Visar inlägg med etikett Hasselskog Nils. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hasselskog Nils. Visa alla inlägg

onsdag 20 maj 2026

Sång till Modersmålet

















Sätt fram all världens skatter å ett bräde,
håll upp var dyrgrip, som beundran tål,
och spörj, vad jag av allt ger företräde,
- jag pekar avgjort å vårt modersmål.
Vad är allt guld, om än i gyllne dosor,
allt vad kulturen av faktorer har,
mot språkets underbara skatt av glosor,
vi lärt att stamma uti knät å far?

Om utomlands, långt hän i våld jag dvaldes,
- törhända längtat hem sen flera år -
och plötsligt hörde, att mitt landsmål taldes
av en flanör, den där å ströget går,
jag vet, det skulle liksom något brista
där innerst in, där granens susning bor,
och gjorde jag personen prima vista
å närmsta wivel till min du och bror.

Men ve den - dubbelt ve - som blir förvunnen
att göra våld å ärans hjältemål,
som vänder till det, brukar slang i munnen
och fräckt gör nordisk samtalston frivol!
Jag vet, om hos en sådan bröd jag bröte,
så långt ifrån att slunga titelband
jag sloge helst hans glas, att vinet spröte,
och tryckte aldrig vidare hans hand.

O Sveamål, du arv av gamla göter, 
som dig med svett å läppen format ut, 
jag svär en svordom, att vadhelst mig möter 
gå inför, att du ej blir förd bakut. 
I dagens larm, vid nattens stilla lyra 
vill städse högt jag hålla min parlör, 
och aldrig skall i mig man äventyra 
en trogen målvakt och ett språkets rör.





tisdag 6 december 2022

fredag 20 maj 2022

Sång till Greta Garbo

















Du smugit Dig på nytt ombord 
att färdas hem till fosterjord 
och få dramatisk vila. 
Kring hav och land gå telegram, 
att Du å »Kungsholm» skymtat fram 
och snabbt bakut setts ila. 

Du plöjer skummande Atlant 
glorifierad, världsbekant, 
och likväl – känd av ingen. 
Omkring Din hytt det står en mur 
av gåtor: när? och var? och hur? 
Och ingen spränger ringen...

Jag önskar, jag den styrman var, 
som Ditt gepäck till hytten bar 
och satte vid Ditt läger. 
Man bure då en hemlighet, 
som ej ens Filmjournalen vet: 
vad garderoben väger. 

Jag önskar, blott för en minut 
jag var kapten, när Du stack ut 
Ditt passkort till visering. 
Man gömde då ett sant porträtt, 
betygat av en rådhusrätt 
och fritt från retouchering. 

Jag önskar, jag i form av kock 
fick lyfta å de grytors lock, 
de där Din grace förråda. 
Man stode då med klart bevis, 
om nyckeln hänger helt å ris, 
å vitlök eller båda. 

Jag önskar mig i gastens skor, 
som haft de Dina se’n Du for 
att under natten blanka. 
Man ginge då med svart på vitt 
å vilket nummer, som är Ditt, 
och vilket tryckfelsanka. 

Ack, önska si och önska så, 
– av gåtor återstå ändå 
så många onämnbara... 
Jag önskar, när Du smög i hamn, 
att jag bar Gustafsson till namn 
och Dig en bror fick vara!

fredag 18 oktober 2013

Vid kumlet

















Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.


Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg


lördag 14 september 2013

Höst























Till frkn X.


Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.

Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.

Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.

Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.

Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.

Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.

Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.

Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.

Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

fredag 28 juni 2013

Sommarmorgon






















Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla


O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

måndag 18 februari 2013

Vid Norra Brandskåpet

















O vinter, med snö på skaren
och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg 

lördag 21 april 2012

Till en prosaförfattare

Hur tror du väl de Musor tre
von oben se dig an?
- En outsidder, säga de,
som icke grunden kan.
Vad tror du Bellman skulle sagt,
min store tvillingbror?
- Ett skriftspråk utan rim och takt
hör hemma på kontor.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Guldregn















Det skjuter på torget så friskt och sunt
ett Guldregn ur Rådhusrabatten...
Hur ofta jag gått kring detsamma runt
i drömmar, tills långt in på natten!
De gyllene klasarna gunga,
ett dallrande klockspel för sommarens vind.
Det är, som om trädet fått tunga
och viskade, böjt mot min kind:

"Du själv är i grunden ett guldregnsträd,
låt vara i djupare mening,
ur Musornas jord från en stängel späd
växt upp till poetisk förgrening.
Var dikt, som slår ut i extasen,
vad är den, om icke en klase av guld?
Och bringar i ljuset du klasen
för människokärlekens skuld."

Ja, kanske, ja, kanske har trädet rätt...
Har städse det varit min strävan
ge ut mig till bristning, å sådant sätt
att nästan ibland jag känt bävan.
Dock, - vet jag i dylika stunder,
att blyghet hos skalder är blott ett komplex.
Skall Diktkonsten icke gå under,
så gäller det: blomma och väx!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Politik och poesi




Vad gagnar att varandra visa tänder
och köpslå visst parti mot visst parti?
O, kunde alla ta varann i händer
och såsom bröder tala poesi!...

Har högerns talman, hr professor Bagge,
månn´ i remissdebattens tummelscen
ej i sitt undre känt en liten tagge,
en hemlig längtan efter af Wirsen?

Har innerst i hr Andersson i Rasjön,
när av hr Bramstorp han som värst gjorts ner,
ej höjts en röst, att världen vore bra skön,
om något lästs i stället av Tegnér?

Nog skulle flera öron få hr Westman
och slippa skrapning för sin allmogfärg,
om han skanderade en så modest man
som lantlivsskildrar´n Herman Sätherberg.

Å tungan utav hr Per Albin Hansson
nog skulle mäktigt gripa, vitt omkring,
en skald och, som man säger, "t-s-n f-n" sån
som den titanske Per Albin Ling.

Ja, känner rätt jag t.o.m. hr Kilbom,
han skulle medge snart, att, hur det är,
han ej nått längre med bolv´sjitisk stilblom
än med citat av skalden Lucifer.

- - -

I varje hjärta ha Naturens händer
rett in ett förmak, fritt från politik.
Blott låten upp, I gode herrar ständer
och fyllen båda Kamrar med lyrik!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Å klappbryggan
















När sommarkvällen fäster
sin dagg på gräs och strån,
vill jag gå ner i väster
på bryggan uti ån.
Där vill jag helt försjunka
i hennes sagovärld
och höra vattnet klunka
och bringa vaggande min hyllningsgärd...

Du mosslupna flak, som å tusende sätt
mot stranden har gungande slagits
av generationer, som klappat sin tvätt,
och fartyg, då törn haver tagits
och last kastats upp, respektive utav,
- hur håller du samman och ej går i kvav,
när plankorna slå emot stranden?

Du kluckar av minnen från nederbördsår,
då mäktigt du steg i det höga
och låg som en ö, dit familjen en corps
får ut att picknicka och löga.
Du märkts utav torkår med lamslagen tvätt
och sjöfarten grusad så gott som komplett,
då plankorna gistnat i sanden...

Du gamla, du slitna kulturföremål,
håll ut å din post, den marina!
Sent komme den stormnatt, då mer du ej tål
att hänga i kedjorna dina
men kanske - o, ve - utför virvlande å
förs ner till en grannstad å lägre nivå,
där plankorna vigas åt branden!

När nattens skyar rämna
för månens silverälv,
jag har så svårt att lämna
den gamla åt sig själv.
Mig är som, när den smackar,
jag skiljs ifrån en vän.
Mig är som den mig tackar
och ber mig skvalpande gå hit igen.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

På nytt var sträng uti min barm
















På nytt var sträng uti min barm,
min barm, den brett violoncellska,
stämt upp sin elegi så varm
om kvinnor, som mig ej fått älska,
om kvinnor utav skilda profil
- så ariska som israelska -
jag haft till bords, i båt, i bil,
om alla, som mig ej fått älska.

Jag skullat vela ge dig ja,
du muntra, städs dansanta fjäril,
vars hela liv är tralala
kring mannen såsom honungskäril...
Dock - nej, för flyktig Butterfly,
som virvlas hän vid första tväril,
mot kvinnan bortom allt galej,
som vet sin plats i hemmets äril.

Hur gärna dig, mitt fromma lamm,
som drömt att lindas kring mitt finger,
jag låtit få din vilja fram
och sett dig lycklig vid din Singer...
Dock - nej, för menlös duvotyp,
som gör vadhelst, blott mannen ringer,
mot den med något av polyp,
den snärjande, som smula stinger.

Jag velat ge mig helt som boll
i dina klor, du kattlikt sköna,
som följt mig utan uppehåll
med irisar, vampyriskt gröna...
Dock - nej, för eva, vars hypnos
man för sitt yttres skull får röna,
mot den som dras till ens psychos,
den enda jag kan prisbelöna.

- - -

Så sjunger stråken i min barm,
ack, Irma-lill, i stunder kvällska,
när du dig kurar mot min arm,
om kvinnor, som mig ej fått älska...
om dussin kvinnor väl bortåt
- från yppiga till mest gazellska -
jag haft till bords, i bil, i båt,
men som, jag svär, mig ej fått älska.

Sveamålet














O, Sveamål, du arv av gamla göter,
som dig med svett å läppen format ut,
jag svär en svordom, att vadhelst mig möter
gå inför, att du ej blir förd bakut.
I dagens larm, vid nattens stilla lyra
vill städse högt jag hålla min parlör,
och aldrig skall i mig man äventyra
en trogen målvakt och ett språkets rör.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

torsdag 19 april 2012

Pension















Jag ville, jag vore en full pensionär
och pensionen flöt ut per kvartal.
Jag drog mig tillbaka som levnadskonstnär
i någon berusande dal.
Där ville jag bygga mitt livs pensionat
och säga vemhelst gick förbi,
att samvetsfrid, parad med sömn jämte mat,
se där min filosofi.

Vad brydde mig samhällets strider och strunt
och tidens ävla galopp?
Det första kvartalet jag ville gå runt
och lyss till min taksnös dropp...
Vad vägde regeringars bondeförsök
och riksdagars handel med kor?
I andra kvartalet jag satte min lök
och gav mina höns som en mor.

Det tredje, augustiska, nöjd i min båt
till kräftfångst jag slungade spöt,
när ej i min täppa vid hackspettens låt
jag skakade fallfrukt och njöt.
Men under det fjärde, då höststorm mig band
å hemmets härd vid min katt,
jag lade mitt huvud mot tänkarehand
och spunne å minnenas skatt.

Dock, föddes jag diktare, ej pensionär,
har blott jag min harpa att slå.
Hur statsmedlen skiftas, förblir en mystär,
pensionsbrev få ytterligt få...
Jag ville, det gåves en kunglig pension,
en rent litterat, per kvartal,
som riddaresporre åt någon person,
som svingat ett högt ideal!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

onsdag 18 april 2012

Å Mors dag


















Ej lyser ditt namn i bemärkt "Vem är vem?"
ej heller i "Rikstelefon".
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen, din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.

Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste, jag vet icke vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
vare gång jag blir bjuden så här,
att, mor, när tillbaka vi blicke
du gjort mig till den, som jag är!

Väl skakar du, mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock, huru gått med den hela furor,
därest icke du fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!...
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Vid K. Svenska Rundradions tioåra minneshögtid


 


















Är det sant, eller månne vi drömma?
Ha så skyhögt vi nått i teknik,
att vi faktiskt fått rymden att strömma
utav sfärisk orkestermusik,
att vad ädlast har människoanden
utav diktkonst och snille och smak
kan dras ner från det höga med handen
genom blott smula tryck å en spak?

Det är sant! Har jag själv reciterat,
levat Studions Sockerbit opp,
bragt mitt strå till att etern vibrerat
av passioner och stämningsförlopp,
medan långt utom samhällets gränser
så i koja som konungahus
hava suttit med sina licenser
de som lyssnat till sfärernas sus.

Hell Dig, trådlösa Drottning i Norden!
Din förbrödrande guldbrygga välv! ----
- Skulle anmärkning tänkas, så vor´ den,
att man aldrig fått höra sig själv.
Dock är detta ej ägnat att sänka
den behållning ock diktaren har:
Den berusande lyckan att skänka
gjort mig nöjd med mitt taxhonorar.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Jag och Schopenhauer





















I denna natt, så blått kontemplativ,
hur fylls ej universitas av liv!

I detta Nu, då jag min panna stöder,
hur sjuder ej vår glob från norr till söder!

Om jag i tanken flyr till Ganges strand,
där bajadärer simma tätt som sand,

ell´ om jag styr till Reykjavik min kosa,
där samojederna sitt valfläsk mosa,

till steppande nomaden i Turan,
till öknens torkvindsbrände afrikan,

varthelst i sinnevärlden hän man ile,
är samma ett perpetuum mobile...

Dock - ser jag i en bok av Schopenhauer:
die Dingen sind ein Traum und ohne Dauer.

Vår hela värld är blott en hjärnprodukt;
togs hjärnan ut, så fölle all dess frukt.

Ett Ding an sich finns ej i någon rikting
mer än min egen hjärna och dess diktning.

O, denna natt, så blått kontemplativ,
hur får ej allt kosmetiskt perspektiv!

O, detta Nu, då jag min panna stöder,
jag kan ej säga hälften vad den föder!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Hur lätt går händelsernas rätta mening

















Hur lätt går händelsernas rätta mening
först upp för eftertanken med försening...

Då jag i natt låg sänkt i djupsta dvala
mig väckte åskan å det mest brutala.

En enda knall, som kunnat bergen skaka.
Så drog hon bort och kom ej mer tillbaka.

- Vad vill hon med min sömn, att hon förstör den?...
Jag timtals grubblade å innebörden.

Och ej förr´n morgonklädd jag grep min penna,
slog blixten ner, att meningen var denna.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Diktens frihet













Skall diktaren rent primitivt gå fram
och ohöljt vädja till det instinktiva?
Bör mera läsecirklat inställsam
han mesta möjliga moral beskriva?

Disputation, som endast damm rör opp!
Må var skribent få följa fritt sin flamma,
blott ej till motsatt genre han gör hopp
och söker konkurrera i densamma.

Må av hr Lindquist, född att skriva sunt,
förty ej sysslas med komplexer gärna
och omvänt ej - vid risk att det blir tunt -
moraliseras av fru Krusenstjerna.

Den Stora Dikten ensam spänner fritt
sin regnsbågsbro, så långt Pegasus löper,
och mäktar adla vilket som gebitt,
så att en mera kräsen folkmängd köper.



A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Brev till en bildhuggare






















K. Broder!
                 Varför hugga å Diana
och spilla gips å Pan och bergatroller?
Vad spela dylika motiv för roller,
så få som skjuta, ens å skyttebana?

Nej, samla all din skaparkraft spontana
och hugg i sten den skönste av Appoller,
vars ena arm en silvrad harpa håller,
den högra svingar Nutidsdiktens fana!

Giv honom klassisk renhet i strukturen,
i gesterna den franska elegansen
och gammal nordisk kärnkraft i balansen!

Hör du ej Tidens rop å den skulpturen?
- Sök Artur Lundkvist få till underrede,
skall du få huvut av din

                                     Alfred V-d.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg