skip to main |
skip to sidebar
Fåglarna sjunga i skyn, och glad som en älskande yngling
stiger solen igen upp ur sin nattilga bädd;
ser sig med glänsande ögon omkring och nickar "god morgon"
vänligt åt dalar och berg, glädjen och livet och mig.
O, vem ville väl stum och mörk i det strömmande skenet
luta sitt huvud och tyst tänka på dagens besvär?
Allt vad som rör sig i luften, och allt vad som rör sig på jorden
nyss har vaknat och gläds nu åt sitt yppiga liv.
Vile de väldiga böckerna med sin viktiga vishet;
liksom en flyktande dröm bleknar den töcknig och flyr.
Men för min blick, när jag höjer den upp, står morgon och solsken,
morgon och solsken och liv, leende, vart jag ock ser.
Låt mig glädjas däråt! Som svanen simmar i viken,
simmar i glädje och ljus, fri och lycksalig, min själ;
och mitt hjärta blir lätt, och fullt av lyckan att leva
klappar det vänligt och varmt, stolt av sin ungdom och eld.
Klappa, du brinnande, snart förgängliga hjärta, så länge
glädje och vänskap och sång blomma på jorden för dig!
Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock nyfödd och fri glädjen igen i mitt bröst.
Skrämmen den vingade ängelen ej, o jordiska tankar,
I, som med långsam gång kommen och kläden med is
allt, som himmelen speglar uti sitt glänsande öga,
allt, som begynner att glatt blicka mot världen och Gud.
Sägen mig ej vad den är; ty allt gudomligt och himmelskt
kan du, o arma förstånd, evigt dock icke förstå.
Men som i blommans kalk, då nyss den sig öppnat för solen,
vilar osynlig dess doft, vile den himmelska här!
Vore jag evigt ett barn, så skulle ock glädjen för evigt,
gästen från himmelens land, trivas och bo i mitt bröst.
Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar också i mitt bröst vänskapens längtan och lust.
Nog är du härlig, o jord, och skön är din blommiga panna,
älskade aningar nog glöda alltjämt i min barm;
men det allt är dock dött och det livande ljuset är borta,
om vid min sida ej står trogen och älskad en vän;
älskad en vän, som glädes med mig, vars vänliga öga
blickar med kärlek och fröjd varmt och förtroligt i mitt.
O, vem ville ej hän från livets frostiga branter
störta sig lycklig uti vänskapens öppnade famn?
O, vem kunde väl så framleva den tröga minuten
ensam på jordens rund, ensam och mörk och försmådd?
Skapte du, Gud, mitt hjärta så fullt av brinnande kärlek,
gör du dess längtande fröjd evig och yppig däri,
vill jag ock älska din värld och vill jag det flyktiga livet
leva med mänskor och glad verka bland dem vad jag kan;
vill jag med trohetens makt och det fulla förtroendets glädje
varmt omsluta min själs dyrbare älskling och vän,
trycka hans hand och värma hans bröst och ömt i hans öra
viska ett darrande ord: tag av mig, älskade, allt!
Vore han hård som sten och kall som den vintriga drivan,
skulle hans hjärta ändå eldas och smälta vid mitt;
liksom Pygmalion ock med kärlekens levande låga
väckte sin marmorstod fordom till känsla och liv.
Dock, vi talar jag så om den ljuvliga lyckan att älskas
jollrande, liksom en pilt jollrar och bliver ej trött?
Står blott du för min blick och ser jag ditt redliga öga,
bleknar det allt och till stoft sjunker det, som det ock är.
Låt oss älska, o, låt oss för dygd och sanning tillsamman
brinna beständigt, o vän, brinna och verka och dö!
Hell! i morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock sången och vill spelande leka en stund.
Ringa är priset ändå för de flyktiga sångernas joller,
ringa och barnslig ändå är deras glädje och fröjd;
tankens manliga värv och det djupa begrundandets allvar
anstå bättre en man, han som till allvar är skapt.
Stundom tänker jag så; men bort, I mörka demoner,
som i mitt Eden med makt trängen er härjande in!
Är jag ej lycklig? O, är ej livet mig lätt som en vårdag,
när det av diktens sol härligt förgylles och värms?
Dväljes jag icke med fröjd i mitt hjärtas ljuvliga trollvärld,
som mig lockar alltjämt, öppen enär jag det vill,
glad som ett barn och rik som en kung, som sitter och tronar,
stolt av sin ära, och ser rike och land, som är hans?
Ack, i var människas själ det bor en känsla för dikten.
Om hon ej tänker därpå, om hon ock själv det ej vet.
Allt vad i själen sprider det vårliga skenet och allt vad
livet förljuvar och gör hjärtat så fullt och så varmt,
det är allt poesi, och allting är grått den förutan,
men såsom solens ljus gjuten den är överallt.
Så har jag sjungit en sång i morgonens gryende skimmer,
till dess präktig och klar solen på himlen gått upp.
Glädjen och Sången och Vänskapen äro med morgonen syskon,
trivas så väl i dess glans, slockna kanhända med den.
Innan de irrande fly, så länge de bo i vårt hjärta,
fläkte de svalka och frid, älskade, även åt dig.
Gungat har jag en stund på sångens melodiska vågor,
gunga du även på dem sorgfri en flyende stund;
bundit har jag en krans av snart förvissnande blommor,
innan de vissna likväl, kastar jag dem för din fot.
L Stenbäck:
Varför slog du kring min hals din arm?Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?
Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.
Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.
Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.
Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.
Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.
Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?
Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!
Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.
L Stenbäck:
Som solen sjunker hän i havets blåa djup,
och aftonrodnan rinner opp och breder ut
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?
Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!
Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!
L Stenbäck:
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva
och fri, försonad av sig skaka gruset?
Skall evigt, fjärran ifrån fadershuset,
blott som en fallen ängel kring den driva?
När skall sin skumma värld den övergiva,
där den bland irrbloss dansar, blind av ruset?
När skall dess öppna öga klart se ljuset
och Kristi tro dess hjärtans gömmor liva?
Vad kärt för mänskan är i dödligheten,
hur vill det ständigt nådens himmel svärta,
vill röva bort från henne saligheten!
O, har du ögon, skall du se med smärta,
att fast i kristlig dräkt är klädd poeten,
så sitter hedningen dock i hans hjärta.
L Stenbäck:
