den tiden är mig kär och öm, 

ej laster där fick plantan smitta. 

Nej, där var frid och harmoni. 

Där fick man plikt och dygder si 

vid Dalaälvens stränder. 

Ej tid, ej år, har kalken smittat, 

hon lika ren är nu som förr. 

Hon Heder! skrivit på min dörr!!

Hon älskar Gud och tror på dygden. 

Så blygt som första gång, och ömt 

hon om mig slår sin arm så skönt: 

Där finns ej köttets lustar! 

Kom så min ynglings vilda yra, 

då stundom var jag stämd i sorg 

och stundom oljud höll på torg, 

se’n krogar sökts bland vänner flera. 

Ack, råd, o yngling, tag av mig, 

förstör ej så din dyra tid 

och du skall vinna målet! 

Jag unnar alla att förnimma 

hur skönt det är så’n hustru ha: 

att ingen kan ens lycka ta! 

Ty livets höga mål är detta: 

att oskuldsjungfrun kunna få, 

ty då man gott varthälst kan gå,

ej misstro se, ell’ känna! 

Men lyckans stjärna var mig trogen: 

En dag jag mötte jungfrun blyg. 

Jag henne såg uppå i smyg. 

Jag fann hon kärlek för mig hade. 

Då allt hos henne jag förnam, 

min själ i himmelsk glädje sam: 

Hon lovat bli mig trogen. 

Och mannen huru bör han vara, 

när han en sådan kvinna har: 

Han skändelse ej på sig tar, 

är mild i ord, ej sträng att döma! 

Och kvinnan! högst han ställer då,

ser till hon första plats kan få,

där flera äro samman!

E Ofvandahl:

Nu kommer Jag

Si Runeberg han skrev om Fänriks sägner,

Tegnér om Fritiofs saga sjöng,

Shakespeare ju uppåt tiljan lade

så mången fin moral, och mången sanning sade.

Si, därför ock mitt sinne är

frambära vad mitt hjärta bär.

(Jag förmodar att Du blivit missnöjd, om jag ej kommit med).

E Ofvandahl:

Opera i människobröstet

Betrakta felen noga, när du ser dess spår, 

och var förvissad om att det till sanning går! 

Och om du sanning fått på sådant sätt 

samt om du maning därtill finner, 

du modigt för den fram till rätt: 

Till framgång, seger du då hinner.

E Ofvandahl:

Bönen

Det finns intet förargligare än när en person helt enkelt presenterar sig: “Fjante Springfält“, utan att pä något sätt förklara vad sorts karl han är. Därför må jag förklara att jag ej kommit i åtnjutande av ens den "skolbildning“ som bestods på landsbygden i Dalarne på 1850-talet.

Thorild och Kant,

Platon och Dante,

kom helt till mig ner.

Ni se hur jag tankarne stympar trivålt,

då Ni helgjutne fann tankar bålt.

Hör svar, hör svar

från vår andevärld, från vår andevärld.

Vad säger du i din godhet,

är jag ett barn ännu,

som mogna kan som du?

Ack då en bön hos Gud för mig,

att jag må likna dig.

E Ofvandahl:

Simuppvisningen

Kling klingeliklang, 

jag vill ta mig en tjang: 

En flicka, som står där på badhustak! 

Som man kan skåda båd fram och bak! 

Hå, hå håjamän! 

Knäpp spydig min sträng: 

Ej vill jag ha’ 

en flicka, som alla med ögon kan ta’, 

väl har hon en slöja på, 

men kontur av vart strå 

genom vattendränkt slöja man ser! 

Som humbug såd’na seder sig ter! 

Må jag få orgel skön,

jag vill sjunga en bön: 

Låt jungfrun sig öva i sporten, 

men låt övningen bliva av den sedliga sorten:

ibland med kläder på 

för att övad kunna mot sjönöd stå. 

I regel hon plaskar dock hurtigt om 

i dräkt likt den hon till världen kom. 

Blott jungfrur bland jungfrur bada då; 

dä’ ä skick!

och ingen nyfiken dit kastar sin blick! 

Men ungfar och ungmor till badhuset gå: 

häj, kläderna av och på huvudet stå 

i böljan, som skyl’ den lekamen. 

Se’n, när de på badet sig torkar, och mor 

i kyskhet sin rygg emot ungfar vände,

i hurtiga humorn hans hand då for 

med smällande klang – emot hennes ände. 

Hon vände sig om. Ack omen: 

Hon häpen sig glömde, 

men, blygt vid hans bröst hon sig gömde. 

Lyd nu mina råd, och vi skola få se, 

att Gudliga seder snart sig te 

bland flickor, så också bland kärnge. 

De då ej mera i kikaren gluttar, 

när nakne gossen i böljan skuttar!

E Ofvandal:

I himlens klara sal

 

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

Denna dikt av Birger Sjöberg lästes i Sveriges Radio på Erik Ofvandahls 100-årsdag den 11 januari 1948.

(Man kunde väl dock i fridens och rättvisans namn ha läst någon dikt av Ofvandahl själv, t ex några strofer ur Sångarens plikt!)

B Sjöberg: