Tre gubbar

Tre gubbar, tre gubbar från norra Hälsingland,

i Sundsvall, i Sundsvall man satte dem i brand.

I urnor, i urnor de hälldes alla tre

och grävdes ner i jorden där ingen dem kan se.

Tre gubbar, tre gubbar från norra Hälsingland,

på vägen, på vägen man såg dem hand i hand.

Den ene var tomte, den andre julbock var,

den tredje lilla gubben var min gamle farfarsfar.

A Holmberg:

Shaw

G.B.S.

tre bokstäver och ett skägg

i en liten by på jorden

en skrift i alla vatten

ett salt i alla sår

och ett hopp om frihet

vi har mist ditt salt

saltare än tårar

vi har mist ditt ljus

satt under universums skäppa

en sorg lättare än luften

vilar i oss

en skugga ljusare än ljuset

flyger ditt minne över jorden

när de odödliga dö

gå flaggorna i topp

för första gången 

6/11 1950

S Dagerman:

Lützen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky: