Sommaren

Bortom slättens grå oktoberdimma

skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe:

Mitt år 1: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;

vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg: