Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset

som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

 

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,

friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!

Ljuvt stark,

rik saft,

stor kraft!
Friskt skönt

grönt!
 
G Fröding:

Sommarmorgon

Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla

O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Badet

Det glindrar sol på stam och blad,
svagt lysa bottnens stenar,
och havet bjuder dig sitt bad
som svalkar och som renar.

Där ute gungar himlen blå.
Hör, böljorna dig kalla
till lek och rus! Vi dröja då?
Låt dina kläder falla.

Din unga kropp går leende
och rosig fram ur banden,
och jag blir åter seende
i köttet och i anden.

Det stiger ur mitt sinnes djup
ett sorl av sång och saga,
och äventyrens gyllne slup
jag ser på himlen jaga.

Det faller sekler från min blick,
då rodnande du skrider
mot nakenhetens gudaskick
och flydda skönhetstider.

Och fri från klädnaden till slut,
ur linnet och ur kjolen
du stiger, Eva, åter ut
till ungdomen och solen.

T Hedberg:

Hjulritt i sommarnatten

Röda lysa i aftonsol
furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.

Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.

Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.

Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.

Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.

Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.

Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.

Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!

K A Tavaststjerna:

Triumf att finnas till

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

E Södergran:

Lördagskväll

Vinden vilar, viken ligger som en spegel,

kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.

Oxarne bli släppta ut i gröna hagen,

allting rustar sig till vilodagen.

Morkullsträcket drager över skogen,

drängen spelar dragklavér vid logen,

förstukvisten sopas, gården krattas,

trädgårdssängar vattnas och syrener skattas.

På rabatten ligga barnens dockor

under brokiga tulpaners klockor.

Bolln i gräset lagt sig i skymunnan,

och trumpeten drunknat uti vattentunnan.

Gröna luckor äro redan slutna,

låsen stängda, reglar skjutna,

frun går själv och släcker sista ljuset,

snart i drömmar sover hela huset.

Ljumma juninatten slumrar stilla,

still står gårdens nötta vädervilla,

men i stranden ännu havet gormar;

det är bara dyningar från veckans stormar.

A Strindberg:

Midsommar

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,

gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,
lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.
Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,
vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,
hundkaxen skjuter i höjd med svällande stammar och blommor
vida, som låge där strödd en vintergata i grönskan.
Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.
Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,
blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten
fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan
är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.
Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila
lugnt på vingen och bida sin tid, till jakten begynner.
Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,
strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern
genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.
Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,
Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret
skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar
in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan
fräsande än som en katt och dånande än som en åska,
porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.
Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen
djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången
lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer
mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.
Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo
högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,
kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen
mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade åran.
Trutarna flaxade över in båt och anade strömming,
grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,
svärtorna lågo med halsen i höjd och summo bland brotten,
ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors
ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.
Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav
efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar
sträckte förbi och kommo igen vid saluter och bommar,
härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.
Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för
armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,
växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner
udden förbi, där sitter i lä, och det stänker i stranden.
Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären
norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser
tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och
ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.
Svalorna jag varann kring berget, och utanför Loskär
fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.
Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig
dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer
ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar
plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv - en ärla
sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint.

A Engström:

Midsommarvisor 2: Du skymtar snabbt förbi min stol

Du skymtar snabbt förbi min stol,
min stol på spelmansbordet,
och du är lik dig från i fjol,
fast allt är annat vordet.
Jag kom för när ditt fagra skinn,
det lockande och heta -
dig har jag kysst och kallat min,
fast jag bort bättre veta.

Ty aldrig på den gröna jord,
den gröna jord och vida,
jag sitta skall vid bröllopsbord
med dig invid min sida.
En gång när sälla makar få
till vilokammarn skrida,
skall kanske jag bakom er gå
och brudkvällsmarschen gnida.

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.

Just som jag kved "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svävande fram på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Långande längtan bara.

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt - men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnar, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:

Den dövstumme bildhuggaren

Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Briggen San Antonio

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam.
I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.

Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.

O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.

Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.

D Andersson:

Höjden

De tre första stroferna äro skrivna 1790 (då förf. var 18 år) och de två sista 1832 (då han var 60 år). 

Där näckbladet sam
och guldkrönta Nymfer i dagen
ur vågorna tittade fram;
med mina oskyldiga lamm,
jag följde en bäck genom hagen.
De lekte i enfald och fred
och sågo i väpplingen ned.

Jag blickade opp:
Ett berg genom skyarne trängde
sin furubekransade topp.
Jag böjde mig häpen — och lopp
med klappande hjärta och klängde
í slippriga branter och stod
på toppen, med svindlande mod.

Där låg för min syn —
med lunder vid speglande sjöar,
med hjordar kring rökande byn,
med blånande fjällar i skyn,
med skördar i dälden, med öar
och segel på havet — en ort
utbredd, som på bordet ett kort.

Men bäst jag där står
och den präktiga tavlan beundrar,
uppreser sig sjön, och där går
en storm, som på höjden mig når.
Omkring mig det blixtrar och dundrar.
Där splittras av eken en tall,
här dånar en klippa i fall.

Emellan de två
jag dignar, vid bråddjupet nära.
Jag blinde! ack! varföre gå
hit upp, från min däld och de små,
om vilka jag vård skulle bära.
Så lugnt är där nere och grönt,
av skuggor och blommor så skönt!

F M Franzén:

Sommar

Stig nära,
du kära!
Nu faller natten sakta på
men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära
vårt hus.

Kring stenar
och renar
stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar
ha kart.

Nu brista
de sista
av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista,
består.

Så stilla,
så stilla
är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa
vårt värv.

Likt stegen
kring tegen
av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen
en gång.

Du kära,
vi bära
en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära
är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

Kalaset

Frun vill i dag slå på stort:

Samtliga gästerna bjudna på kort;

hör stekvändarn gnäller;

herrar och fruar, matronor, mamseller

trippa så lätt in i herrskapets port;

värden är trumpen, kontanter det gäller -

hälsning och nigning, som aldrig ta slut;

gällt man i dörrarne klappar och smäller,

knärackan skäller,

frun ropar idligt: välkommen! - vet hut!

Bordet skenbarligt på sned.

Sällskapet krusar och paras i led;

rangordning, högsäten,

dävna servetter, platå och beläten,

brist och missräkning på gaffel och sked;

brända pastejer med unkna inmäten;

sotdöda abborrar - dråpligt kalas!

Sega kapuner och härskna klenäten -

såsen förgäten,

spår efter tummar på haltande glas.

Målron nu kommer sig för;

sällskapets glam om det onda man hör,

om gikt och passioner,

djärvhet och fräckhet hos bindmösspersoner,

köttbrist och taxor och stegring på smör. -

Trugning och maning och fjäsk och fasoner:

Heder för hovsinkarn! Se vilken bål!
Dunster av rom och av skämda citroner;

propositioner:

Nu för värdinnan en klingande skål!

A M Lenngren:

Hemkomst

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

Edith Södergran

Nordpolens ungdom

Om en vetenskaplig expedition.

Spräng nu i isen! Kanske vi hitta
mitt i det frostblå, de bländande flak
röda bevisen. Spana och titta!
Styvnade blommor, stelnade druvor,
infrusna duvor...
Må våra sprängpulver isbergen lyfta!
Omtumling - ramlanden - brak...
Långsamt bak vikande klyfta
våras i skinande grotta.
Nordpolens ynglingaminnen sig blotta.
Rosorna flyta i kolsvart vak...

Vem kunde tänka, vem kunde ana?
Små memoarer i frostbunden skrift!
Trädkronor blänka. - Nyktert vi spana.
Blomruskor friska. Där katarakter!
Paradistrakter...
Allt som förstenat - det må man förlåta!
Klar är dock forskarns bedrift.
Isbitna fåglar ej låta!
Färgen är ren i var fjäder.
Här var det solblänk och högsommarväder.
Julivind, kvitter och vingars vift.

Låt oss nu varsamt rekonstruera!
Hyfsat - med aning, med erfarenhet.
Använda sparsamt ord, som förmera
alltför fantastiskt! Alltför poetiskt,
alltför estetiskt
bort vid vår gärning! Må sakligt vi röna.
Ej jalusi och förtret!
Enstämmig mening: Det sköna
här i det döda man kände.
Troligen även en kärlek, som tände -
sannolikt drömmande, möjligen het.

Alltså: Det frusna... Klart vi bevisa
blommande tider, där isväldet rår.
Vår kunde ljusna, vind kunde brisa.
Dolda bak lövverk, mörka, som glittrat,
fåglar ha kvittrat.
Lågor ha stigit, där isblocken stupa,
lärkan, där isbjörnen går.
- - -
Punctum! Nu drickom en kupa
alltefter små traktamenten!
Lycka till avhandling, bästa docenten,
verket om Nordpolens ynglingaår!

B Sjöberg:

Uppförande och seder

Extraläraren: "Kraven på gott uppförande skärpas efter examen."

Var och en har nog en tyst förnämhet.
Även du lär vårda din.
Varligt må man nalkas din förnämhet...
Vill du vara vänlig akta min!
Kom ej rullande hitin!
Fäktande armar och stortalighet -
tältning till marknad på stilla mark...
Skiftande varor,
livsprogramvykort i skaror.
Hin i små flaskor och ordspråk på ark.
Månglare, när du skall tälta,
pass dig! I skottet är sälta!
Fridlyst park...

Var och en har timrat sig ett stängsel.
Även du sökt timra ditt.
Ingen hand må skaka dina stängsel.
Törs jag bedja dig att akta mitt!
Märker jag vid misstros titt
rövaretag, och hör yxors gång,
skingrande pil eller påk jag vet.
Vaktare kalla
skall jag till värvet befalla
eller en knekt i mitt blod, som är het.
Akta dig, huggare, lite!
Lönar med svidande vite
osnygghet.

En och var har sina tysta gårdar.
Troligt är, du äger din.
Lugn! Man akte sig på tysta gårdar...
Vänta - var så god, beträd ej min!
Sten står sval, cypress i sus.
Skuggiga platser och kallors bård.
Allvar i vinden.
Fingra ej låset på grinden!
Sorgsnaste minne har vitmenad vård.
Tystna med bullret och ljudet!
- - -
Tillträde kungligt förbjudet!
Helig gård!

B Sjöberg:

I ditt allvars famn

I.

När för dig jag skulle föreställas
greps jag av förvirring - ville fly.
Så för skönhet ögonlock kan fällas.
Mystisk mörkögdhet med stjärnvit hy...

Granskade väl flyktigt ansiktslinjer.
Du en motsats var till blod och ljus.
I din närhet hördes sus av pinjer,
mörka lundar - kalla källors sus.

Meningsfullt du log: "Ej mig du tror på...
Som du önskar - gå din glitterstig!
Fruktar du för mig, det dock beror på,
att du icke rätt lärt känna mig."

"Hur som helst må vara nu för stunden -
gärna kan du fly min mörka hamn!
En gång skall jag ändå ha dig bunden
i min sanna, i min starka famn!"


II.

Jag på Sällskapssjöns galärslavspråmar
rodde, kedjad vid en festlig rad.
Tappat solsken drucko vi i åmar
under tinder, toner, blom och blad.

Fångar - två och två - en man, en kvinna,
trälade i skummet övr grund,
gungade, där sällskapsskämten brinna
irrblosslikt i stundom öde sund.

Fin sarkasm sin lilla sälta stänkte.
Ljus talang gav pärlor, skönt och lätt.
Inom mig jag ganska ofta tänkte:
Mätt jag är - men ändå aldrig mätt!

Ljuvhet vill min aftonlycka spinna,
bredmynt anekdot sig möda gör.
Den jag sökte kunde jag ej finna.
Hon stod tyst i stjärnljus utanför.


III.

Jag är fången! Lyckan är förgången!
Fängslad nu i natten här hos dig!
Så jag ändå kved den första gången
dina svala läppar röde mig.

Fången är jag! Borta glammet, glöden!
Friskt mitt blod, där livet bägarn välvt!
"Vän"; hon sade: "Jag är icke döden,
löjet ej, men jag är livet självt."

"Här hos mig lär nog din lystnad svida,
ängslan göra tiden hård och lång.
Bittra dödsminuter skall du lida,
men ur vanmakt födas ny var gång."

"Svarta gruvan alstrar, skyddar, gömmer
sällsam sten med klar och ädel hy.
Mullen, tung och mörk, om blomman drömmer.
Dröm blir blod och blod blir blomstersky."

- - -

Och jag sjönk - som ock en gång du spådde -
sjönk i tystnad, i ditt allvars famn.
Aldrig tanken mer dig förebrådde,
aldrig mer jag skändade ditt namn.

Om du än ej strålade som Eva,
icke gjorde kinden röd och het,
du det ändå är, som lärt mig leva,
starka, mörka, sköna Ensamhet!

B Sjöberg:

Sveriges karta

Till S. H. Wikblad

Jag ser från skolans dar en bild,
av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i Prima,
en karta, klistrad upp på lärft,
utav den svenska jord vi ärvt,
vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö
på Skandinaviens halva ö,
som, när den sågs från sidan,
för vår primanska fantasi
ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,
och tanken hisnade att gå
den ändlöst långa vägen
från Ystad uppåt Torneå -
den nötte man ut järnskor på
som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins
i samma färger, som jag minns
från kartans bjärta gränser:
ett Skåne gult som skördefält,
ett Sörmland grönt som björkens tält,
då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;
där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände
till Sveas bygd med berg och slätt,
små städer liksom smultron tätt
och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,
och det var vånda och besvär
att hålla hop dem alla;
i klassens mummel, läxors sus
jag hörde deras fjärran brus
för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän
så snabbt som några timmerträn
på Västerbottens älver,
och barnatårars salta tåg
förente sig med varje våg
som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod
från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände.
Erövringen var lång och svår,
men nu var fosterjorden vår,
nu, då dess drag vi kände. -

Där förr vi sutto, du och jag,
ett släkte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den som hos oss var främst i led
bland denna ungdom sjönke ned
kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,
som korsar älvens blåa fjät
och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
i flodsystemets dova brus
på kartan in sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
vars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand,
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,
i bokens bräddar måla än
din bildvärld för de unga,
åt hemmets skog och fjäll och älv,
åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall ägna glad en gång
sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara!

 C Snoilsky:

Min smak

Det med min smak är klent beställt,
den är nog gammalmodig
att mer än drivhus älska fält,
där klövern doftar frodig.
En enda flaska romarvin,
som liksom purpur skiner,
gör mera glad min måltidsmin
än edra tretton viner.

Det med min smak är rakt på tok:
mig linden högt behagar
och mer än blodbok vanlig bok
från ängar eller hagar,
ett skogssnår mer än tuktad häck,
och mer än svanedammen
den lilla, yra silverbäck,
som famnar pilträdsstammen.

Det med min smak står mycket slätt,
ty jag vill högre prisa
än Kiellands yngsta novelett
en gammal Geijersk visa.
Jag dristar älska Sveriges jord
trots dess förmenta brister
och tror ett gammalt gott Guds ord
långt mer än spiritister.

Det med min smak sig illa ter,
ty fanan blå och gula
jag håller kär, och skattar mer
det sköna än det fula;
jag lämnar än Tegnérs poesi,
ej norsk Bohême, mitt öra -
den sista bör man låta bli
att ens med tången röra.

Det med min smak är rent på sned,
jag har knappt mina sinnen,
ty - tänk! - jag vågar till och med
att vörda Sveriges minnen.
Evad mig mest har gjort behag,
från Sverige, Sverige kom det -
det allra värsta är, att jag
ej skäms att tala om det.

C D af Wirsén:

Sverige

Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå,

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.

Vitalis (E Sjöberg):