Lucia får inte komma

Även i år har Solna stad besvär med sin Lucia.

Stadens myndigheter har just upptäckt att den

valda flickan har ett barn - och det går inte an.

För att få bära kaffe

och saffransbrön på brickor

så måste flickor vara

oskuldsfulla flickor,

ja, lika oskuldsfulla

som klostrens noviser,

borgmästaren i Solna

och Solnas stadspoliser.

Ty kaffet luktar illa,

om inte det är fallet,

och alla råkar spilla

och fru borgmästarinnan

får bullarna på tvären,

som Skriften haver sagt.

Så därför frågar mären:

Förlåt, är ni intakt

som Grönköpings Lucia,

ett märkligt exemplar?

Hon blev ju bara tia,

men hon har allting kvar.

Visst är hon grå i håret

och inte kan hon sången,

men hon pussade sin pappa

på juldan förra året

och det är enda gången

hon har gjort nåt med en karl.

5/12 -52

S Dagerman:

Sankta Lucia, ljusklara hägring

Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

S Elmblad:

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt: