Tillbedjan

Som havet i julis solbris

så sval och berusande frisk är din kropp.

Snö och rosor.

Dagg i majskog, häggarna vid källan

ej så ljuvligt dofta 

som din doftande mun.

Bländande prakt av människa -

se stoftet, stoftet, där du träder,

kysser tillbedjande

stammande

slaven.

V Ekelund:

Franzén 250 år: En egen värld är havet

En egen värld är havet, där bland lunder

av sten, som växer, föds en mängd vidunder. 

Se där ett blomster: nej, det är ett djur.

När vattnet rörs och gnistor gå därur, 

tag upp därav en handfull och beväpna

med ett förstoringsglas din syn och häpna.

Det är millioner levande du ser. 

När blotta ytan sådant företer, 

vad skulle ej vår blick i djupet finna! 

Men nöjoms med den krets, dit den kan hinna. 

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

Havet

O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

V Ekelund:

Havet

Salt, bittersalt

är havet, och klart och kallt.

På djupet multnar mycket,

men havet renar allt.

Vilt, rovdjursvilt

är bränningens glittrande språng,

men ingen människas tankar

är höga som havets sång.

Starkt, evigt och starkt

är vågornas väldiga tåg,

och stark av det eviga havet

var mjuk förgänglig våg.

Så ge ditt liv åt havet.

Det kräver blod av sin man,

men sist, djupt i det djupa,

får ingen en vila som han.

K Boye: