På havsbottnen

En rödspotta sam på djupet fram,

hon sam så tyst och så allvarsam.
Stora mörkar fläckar på ryggen hon bär,
men det gör då ingen ann´ för när.

En krabba kravlade bland bottnens tång,
hon kröp och kravlade dagen lång.
Den krabban kravlar alltid på sned,
men det har då ingen att göra med.

En sjöborre tyst på bottnen satt,
han spärrade upp sin runda tratt
och slukade allt, som strök förbi,
men det behöver ingen lägga sig i.

A M Roos:

Lyckans land

Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka,
bara fötter, bara ben,
mager som en sticka.
Men hon var så glad ändå,
log med skälmska ögon grå. -
Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka.

Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.
"Uppå vandring stadd jag är,
kan du säga vägen?
Jag skall hän till lyckans land,
till dess fjärran, fagra strand."
Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.

Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.
"Vägen dit - den vet jag nog,
just där sol sig sänkte,
där går gyllne strålars spång.
Över den skall gå din gång. -"
Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.

"Går du spången, skall du snart
hinna månens skära,
där den skimrar underbart -
då är målet nära.
Ty på närmsta stjärnan just
ligger lyckans fagra kust. -
Går du spången, skall du snart
hinna månens skära."

Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.
Kanske står han kvar där än,
tittande förlägen,
tittande förundrad på
ögon, skrattande och grå. -
Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.

A M Roos:

Bonden han gick

Bonden han gick åt den gröna skog,
där så mötte han haren.
"Hade jag bössa, jag knäppte dig nog."
"Det gjorde du nog", sa haren.

Bonden han gick åt den gröna äng,
där så mötte han räven.
"Ack, hade jag nu min bågesträng!"
"Ja, tänk, om du hade´n!" sa räven.

Bonden han gick åt fjällens stig,
där så mötte han björnen.
"Hade jag kniv, jag toge ditt liv."
"Men nu tar jag ditt" - sa björnen.

A M Roos:

All makt är lån

All makt är lån och kan förvaltas
på tre olika sätt:
till att hjälpa upp
eller trycka ner
eller aldrig tas i bruk.
Alla har frihet att välja.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Professorn 4: Från skrivbordet stirrar Homeros´ byst

Från skrivbordet stirrar
Homeros´ byst.
Vad är det som stannat?
Här är ju så tyst.
Ett källsprång, som fyllde
ett bristfälligt ler.
Nej, någonting annat
och någonting mer!

En storm av idéer,
som virvlade fram
från sekel till sekel,
från stam till stam.
Millioner impulser
och dyrbara rön,
som tände som gnistor
och grodde som frön.

Ett guldkantat höstmoln
i skymningen flyr.
Vad är det som slutat?
Ett äventyr.
Ett vågspel med spänning
och jubel och kval.
Nu mörknar mot natten
en prästgård på Dal.

G M Silfverstolpe:

Professorn 3: Så dog han och låg i sin kista

Så dog han och låg i sin kista
en ungdomligt gyllene dag.
Det var, som om sekler fått rista
sin skrift i hans snövita drag.

Kolleger och åldriga fränder
församlades tyst i hans sal.
Man tryckte en ros i hans händer.
Den kom från en prästgård på Dal.

Och innanför kyrkogårdsgrinden
han sänktes i mullen till slut.
Studenternas fanor i vinden
seglade ut.

G M Silfverstolpe:

Professorn 2: Mitt karga ättartal

Mitt karga ättartal
går upp mot hedenhös
bland folk, som svalt och frös
och röjde jord på Dal.

Min far blev präst och fick
till sist ett litet gäll.
Jag ser hans sorgsna blick
ännu i denna kväll.

Min bleka moder gav
sitt liv den dag jag kom.
Jag går till hennes grav
ännu i andanom.

Vid Vänern står mitt hem
med långa krusbärsland
och lönnar över dem.
Jag längtar dit ibland.

I Skara skola slet
jag åtta långa år.
En ynglings ensamhet
är något jag förstår.

Så kom jag hit och stod
en höstkväll andaktsfull,
då dômen sken som blod
med hättorna i gull.

Här gick mig väl. Här fanns
en uppgift för min håg.
Min gamle fader såg
mig prydd med doktorskrans.

Min ungdom drog förbi.
Min mannaålder svann.
Jag levde bara i
ett dött och fjärran land.

Nu står det för min syn.
Nu tyder jag dess röst,
då larmet steg mot skyn
ur starka mänskobröst.

Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket värt.

Nu vaknar staden vid
Gunillaklockans ljud.
O, giv mig än en tid,
du mina fäders Gud!

G M Silfverstolpe:

Professorn 1: Han stängde för sorlet och skratten

Han stängde för sorlet och skratten
sitt fönster och lampan blev tänd.
Den siste studenten för natten
gick visslande hem i hans gränd.
I rymden, som skimrade blek,
stod Venus, i glans utan like,
och lyste rakt in i hans rike,
hans väldiga bibliotek.

Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.

Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar, som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.

G M Silfverstolpe:

Folkvisenatt

Lövsångarn drillar än i gröna gömmen,
då natten kommer med sitt silverdis
och gripande som blommorna i drömmen
är backens havsblå ärenpris.

Idyllen famnar gård och fält och beten
och löven stanna i den stora ron.
Men genom all den trygga lummigheten
drar darrande en oroston.

Du, unga svärmeri - det är ditt väder,
det är din stund att stiga upp och gå!
Du söker stigar ingen fot beträder
och skogssus ingen lyssnar på.

Konvaljedunklet vill du komma nära
och andas in dess dövande mystik.
För din skull speglas månens tunna skära
och vita björkar i en vik.

Vad väntar du? Den lust du eftersträvar
är bortom varje jordisk bröllopssäng.
Du dröjer kvar fast gryningsljuset svävar
kring stilla gräs på daggig äng.

Snart skola åren all din längtan kuva.
Snart blåser hösten genom torra trän.
Och det är gott att stanna i den ljuva
folkvisenatt, som tonar hän.

G M Silfverstolpe:

Över resan till staden

den 20 augusti 1773

Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.

Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.

Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!

C M Bellman:

Hemma

Du sprang hit, då kvällen skymde.
Röd och andfådd efter färden
kom du oftast in.
Detta var ditt hem i världen
och de vackra rummen rymde
all den trygghet, som var din.

Du fick aldrig leva borta,
aldrig längta hem från tomma,
kalla främlingshus.
Åren mättes få och korta.
Det var hemma, du fick blomma
i en vårdags klara ljus.

Här är du oss alltid nära,
och du klappar lätt med handen
på en välkänd dörr.
Bli ej rummen mera kära?
Bli ej banden
fastare än förr?

G M Silfverstolpe:

Skolmössan

Jag tar din mössa med den fina randen,
den första och den sista, som du fick.
Jag anar, hur det lyste i din blick,
då först du vägde din trofé i handen.
Du hade kommit in i läroverket,
och du var mönstrad i de storas led.
Långt ned i nacken och bra nog på sned
du satte mössan med det stolta märket.
Den bar du sista sommarn, du fick stanna.
Den kom att ligga undanslängd ibland,
då fotbollsspelet rök i gårdens sand
och svetten steg i pärlor på din panna.

Jag stryker sakta över silverranden,
den fina randen, som du tyckte om.
Det är din skoltid, som jag har i handen.
Jag undrar över det som aldrig kom.
Å, det som aldrig kom - all lek och möda,
all munter glädje och allt buttert knot,
och snön som skulle knarra för din fot,
då skolans rutor brunno morgonröda,
och Mälarvårarna, som skulle spira
och väcka ömhet i din målbrottsröst,
och dånet kring ditt rum i blåsig höst
och alla ferier, du skulle fira.

Jag stryker sakta över sidenkullen,
som slöt sig nyss omkring ditt mjuka hår
och tänker tyst på dina nio år
och allt vi sänkte med ditt stoft i mullen
- din späda själ, som ej fick tid att vakna
och se ett bistert allvar stiga fram,
din veka vilja, vilken skulle rakna,
din blick, som knappast hann bli undersam.
Å, det som aldrig kom - kamraters tuktan,
kamraters bifallsrop - allt det som kan
förvandla pojken till en liten man,
som möter livet utan skryt och fruktan.

Din svarta mössa göms. Och tiden rullar.
Men den skall kanske tagas fram en gång,
då staden ekar av en vårlig sång
omkring en våg av vita mössors kullar.

G M Silfverstolpe:

Sista julen

Det var den sista julen du var med.
Vi skulle ut och gå. Mot kväll det led.

Ur mörkret steg ett tövindssorgset brus,
och du sprang före oss i gårdens grus.

Du sprang och ropade - en glädjedrill
av bara lycka för att du var till.

Jag hör i afton sällsamt fjärranfrån
ditt klara rop och blåstens grova dån.

G M Silfverstolpe:

På farmors gård

Det är så mycket här på farmors gård,
som gör dig levande för våra hjärtan.
Mot golvens mattor nöttes dina knän,
då du och lillebror tillsammans lekte
med dina bilar och lokomotiv,
tills vintermörkret flöt ihop i rummet.
Och här är bordet, där du brukat sitta
med pannan lutad mot ett blad, som fylldes
av hästar susande i sträckt galopp;
i lampans ljusring tecknade din nacke
en outsägligt fin och vacker linje...
Härinne sov du denna barnasömn,
som får oss vuxna människor att stå
en liten stund likt barn med knäppta händer.

Härute susa träden, där du klängde
och böljar gräset, där du ofta sprang
på bara, sommarbruna ben i väg
till hästarna, som leddes ned i hagen.

Ditt skratt, som genljöd dagen lång i rummen,
skall minnet snart ej kunna återkalla,
och dina kära drag och din gestalt
skall tiden obevekligt plåna ut.

Jag ser ditt ansikte i dunkel redan.
Jag hör din stämma tona i ett fjärran.
Men det som var din själ - din glädjes friskhet,
ditt hjärtas ömhet lever ändå kvar
i dessa rum, på detta stycke jord.
Det svävar kring oss jämt, men når oss starkast,
då sommarn spelar upp till skolpojksferier,
då dagarna bli kortare mot jul.

G M Silfverstolpe:

Aftonen

Vi ha tagit all blom från rabatten.
Syrsorna spela, och kvällen är ljum.
Det är mörkt i ditt rum,
och ditt fönster står öppet mot natten.

Det är strålande stjärnor kring huset,
hemmet för snabba och leende år.
Det är mörkt kring din bår,
men ditt fönster står öppet mot ljuset.

G M Silfverstolpe:

Det sjuka barnet

Han låg till sängs en höst och så en vinter.
Kring nakna träd stod rymden ständigt mulen,
en järngrå fond för fönstrets hyacinter.
Det blånade i luften fram mot julen,
och över helgen blev det vinterväder.
Hans syskon kommo in med röda kinder,
med lukt av våta skor och våta kläder.
Han såg en skymt av julgransljusens tinder.
Han låg till sängs ännu, då våren spände
en klarblå rymd kring påskbukettens fjädrar.
Det röck i fönstrets hakar, och han kände
en doft av mull och möbler som man vädrar.

Och våren gick med lärksång över taken
och tunga grenars svaj på fönsterblecket.
I kvällens dunkel låg han länge vaken
och vaknade, då solen sken på täcket.

Han hade bara gått det första stycket
på denna långa väg, som bildar livet.
Han grät ej, och han talte icke mycket.
Han tog det hela tyst och undergivet.
Han låg där stilla med den barnsligt klara
och fasta blicken öppen hela dagen.
Men när han sov, så kunde det dock vara
en sky av ångest kring de tunna dragen.

G M Silfverstolpe:

Sensommar

Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Åh, ironi med liten silverlans

Åh, ironi med liten silverlans

en synål, nyss i ormspott doppad,
så mycket var du ej ändå.

När sorgen stod med stora drag
där stjärnans skimmer i sin renhet dröjde
och skuggorna av natten fläktade
vid brus av evighetens flod,
du krympte till en dvärg,
du falnade som löv,
till intet blev du.

När stora glädjen kom med solar stora
i sina ögon,
när livet bjöd till lycklig kärleksfest,
när vardagsjämrens gråa ruckel rämnade
och världar föddes nya
vid klang och sken,
då, Ironi, ditt lilla vapen brast
och blev till rostig mull.

Men på din magra fåle, kallad Nej,
ditt negativa djur, av kallblod mest,
du gjorde en finurlig, god tornej,
i livets fejd, där lumpen rök som bäst.
Du kröntes vid en segerfest.
Men akta dig, där glädjens herre rider,
och göm dig, där den rena sorgen skrider.

B Sjöberg:

Att klarhet hitta

Att klarhet hitta i tidens frågor

är lika svårt som att kamma lågor
och fläta fan i hans röda hår.
Jag tar min hatt och jag går - jag går.

I riskfritt vatten stå mest försåten,
där göms det skarpaste bland skären.
I proletären där är despoten
och i despoten är proletären.
I tvånget frihet, i frihet tvång.
Var sanning är, kan jag icke finna.
Jag vet att lidande hjärtan brinna.
I en programsky förtvivlan står
och ropar himlen att hela sår.

B Sjöberg:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Var det ej i går

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

E Södergran:

Ur Venerid (sonett 20): Kärlek är intet skämt

Kärlek är intet skämt. Han synes med oss leka,

men leken vändes snart i allvar för man vet,

och prövar allra mest vårt mod och manlighet,

han sargar sinn och hug och gör oss kinder bleka.

Han kan de gamla ock såväl som unga veka

och som en unger kropp behöver gammalt vett,

en gammal likaså han vore mera het,

att Frigga lusten sin ej måtte honom neka.

Det är det första prov vargenom vi bevisa,

vår mandom. Vem som det väl haver genomgått,

så bör man honom först för en försökt man prisa,

han har det värsta slag, som finns av krig utstått.

De äro mestdels få, de som så starka finnas,

att de ej fälla mod, när de av Kärlek vinnas.

Ur Venerid (sonett 6)

Det vet än ingen vem jag älskar, icke heller
min allrakärsta själv, att hon så älskad är.
Hon tror det ej, och då jag henne mest begär,
mig ofta främmande och som en okänd ställer.

Varföre gör jag det - mig själv i strömmen fäller
så stilla, att jag ock mig ej bekänna törs.
Vem är i sjönöd stadd, där drunknar och förgörs
och ropar inte hjälp, men vill där bliva heller?

Vad är för djur så spakt, som tyst sig låter fängsla?
Skall jag ock dras så tyst, vi har ock jag en mun?
Är det en ljuvlig ting, för vem skall jag mig ängsla?

Förnuftet svarar mig: bekänn dig ingalund´,
ännu är inte tid. Visst är det älska dygd,
men det, som ärnat är åt andra, älska, blygd.

Glädjedag

Att smeka gräset är
som smeka Guds kind
och regnet är hans glädjegråt.
Att stå i gläntan
där solen leker in,
det är att stå
i Guds glädjekärlek.
- Att möta dig, det är som möta
jungfru Maria, ung
flicka vid källan.
I skymning ibland darrgräs,
nattviol.

R Jändel:

Tre kvarnar

Där stånda trenne kvarnar

allt utom Visby stad,
ute på gröna heden
de stånda i en rad.

De stå där med kalkade murar
och glimma i solens ljus,
och tunga, gråa vingar
de svänga vid vindars brus.

Bodde jag i den första,
som skimrar vit emot skyn,
då skulle jag mala, mala
bara sockergryn.

Bodde du i den andra,
vars vingar vinande gå,
då finge du mala, mala
pepparnötter små.

Men vem skall bo i den tredje,
som ståndar på kullens höjd?
Jo, där skall hjärtevännen bo
och mala hjärtefröjd.

A M Roos:

Berget och dalen

«Varför är du så hög och jag så låg?» 
brast dalen ut och upp åt berget såg; 
«Vad har du väl att dig förhäva över? 
Ej ens så mycket ved, som byn behöver, 
ge dina magra mossbelupna träd, 
då jag förser den så med hö som säd.» 

«Vem», svarte berget, «ger dig skygd mot Norden? 
Vem gjuter källan i ditt sköte ner, 
där hon ifrån en bäck en å är vorden, 
som dig så fruktbarhet som skönhet ger 
och med sitt strömfall även mal den gröda, 
vars skylar kröner dina söners möda? 
Men kunde jag väl det, om över dig 
Han, som oss båda ställt, ej upphöjt mig? 
        För övrigt att oss båda spara 
        ett fåfängt kiv i långa tal, 
        så borde jag helt enkelt svara, 
        att jag är berg och du är dal.» 

F M Franzén:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

K Boye:

Blott en dag

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
så av möda som behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendim bevara,

denna omsorg har han lagt på sig.
"Som din dag, så skall din kraft och vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.


L Sandell:

Jag kan icke räkna dem alla

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt morgonens droppar de falla

och glimma likt dessa så skönt.

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal,

men stråla likt dessa så klara

jämväl i den mörkaste dal.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer!

Guds kärleks bevis må jag kalla

de under av nåd han beter.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer.


L Sandell:

Vårsol blickar

Vårsol blickar
vänligt ner,
glatt hon nickar,
skönt hon ler,
skänker sippan
liv på nytt
när från klippan
isen flytt.

Gräset spritter
upp så grönt,
fågelns kvitter
klingar skönt.
Allt sig gläder:
det är vår!
Högtidskläder
ängen får.

Bönen stige
då till Gud
och invige
med sitt ljud
glada vårens
korta stund,
under årens
snabba rund.

Må då fröjden
lyfta mig
upp mot höjden,
Gud, till dig!
Böj mitt sinne
själv därvid,
bo därinne
med din frid.

Låt min tunga
röra sig
till att sjunga
glatt om dig.
Dig jag prise
i mitt bo
och bevise
så min tro.


L Sandell:

Tryggare kan ingen vara

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han förbliver.
Och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.


L Sandell:

Majbaggens visa

Humlan har en rock av sammet,
hälften svart och hälften gul,
surrar kring i landsvägsdammet,
är visst inte ful.

Sländan har en brokig tröja,
skiftande i blått och grönt,
och däröver silverslöja.
Det är ganska skönt.

Men Maria Nyckelpiga,
glimmande liksom en sol
med små prickar underliga
på en guldröd kjol,

hon är fagrast dock av alla.
Hon är vän, och hon är glad.
Och vi dansa, och vi tralla
på en myntas blad.

A M Roos:

Visan från molnet

Uppå molnet bor allt vad jag behöver:
mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter,
och på molnen bor jag själv
- vit, i sol som bländar,
oåtkomligt lycklig vinkande farväl.
Faren väl, min ungdoms gröna skogar.
Odjur där husera -
jag sätter aldrig mer min fot på jorden.
Tog en örn mig upp på sina vingar -
fjärran från världen
har jag fred.
Uppå molnen sitter jag och sjunger -
ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt -
därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor.

E Södergran:

I ungdomen

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack, i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

G Fröding:

Olika tempel

Du lyss på gräsen, som i vinden bocka, 

på strömmen, som sin väg i dalen riktar, 

allt vad den yttre världen för dig biktar 

du älskar att i dikten sammanplocka. 

Inunder skogens valv, där fåglar locka, 

du dig ett stort, ett heligt tempel diktar, 

vars torn är granen, som för blåsten sviktar, 

där månen hänger som en malmstöpt klocka. 

Din kyrka är ej min. Jag vet en annan, 

dess välvning restes ej för slikt ett joller. 

Guds egen klarhet ur rotundan skimrar. 

Kom, jag vill visa dig det valvet: pannan, 

därunder tanken jämt sin gudstjänst håller 

och oförtruten på sin himmel timrar.

C W A Strandberg:

Beskrivning över Näckens rosor och vattnet

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

Gungande, de sida invid sida

lyssna till sin faders harpmusik.

Näcken är en myt, men böljans röst

är en sanning till vårt hjärtas tröst.

Om dess skönhet inga lärda strida,

vågens visa är på känsla rik...

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik.

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras,

liksom snålt, av starka händer många,

dolda under vattnets spegelglas.

Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
"Ryck ej blomman från min blåa dräkt"...

- - -

(Fantasin kan måla dikter långa,

medan båten går med sakta fras!).

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras.

Vattnet ville jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Stundom grånar denna blåa väven,

stundom stjärnor i dess sömmar blänkt.

Liksom svarta korn strös ut ibland,

skrynklor virvlas utav vindens hand,

plötsligt mörknar ytan, så att säven

bländgul ter sig, utav sol bestänkt...

Vattnet borde jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Mest jag älskar trotsig våg, som krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Blanka vattnet Frida mera tjusar,

där det lugnt kring Näckens rosor står

med en aftonsky i spegelns ring.

Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.

Orons sinne, orons våg förstår...

Mest jag älskar böljan, när den krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Men - alltunder det jag talar, glida

vi vid årans slag mot stila vik,

där de gunga, sida invid sida,

Näckens rosor små vid svag musik.

Skymnings flor fördunklar sikten snart.

Solens röda äpple föll med fart,

böljor synas friska, mera strida...

Se den fagra bild, en saga lik! -

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

B Sjöberg: