Den smala vägen

Gack varsamt, min kristen, och se på din gång!

Den vägen är smal och den porten är trång,
som förer till livet, ty äro ock få,
som kunna den finna, och vilja den gå.

Man timrar sig upp en bedräglig bro
av trolöser kärlek och kärlekslös tro;
på den vill man fara i Abrahams sköt;
men faller och tager en dödelig stöt.

Man tror ej den vägen skall vara så smal
som förer till eviga ärones sal,
man vill därpå vandra bekvämligt och sött,
ej världen försaka, korsfästa sitt kött.

Man litar på dristeligt namn utan gagn,
och vågar sig sätta med världen i vagn,
den lustarna draga, som sällaste ström,
förutan att styras av betsel och töm.

Man åker och tumlar där lustigt omkring,
nu hit och nu dit, till fåfängliga ting.
sitt kött man ej nekar det minsta begär;
tror dock denna vägen till himmelen bär.

Ack nej, jag befarar, man vandrar ej rätt,
till himlen bär uppåt, det går ej så lätt.
Den vägen är smal som till himmelen bär,
helt uppfylld med törnen, med kors och besvär.

Med tålamod bör man den vandra uppå,
i bön och i vaksamhet aktsamt den gå.
Ett steg uppå sidan villfarelse är;
den köttsliga friheten fängslas bör här.

Här duger ej självsvåld, ej lekar och dans;
med vällust förvärvas ej öronens krans;
på lida och strida det kommer här an;
sig själv och all världen försaka bör man.

Så skaffa med fruktan och bävan ditt väl;
och bär uppå händer din dyrbara själ,
hur vill du försvara för Herren din Gud,
att du såsom sköka hanterar hans brud?

Arbeta på dagelig bättring med flit;
i helgelse kläderna rengör med nit;
fly andans och köttets besmittelses last!
Din kallelse gör, och utkorelse fast.

Träd flitigt i Jesu och helgonens spår,
så finner du vägen mer ljuvlig än svår.
Tro stadigt, lid tåligt, lev dristigt och väl;
så dör du ock saligt, och frälsar din själ.

O Kolmodin:

Det bodde en förste i Urvädersgränd

Det bodde en förste i Urvädersgränd,
en förste av Guds nåde.
Han hade en nabo i Vintappargränd,
som var illa känd.
Det var åttamördarn Tim Tåde.

Det levde en förste i stor misär
vid stadens svartaste gata.
Han hade en underlig umgängessfär,
en svartkonstnär
och en gammal värdshusragata.

Var afton spelte den försten knack
med dessa obscura personer.
Han lyssnade stum till deras snack.
Det var ju pack
och han hade setat på troner.

Men tiden blev försten lång och tung
förutan vän eller like.
Vad skall den göra, som varit kung,
när han var ung,
men som mistat sitt konungarike?

H Löwenhielm:

Regnbågen över Österlisa

Finnar, judar, samer, svennar, romer,
med och utan extra kromosomer,
sossar, liberaler, moderater,
kommunister, sverigedemokrater,
hetero- och homosexuella,
övernitiska och allmänt snälla -
allas lika värde måste gälla!
(Även NMR och kriminella).

A Holmberg:

Morgonbad i strandruinen

Hej, min skjorta hissas muntert på en brusten kolonnad
av en strandruin, som fordom var ett romerskt kejsarbad!

Långt på havets dimblå linje, som ett fartyg på en fris,
gungar Capri vinlövsriggat, seglande till paradis, —

och på andra sidan golfen, tungsint som ett tjudrat ök,
står Vesuvius och frustar boll på boll av sorgsen rök.

Men bland blommor och bland ödlor, granna som smaragd och vin,
dansar jag barbariskt naken i en kejserlig ruin.

Hej, nu dansar jag till randen av en mossig marmorhall,
tar ett språng och tumlar rusig ned i spegeln av kristall!

Hejsan, lekande delfiner, låt oss hålla lustigt lag!
Humrar, borrar, djuphavsfiskar — tagen mot mig, här är jag!

Ut på svala golfen styr jag. Med en våg till huvudgärd
lägger jag mig lat på ryggen i en morgonklarnad värld.

Skimrande latinska segel blinka över havets rand.
Och jag hälsar sol och himmel hänryckt med min sträckta hand.

J Hemmer:

Se, nu stiger solen

Se, nu stiger solen ur havets famn,
luft och vågor blossar i glöd och brand.
Vilket saligt jubel där allt var tyst,
sedan ljuset landat och världen kysst!

Jag vill andas luften i fulla drag,
sjunga Gud en sång för den ljusa dag,
tacka för en morgon med liv och glöd,
att mej dagen gläder, trots synd och död,

tacka Gud som just när hans sol gick opp,
lät mej känna morgon i själ och kropp,
så att mörkret rymde med hjärtats ve
och jag kunde be: låt din vilja ske!

Ja, jag vill få omfamna dej, min dag,
värma mej vid dej, vid Guds välbehag,
kalla dej vid namn, vid allt gott jag vet,
mor och syster, älskade, hör du det?

Ljusets vågor visar i himlen in,
varifrån jag nås av en morgonvind,
just som om av ljuset den andats ut,
o du milde Skapare, Far och Gud!

En gång ska jag segla på nattmörkt hav,
sakta stäva fram mot min svarta grav.
Livets Gud mej skyddar, jag är hans barn,
milt hans hand mej löser från dödens garn.

Se, då stiger sol upp ur hav på nytt,
alla dödens skuggor för evigt flytt!
Vilket segerjubel med liv och lust:
ljuset lyser evigt på himlens kust!

J Knudsen:

Tack min Gud för att jag vaknar

Tack min Gud för att jag vaknar
frisk och glad till en ny dag.
Din är dagen, din är solen,
din är jorden, din är jag.
Din är dagen, din är solen,
din är jorden, din är jag.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Trång är porten till livet

Trång är porten till livet
som för barnet i födandets stund.
Trångmålet mynnar I frihet
och sorgen i sång.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Den stora trädgården

Vi äro alla hemlösa vandrare
och alla äro vi syskon.
Nakna gå vi i trasor med vår ränsel,
men vad äga furstarna i jämbredd med oss?
Skatter strömma till oss genom luften
som icke mätas med guldets vikt.
Ju äldre vi bliva,
desto mera veta vi att vi äro syskon.
Vi hava ingenting annat att skaffa med den övriga skapelsen
än att giva den vår själ.
Om jag hade en stor trädgård
skulle jag bjuda alla mina syskon dit.
Var och en skulle taga med sig en stor skatt.
Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk.
Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård
att intet ljud från världen når oss.
Ur vår tysta trädgård
skola vi giva världen ett nytt liv.

E Södergran:

Detta hus jag lämna skall

Ägde jag ett hus, skulle jag allt tänka på att de måste bära mig ut ur det.

Mildaste förbarmare!

Huset snart jag lämna skall,

allt som skarpt jag genomtänkt,

fintligt reparerat.

Sökte bygga varmare.

Rännan fick ett gynnsamt fall.

Hade dropp och sipper stänkt,

allt blev arrangerat.

Ledstång smal, som vacklat,

stöddes gott och väl.

Utanför blev spacklat

under långsamt gräl.

Stred mot åsiktslarmare

- händigt folk i alla fall -

stred om ådring, färg och hall -

- - -

Mildaste förbarmare!
Allt jag lämna skall.

Minnes hur jag gnolade,

frisk med praktiskt ögonspel.

Blicken flög i forskning kvickt -

allt blev kontrollerat.

Målaren sig solade

ljuvt på stegens överdel,

visslade den silverdikt,

nyss han komponerat.

Ägandet i trevnad

blommade omkring.

Allting i min levnad

ordnat fint i ring.

Punktlig inbetalare

stod i banken, välvd och kall,

siffras ljud gav återskall -

- - -

Luften nu blev svalare...

Allt jag lämna skall.

Väggens yta härmade

tavlor av en evig vår.

Ur tapetverk, skilda slag,

blommor syntes skjuta.

Falska fåglar svärmade

omkring klistrarn på sin lår,

där han sjöng mot slut av dag -
Stjärnor på min ruta.

Skymning - lugn och nyter -

gå på nakna golv.

Snart ett ljussken flyter -

möbler dra till tolv.

Inga dunk bestänka mig -

buller vid en hyllas fall.

Nej, jag står i egen hall.

- - -

Tänk, att man kan tänka sig!
Allt jag lämna skall!

Amor - amorterare - - -

Amor - nej, det var av Mors!

Älska livet är ju ett,

lämna det ett annat.

Punktlig inkasserare

stryker med sitt svarta kors.

Pressar räntan ut i svett.

Kanske får du sannat:

ledstång smal, som vacklat,

stöder gott och tryggt,

när ditt hus blir tacklat -

gran vid porten - snyggt!

Tvist bland hesa bärare

- händigt folk i ledsamt kall -

baxar kistan ner från hall -

- - -

Svartaste förfärare!

Allt jag lämna skall!

B Sjöberg:

Vår blick mot helga berget går

Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

E Evers:

Den misskände spelmannen

Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"

E A Karlfeldt:

Blott Sverge svenska krusbär har

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.

C J L Almqvist:

Kristus, hjälten, han allena

Kristus, hjälten, han allena
har mig löst ur träldomsbandet.
Skulle jag ej honom tjäna
all min tid i främlingslandet?
Han, som verkar min förvandling,
Herre över herrar alla,
varje tanke, ord och handling
vill han styra och befalla.

Ensam skall jag ej förbida
Herrens dag, som ingen känner.
När och fjärran kämpa, lida
rikets barn, min Konungs vänner.
Får hans saktmods milda ande
oss i endräkt sammangjuta,
skall vår väg i mörko lande
himmelsk klarhet övergjuta.

Då vi livets goda dela,
dela sorgerna som bränna,
bedja varmt för dem som fela,
villigt våra fel bekänna,
då av Andens röst vi ledas
under bön i stilla stunder,
genom lydnad vi beredas
till att se Guds dolda under.

Du som var till döden trofast,
fostra oss att bliva trogna.
Ingen är på jorden bofast,
vi för himlen måste mogna.
Lär oss här i timligheten
kämpa utan all förfäran,
tills vi se i härligheten
dig som makten har och äran.

Marseljäsen

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

"Dömer icke, så varder I icke dömde"

Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.


F M Franzén:

Korpen

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
 "Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
 "Stig då in! Vem söker ni?"

 Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
- Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
 Endast skuggors feeri.

 Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
 Jag och ekot, endast vi.

 Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
 var -- en vind som flög förbi!

 Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
-- ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
 som i skogens sceneri.

 Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
 Korpen svarade: Förbi.

 Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

 Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
-- "Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
 Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
-- att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
 Förbi, förbi!

 Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
 detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!

E A Poe:

Regn

Sorlar, sorlar, susar
sommarregnets sorl,
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp - dropp - dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl,
bäck i sorl.

G Fröding:

Sommarnattskymning i högfjällen

Fjorden i djupet blånar i fjärran,
kring om oss fjällar och över oss sol!
Jag har lagt armen omkring dig i kärran,
snuddar med läppen vid barmens viol.

Lyckliga rymmare, dårar som våga
gripa i flykten vad livet har bäst,
känna vi känslornas kvävande råga...
sätern, den skymtar, och där blir det fest.

Lövprydda kammarn är redo och väntar,
ångar av ängarnas kraftiga hö;
solen i väster spejar och gläntar
in genom dörrn över speglande sjö.

Natten därute blir ljus såsom dagen,
dämpas ej stort av en vit jalusi,
boskapens skällor, de pingla i hagen,
jäntorna sjunga och kalven får di.

Luften är lätt som vår leende lycka,
långt över lider med gran och med fur
kunna i lyssnande natten vi tycka
tonerna stiga från fidla och lur.

Sömnen är fjärran, men lyckan är nära,
björken vid knuten bärgar en fink,
som till vår egen och kärlekens ära
sköter om bröllopsmusiken så flink.

Solen går upp över rosiga kammar,
och när vårt fönster på gavel jag slår,
då kommer sommarn i rodnad, som flammar,
hälsar god morgon och kysser ditt hår.

Morgonens friskhet och fjällarnas hälsa
rusa i svalkande vågor av ljus
in för att lugna oss, lugna och frälsa,
frälsa ur sommarnattskymningens rus.

K A Tavaststjerna:

Vid Boden den 2 juli 1900

Vid denna knutpunkt, där i dag till gästning
en skara folkombud församlats har,
naturen själv har förberett en fästning,
naturen själv lagt grund till vårt försvar.
I norr sig myren svårtillgänglig breder,
en krans av berg på dalen skådar neder.
Här ligger "Boden", och naturen själv
det hägnar in emellan träsk och älv.

Men vart naturligt hinder snarligt bytes
av krigets konst, om mänskan ej ger värn,
om höjd med höjd ej starkt här sammanknytes
till ett gemensamt gördelband av järn.
Ej nog att passet finns, det måste stängas,
i klippans inre skola gravar sprängas,
i ofredstid från pansartornen skall
granatkarteschen sprida dödligt svall.

Vi mana ingen ut, men vilja bygga
och bo i frid, som våra fäder gjort.
Dock akta vi det bäst att rådigt trygga
med säkra lås vårt rikes norra port.
Det folk är döden värt, som ej vill skydda
mot örligs övervåld palats och hydda.
Men har det gjort i tid vad göras kan,
det bidar lugnt sitt öde som en man.

Vi mana ingen ut. Ej mer förtrolla
med bragders glans vi, såsom förr, en värld.
Men vad vi äga vilja vi behålla,
vår frihets arv försvaras skall med svärd.
Vår sömn var lång, men vi begynt att vakna,
det länge böjda lynnet börjat rakna.
Vi säga, ej med trots, men självtilllit:
Vår svenska jord skall värnas bit för bit!

Ishöljda Norrland, slumrande prinsessa!
Ur oförvållad glömskas långa natt
du vaknar ock med norrsken kring din hjässa,
i dina berg du varsnar skatt på skatt,
ditt framtidshopp, som länge tynat, blommar,
ur dina malmfält växa rikedomar.
För länge värnlös stod din vida trakt:
nu skall du få vid Boden riddarvakt.

Kanonport byggs i fjällets gallerier,
befäst står Paglaberg i hoppets färg,
från Rödbergsspetsen svara batterier
och åskomgördlat blickar Degerberg
Du flodombrusade, du norrskensklara,
fjällhöga Norrland, Svear dig försvara.
Det glimmar av gevär vid skogens bryn.
Så är i dag vår ljusa framtidssyn.

Men till den Gud, som världars öden välver,
vi samfällt bedja: Företaget stärk!
Förutan dig granitbastionen skälver,
giv hägn och stöd åt detta mänskoverk!
I tro på dig, för dagar vilka stunda
vårt nordliga försvar vi ödmjukt grunda.
Och tänds åt våldet krigets röda bloss,
från Boden lösen ljude: Gud med oss!


C D af Wirsén:

Profeten

Vid Wallinfesten i Stora Tuna 2.7.1939

Låt upp, o folk, dina äreportar
vid orgelbrus och vid harposlag
och följ ditt törstande hjärtas hjortar
till diktens levande vattendrag!
Ur dunkelt tummel
på dagens tiljor
med spådomsmummel
och kluvna viljor,
lyft upp din panna, o folk, en stund
mot hoppets eviga himmelsrund!

Snabbt växer gräset på skaldegravar.
Snabbt skifta tyckena högkvarter.
Eldstoder slockna och aronsstavar
förlora kraften och vissna ner.
Ett sekel stormar
förbi mot döden
med vad det formar
av ord och öden
och nya tidevarv myllra opp
med större kval med allt mindre hopp.

Nu tuktas folken av skorpioner
och hoppets stjärnvalv är höljt i hån
och Davidsharpor och Sionstoner
förskrämda klinga i vapnens dån.
Se, raser rasa
mot andra raser
och folken fasa
för tanks och gaser
och diktens genius stapplar stum
mot gråa bombvalv och källarrum.

Och dock! Fast mörker oss överhöljer,
därbortom bidar Guds klara dag.
Mitt i tumultet Hans blick oss följer
och söker siares anletsdrag.
Eldstoder tändas,
och vissna stavar
i grönska vändas,
och ibland slavar,
som blinda piskas mot natt och skam,
profeter ropa och träda fram.

Hur stort att vara dens röst som ropar,
när den som ropar är Herren Gud!
All nöd, men också all nåd Han hopar
på den Han viger till sändebud.
Sitt eget hjärta
han måste stycka
för andras smärta,
för andras lycka
och viska böjd under törnets krans:
Ske ej min vilja - ske endast Hans!

Från intet kval honom Gud kan skona.
Allt måste störtas som själv han byggt,
fast han skall klaga med Job och Jona
och söka misskund och undanflykt.
När andra smaka
ett liv gemensamt
med barn och maka,
skall hans bli ensamt,
och om han äras på världens torg,
skall han förtäras av hemlig sorg.

Men mitt i mödan, när han vill digna
och när han mistat allt kärt han haft,
skall - helga under! - han allt välsigna
och genomströmmas av väldig kraft,
och dem som famla
och rolöst hasta,
skall han församla
och göra fasta,
och för det folk, som ej hoppas mer,
skall hoppet tända sitt ljusbanér.

Två vingar äger den stora sången:
omistligt hopp och omutligt krav.
Hör! Över tiden, som är förgången,
det brusar sång, som ej tid vet av!
Med kraft av havet
och stormanloppet
den budar kravet
och siar hoppet,
och i dess tonsvall av evig glans
en stämma når oss - och den är hans!

Hör stämmans malmklang! Ett folk har andats
i psalmens längtan och hymnens hopp
och deras rytmer ha sammanblandats
i mänskoåldrarnas blodomlopp.
Hur många släkten
hans röst hugsvalat
från morgonväkten
tills solen dalat!
Och som den följt våra fäders stråt
skall våra barnbarns den följa åt.

Den återföds i miljoner strupar,
när julen tänder sitt otteljus,
när levnadstimmen mot graven stupar
och allt blir stilla omkring vårt hus.
Vår orosfråga
den ömt besvarar
om jordens plåga
och frid som varar,
och mitt i dödsstunden jublar den:
"Till härligheternas land igen!"

Stort är ett liv, när ett liv får klinga
i sång, som följer miljoners lopp.
Stort är ett folk, men ett folk blir ringa,
som ej vet krav och ej hyser hopp.
Upp, dikt, och höj dig
mot himmelshavet!
Upp, folk, och böj dig
för helhetskravet!
Vid orgelbrus och vid harposlag
gån fram, gån fram mot Guds arbetsdag!

H Blomberg:

En metande farbror i Gnarp

På Evan Berjlunds 80-årsdag den 2 juli 2020:

En metande farbror i Gnarp
ur ån drog en bjässe till karp.
En ringlande snok
han satt på sin krok,
som var både alnslång och skarp.