Sensommar

Gulmåran doftar vid blekande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Den skördetid nu kommer (Sensommarpsalm)

Den skördetid nu kommer 

som före hösten går,

för ännu är det sommar,

då lust och glädje rår. 

Ja, än kan solen värma 

och frukten smakar sött, 

en skatt får vi oss närma

av bär i blått och rött. 

De fagra kantareller, 

Karl Johans ädla svamp,

som Gud vid stigen ställer, 

ger hopp i livets kamp.

Ja, ätlig sopp och riska 

och milda kremlors rad

gör våra kroppar friska 

och själen varm och glad.

Tack, Herre, för de gåvor 

du denna sommar gav! 

Låt aftonsolens lågor 

nu smycka land och hav, 

tills mörkrets väv sej sänker 

och löftets stjärnor tänds: 

du ännu på oss tänker, 

ditt ord oss ännu sänds.

A Holmberg:

Mitt fosterland

På Estlands nationaldag den 24 februari:

Mitt fosterland, min lust och fröjd, 

hur skönt du är att se! 

Ej finner jag ett hem, en härd 

i denna stora, vida värld, 

med lika starka kärleksband 

som du, mitt fosterland! 

Du har ju fött och fostrat mig 

och sett mig växa upp.

Jag fylls av tacksamhetens glöd 

och blir dig trogen till min död! 

För dig mitt hjärta står i brand, 

mitt dyra fosterland!

Må Gud nu vaka över dig,

mitt kära fosterland!

Låt honom få försvara dig

och rikligen välsigna dig,

vad än som händer dig, mitt land,

mitt kära fosterland!

J V Jannsen:

Vanvettets virvel

Akta din båt för övermänskliga strömdrag,vanvettets virvelstup -
akta din båt för fallets jublande vågor,
de slå sönder.
Akta dig - här gäller icke mera du -
liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
Starkare händer fatta i flykten din åra.
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.

E Södergran:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Dagbok

Söndag - blev jag dödligt kär,

Måndag - yppade min smärta,

Tisdag - rördes Lisas hjärta,

Onsdag - hart min önskan när.

Torsdag - famntog hon en annan,

Fredag - mina hämnderop!

Lördag - skötte flitigt kannan,

Söndag - glömde alltihop.

A M Lenngren:

Över resan till staden

den 20 augusti 1773

Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.

Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.

Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!

C M Bellman:

Mannens sista ord till kvinnan

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.
Jag mötte dig med löjen och med krig;
det tillhör sommaren och mandomsåren.
Du vart min lycka och jag tackar dig;
det tillhör hösten, då man bäddar båren.

V v Heidenstam:

Akta skogen!

Akta skogen! Krafter strömma

milt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen.
Akta skogen!

Regn och dagg ur molnens höjder
lockar han, och friska fröjder
gro, där han står stark och mogen.
Akta skogen!

Han är bondens livvakt. Bälten
spänner han till skydd kring fälten.
Lossas de, blir tomt på logen.
Akta skogen!

Åkerns fina brodd han vårdar,
han ger skydd åt fält och gårdar.
Spara yxan, bruka plogen!
Akta skogen!

Fryser du, han ger dig värma,
bränner sol´n, vill han dig skärma,
städs att svalka redobogen.
Akta skogen!

Akta skogen! Välljud strömma
ljuvt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen.
Akta skogen!

Augusti

Det susar i gårdens träd

och luften är sommarvarm
Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd.

H Blomberg:

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,

där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.

Din moder månde sörja, att du strövar så allen.

Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,

och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,

den är bringad av en ängel från en salig örtagård:

du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång

ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -

du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

på den smala och skälvande tiljan.

Ack, du underbara blå afton!

Ack, du underbara blå afton,

hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

På böndagen den 12 augusti 1710

På böndagen den 12 aug. 1710 av Johan Runius då man förutan flera vedervärdigheter, som i verserne pekas på, 
efter Rigas övergång var flyktig ifrån Reval och hitåt på sjön, 
därest man tre veckor haft kontinuerlig motvind, gjordes följande visa. 

Tro, tålmod, hopp, vad vill det av er bliva?
Mitt hjärta mig och er vill övergiva.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, o hopp, ditt motgångstrotsand´ ankar
och, tålamod, din´ oförskräckte tankar
om Guds förbund?

Var är ditt ros, o bön? Månn´ du ej hycklar,
då du känns vid att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt enda tidsfördriv,
ja, vara ett allsmäktigt ting på jorden,
som allt uträtta kan med de try orden:
ack Fader, giv?

Du beder titt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart platt intet finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du man blott nej och avslag finge
och ej på köpet allt dig illa ginge,
så vore hopp.

Nu får du mot av allt vad dig behagar:
du ber om solsken och får mulna dagar,
om liv, så får du huset fullt med lik,
om skyndsam fart, så döms ditt skepp till fästan,
om östanvind, så får du lutter västan.
Är det ej svik?

Den minsta tro kan största berg försättja,
är hon man ren, förutan flärd och flättja;
ja, är hon man så stor som senapsfrö,
får bönen allt, varpå hon nånsin pekar,
allenast hon är dristig och ej vekar
som säv och rö.

Har sådan bön dock fordom gjort stor under,
ty genom den fick Samuel blixt och dunder,
Elias regn och eld av himlen ned,
och Daniel band de grymma lejons tänder,
ja, Moses själv den stora Gudens händer,
då han var vred.

Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och olagad?
Vill nu bli brist uppå hans nådes skatt?
Har Herrans hand nu låtit sig förkorta?
Än dröjs hans hjälp, än blir hon alldels borta!
Hur är det fatt?

Ack nej! Han månd´ ej värr´ än fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust far själen alltid illa,
men korset är den hälsosamste pilla
Gud här kan ge.

Gråt därför den som aldrig här får gråta,
men gläd dig, då dig Gud gör kindren våta:
det nu gör ont, det gör dig framdels gott.
Då skall av ångst uppväxa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.

Så statt nu fast i tålmod, hopp och trona!
Ju större kors, ju fagre blir din krona,
ju flera lik, ju flera liv igen.
Ju längre sörjt, ju bättre smakar trösten,
ju tyngre vår, ju drygar´ frukt om hösten
för åkermän.

Ty var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
evad, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång till hans belät jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mig evigt ske!

J Runius:

Passionstid

I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

Skördefolket dansar på ängen

Nu låt sorgen fara,

låt bekymret rymma.
Inga moln den klara 

aftonsolen skymma.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken ta.
Alla fåglar sjunga,
sjunga hi hej,
alla toppar gunga,
gunga hej sej.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken springa.

Bort med liar, vevar,
bort med suck och möda.
Alla löjen leva,
alla kval är’ döda.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen skiner fin och klar.
Alla skogar dansa,
dansa hi hej,
alla ängar kransa,
kransa hej sej.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen klar på ängen skiner.

Sorgen är en tjuv, han
skall i toppen hänga.
Glädjen är så ljuv, han
skall i dansen svänga.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
hoppet och behagen bygga bo.
alla dalar grönska,
grönska hi hej,
alla hjärtan önska,
önska hej sej.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
blommar hoppet friskt och le behagen.

Kom, min vackra, trogna,
kom, min hjärtanskära!
Hoppets fält de mogna,
kom att axen skära!
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra lilla,
kom, åt hjärtats ljuva villa le!
Klara stjärnan brinner,
brinner hi hej,
och vårt liv försvinner,
svinner hej sej.
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra, lilla,
kom att le åt hjärtats ljuva villa!

(Majniemi, 7 aug)

Z Topelius:

Beskrivning över Näckens rosor och vattnet

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

Gungande, de sida invid sida

lyssna till sin faders harpmusik.

Näcken är en myt, men böljans röst

är en sanning till vårt hjärtas tröst.

Om dess skönhet inga lärda strida,

vågens visa är på känsla rik...

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik.

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras,

liksom snålt, av starka händer många,

dolda under vattnets spegelglas.

Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
"Ryck ej blomman från min blåa dräkt"...

- - -

(Fantasin kan måla dikter långa,

medan båten går med sakta fras!).

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras.

Vattnet ville jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Stundom grånar denna blåa väven,

stundom stjärnor i dess sömmar blänkt.

Liksom svarta korn strös ut ibland,

skrynklor virvlas utav vindens hand,

plötsligt mörknar ytan, så att säven

bländgul ter sig, utav sol bestänkt...

Vattnet borde jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Mest jag älskar trotsig våg, som krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Blanka vattnet Frida mera tjusar,

där det lugnt kring Näckens rosor står

med en aftonsky i spegelns ring.

Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.

Orons sinne, orons våg förstår...

Mest jag älskar böljan, när den krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Men - alltunder det jag talar, glida

vi vid årans slag mot stila vik,

där de gunga, sida invid sida,

Näckens rosor små vid svag musik.

Skymnings flor fördunklar sikten snart.

Solens röda äpple föll med fart,

böljor synas friska, mera strida...

Se den fagra bild, en saga lik! -

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

B Sjöberg:

Kamrater, innan allt är slut

Kamrater, innan allt är slut

och livet skilt oss åt,
så låt oss samlas en minut
till tack och till förlåt!
Så låt oss räcka än en gång
en vänlig hand åt det som går!
Framför oss ligger tiden lång,
och dagar läggas hop till år.
Så må vårt hjärta en gång än
för allt det gamla slå,
förrän vi stänga allt igen
och vända oss och gå.

Så säga vi åt det som var
ett levnadslångt farväl,
vi skiljas men vi lämna kvar
ett stycke av vår själ.
Men det som var oss kärt igår,
det är likväl ej helt förbi,
ty minnena från ungdoms år,
de dö ju icke förrän vi.
Så låt oss minnas utan agg.
Var oförrätt är glömd.
Så blir en blomma utan tagg
i livets stambok gömd.

Men en gång efter långa år
vi taga boken fram,
där ligger blomman som i går,
fast den är höljd av damm.
Den minner om ett längesen,
en tid förutan harm och svek;
den har en doft av ungdom än,
fast kanske att dess färg är blek.
Så tack för allt! Nu låt oss gå
till kamp och äventyr!
Det finnes dock en himmel blå,
och det är Gud som styr.

E Westberg-Heckscher:

Variatio

Det vetebrödsvita och gudsängelrena 

med Herren-vare-lov och Gudsfrid - 

de hava väl ock litet rätt, som mena, 

att slikt smakar gott för en tid. 

Dock finns det en smak av det sillsaltbittra, 

rätt god, om ock icke så ljuv 

- den länge hört småfågel pipvackert kvittra, 

vill gärna höra tjutet av uv. 

Men blir det för mycket "uhu" och "klävitt", 

då börjar vårt huvud att värka, 

då vilja vi åter bli kvällstjutet kvitt 

och längta till morgonens lärka.

G Fröding:

Regn

Sorlar, sorlar, susar

sommarregnets sorl,
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp - dropp - dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl,
bäck i sorl.

G Fröding: