tisdag 26 januari 2021
Ett ensamt skidspår
Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.
Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.
Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant,
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!
B Gripenberg:
måndag 25 januari 2021
Far berättar om tomtarna
Vinden viner i vinterkväll,
brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.
"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.
Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.
Om snickar skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.
Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.
Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.
Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.
Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.
Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.
Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.
Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.
Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."
Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.
A M Roos:
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.
"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.
Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.
Om snickar skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.
Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.
Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.
Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.
Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.
Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.
Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.
Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.
Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."
Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.
A M Roos:
lördag 23 januari 2021
Mitt år 3: Vintern
Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:
kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.
H Söderberg:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.
H Söderberg:
Jesus, du vår salighet
Jesus, du vår salighet,
Herre Jesus!
Största rikedom jag vet,
Herre Jesus!
Grunden för min trosvisshet,
Herre Jesus,
Jesus, Herre Jesus!
Tack att jag på dig får tro,
du som löst mig!
Bara du ger själen ro,
du som löst mig!
Evigt jag hos dig får bo,
du som löst mig,
Jesus, du som löst mig!
Låt mig stärkt av livets bröd
framåt ila!
Låt i öknens själanöd
källor strila!
Var i både liv och död
själens vila,
Jesus, själens vila!
tisdag 19 januari 2021
Den förmätne
En brottsling blygs att till de nejder lända,
som varit vittnen till hans forna blygd.
Han mäktar ej med trotsigt sinne vända
sitt bleka anlet mot sin fosterbygd.
I fjärran land vill han sin levnad ända
sin nesa dölja under glömskans skygd. -
En vanlig brottsling, ja! Ej en med krona!
En slik för hög är att sitt brott försona.
En slik för hög är att den ånger fatta,
den ödmjukhet, som av en «sämre« krävs.
Förakt och straff hans vilda mod ej matta,
av himlens vrede ej hans högmod kvävs.
Drag fram hans brott: av falska ord och glatta
till hans försvar en brokig vävnad vävs!
Driv honom bort: helt plötsligt upp han dyker,
med skrymtfull min, och dig om munnen stryker.
En ringa tidrymd från den stund är fluten,
då, följd av hat Louis Napoleon
blev av sitt land, som han förrått, förskjuten, rättvisa krävd för vad han bröt en gång -
då rätt blev skipad, järnhård boja bruten
och marseljäsen folkets fria sång -
En ringa tidrymd!... Blindhet utan like!
Nu vill Napoleon ha igen sitt rike.
Han som sin krona med en våldsbragd vunnit,
som skyddat henne med ett liv av svek;
han, för vars skull så mycket blod har runnit,
så mången kind av sorgen färgats blek;
han, vid vars hand vanärans höjdpunkt hunnit
det land som förr för inga stormar vek:
han kommer nu med smeksam röst och säger:
»I mig en fader, arma land, du äger!«...
Höj upp ditt huvud! Bjud din blixt slå neder
den fräcke skändarn som djärvs håna dig,
du arma land, sen först han stal din heder
och drog dig in på en försåtlig stig!
Din heder? Nej, vartän hans bana leder,
den stjäl han ej, den är ovanskelig!
Höj upp ditt huvud! Bjud en blixt slå neder
den krönte skrymtarn och hans falska eder!
Men du förmätne! Brinner än en gnista
uti din barm av samvete och vett,
hör upp att spela, ända i det sista,
den lömska roll som vi så länge sett!
Den stund skall slå, då livets villor brista,
då stoft och höghet, guld och mull bli ett!
Hör upp att gyckla! Sök ej Galliens krona!
Men gack i frid att dina brott försona.
fredag 15 januari 2021
En försupen gästabudsprisare går vilse efter Eko i bergen
Bröllopsdikt till J Jedeur 1684
Medan nu tiden så synes sig skicka,
icke det hör en gång hunden han skäll´,
alla de sitta med blunden och nicka
samman var nymf med en hurtig gesäll,
säger jag, Eko, så lustigt till pricka
mycket jag såg uti framliden kväll,
åter fast solen nu börjar uppsticka
glindrande strålar på himmelen hell.
Hur jag i går här i bergen omskricka
kom jag ock äntlig i Vika kapell.
Hurtig en gosse med artig en flicka
såg jag där samman på stenhårdan häll.
Bägge jag tyckte de voro rätt kvicka,
såsom den sprittande fisken i fjäll,
glimmand´ demanter för ögon min blicka,
över dem höllo de gyllend´ en päll.
Då skall du veta det hågen kan picka,
mången sig önskad´ en flicka så snäll.
Hemåt de for sen; efter jag vicka,
borden vor´ duka med finaste dräll.
Var och en nappar till tallrik och bricka,
knivar och gafflarna fingo beställ,
tunnan måst släppa på tappen och svicka,
lustigt de sorla, ja, lustigt va gäll!
Roligt begyntes att skålarna dricka,
ingen där akta, fast glaset fick knäll.
Om det begynte för endera spricka,
lustigt den andra sitt vinda på spjäll.
Sen bar på låsen te knacka te knicka,
ladde pistolerna gåve bra smäll.
Icke, ska veta du, låsa då klicka,
Eko dem svarade nordost i fjäll.
Sist bar ock till uti dörrarna ricka,
somliga sökte sig in under fäll,
somlig´ en kyss upp kärestan smicka,
somliga följde till kärestans tjäll.
Hå, jag begynner och med upp att hicka,
dricker nån skålen min, vare han säll!
Fötterna ragla och knäveckan vricka,
mera jag ork´ icke tala. Farväll!
Medan nu tiden så synes sig skicka,
icke det hör en gång hunden han skäll´,
alla de sitta med blunden och nicka
samman var nymf med en hurtig gesäll,
säger jag, Eko, så lustigt till pricka
mycket jag såg uti framliden kväll,
åter fast solen nu börjar uppsticka
glindrande strålar på himmelen hell.
Hur jag i går här i bergen omskricka
kom jag ock äntlig i Vika kapell.
Hurtig en gosse med artig en flicka
såg jag där samman på stenhårdan häll.
Bägge jag tyckte de voro rätt kvicka,
såsom den sprittande fisken i fjäll,
glimmand´ demanter för ögon min blicka,
över dem höllo de gyllend´ en päll.
Då skall du veta det hågen kan picka,
mången sig önskad´ en flicka så snäll.
Hemåt de for sen; efter jag vicka,
borden vor´ duka med finaste dräll.
Var och en nappar till tallrik och bricka,
knivar och gafflarna fingo beställ,
tunnan måst släppa på tappen och svicka,
lustigt de sorla, ja, lustigt va gäll!
Roligt begyntes att skålarna dricka,
ingen där akta, fast glaset fick knäll.
Om det begynte för endera spricka,
lustigt den andra sitt vinda på spjäll.
Sen bar på låsen te knacka te knicka,
ladde pistolerna gåve bra smäll.
Icke, ska veta du, låsa då klicka,
Eko dem svarade nordost i fjäll.
Sist bar ock till uti dörrarna ricka,
somliga sökte sig in under fäll,
somlig´ en kyss upp kärestan smicka,
somliga följde till kärestans tjäll.
Hå, jag begynner och med upp att hicka,
dricker nån skålen min, vare han säll!
Fötterna ragla och knäveckan vricka,
mera jag ork´ icke tala. Farväll!
onsdag 13 januari 2021
Hör på änglarna och sjung
Hör på änglarna och sjung
lovsång till en nyfödd kung!
Hör nu himlens glädjebud
och försona er med Gud!
Jordens folk, ge glädjen rum,
dela änglarnas triumf!
Lyssna nu och sjung med dem:
Kristus fötts i Betlehem!
Lyssna, mänsklighet, och sjung
lovsång till en nyfödd kung!
Dyrkad av sin änglahär
Kristus evig Herre är,
Gud av Gud, med Gud till Far,
kom då tiden inne var,
kom i mänskligt kött och blod,
inkarnerad, Gud är god,
är från morgon och till kväll
Gud med oss, Immanuel!
Lyssna, mänsklighet, och sjung
lovsång till en nyfödd kung!
Fridens furste på sin tron,
ja, Rättfärdighetens Sol,
hit med ljus och värme kom,
full av liv och läkedom.
Kungaprakten avstod han,
född att frälsa människan,
född att samla oss som flytt,
född att föda oss på nytt.
Lyssna, mänsklighet, och sjung
lovsång till en nyfödd kung!
lördag 9 januari 2021
Harpolekaren och hans son
(Ur »Vapensmeden»)
Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.
Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.
Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!
Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!
Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.
V Rydberg:
fredag 1 januari 2021
Först kom Gustaf Trolle
sen Kristian Tyrann
och pissa´ så det rann,
sist kom Gustaf Vasa
och torka´ med en trasa.
Visa om solen, månen och planeterna
Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.
När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.
Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.
Betty Ehrenborg:
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.
När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.
Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.
Betty Ehrenborg:
Årens kraft
Sätt dig, goda, här vid spisen:
sätt dig hos den gamle här.
Gammal! ja — och därför bär
du åt mig från källar-isen
gammalt vin i flaskan där.
Se, vad rimfrost över henne:
hon är grånad såsom vi.
Kanske vet du ej, Sofi,
att en lock för dig, ja tvenne,
hålla på att silver bli.
Korken ur! O känn, hur åren
anden stärkt däri! o känn:
rosen doftar ej som den!
Vad om vintern är i håren?
Vi ha vår i hjärtat än.
330 år gammal nyårssonett
Sonett till min käre man assessoren herr Elias Brenner
uppå den 1 januari anno 1691
Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.
Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.
Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.
Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.
Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.
Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.
Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.
Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)