skip to main |
skip to sidebar
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, trötta männer,
tröga jäntor, ni får skräp till man.
Då är något murket ner i roten,
vänner, när ni inte känner mer
huru tiljan dansar under foten,
huru golvet gungar upp och ner!
Och när inte mer ni har den svängen
i ert skick och era händers verk,
ja, då springer snart den sista strängen
på vår sista fiol, det minns och märk!
Är det ungdoms tag att gå med tunga
gravlunksteg i otakt var för sej?
Spelman, kom, låt alla strängar sjunga!
Jäntor, ta i ring, här har ni mej!
Den som dansar bra och dansar gärna
har väl också fart i knog och slit.
Den som lyfter högt i lek sin tärna
bär en tyngre börda ock en bit.
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, dalamänner,
tröga kullor, ni får skräp till man!
K-E Forsslund:
Än blommar blå förgätmigej
i våra blomstersängar,
än grönskar gräs och timotej
på alla våra ängar.
Men liarna slå
och räfsorna gå
med raska slag och slängar.
Och blomstren falla ned och dö
i doft som stilla söver,
i doft av bär och gräs och hö,
av smultron och av klöver.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
och snart är sommarn över.
Se drängarna i skjorta röd,
se jäntors vita linnen -
det lyser grant som heta glöd
till fröjd för unga sinnen.
Men liarna slå
och räfsorna gå,
snart äro blomstren minnen.
Där föllo ibland gräs och strå
två vallmoblomster röda.
Min räfserska, ett av de två
skall vid din barm förblöda.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
snart bli vi alla döda.
K-E Forsslund:
Nu ligger jorden grann och ler
i gränslös rikedom.
Soln öser sina skatter ner,
och ej en vrå är tom.
Nu spirar gräs, nu grönskar lönn,
nu doftar starkt syren och rönn,
konvaljen står i blom.
Nu blåser sunnan maskrosfjun
framför sig, yr och het,
nu segla sälgens fina dun
bort över äng och vret,
och aspar sina hängen strö,
i trädgårn faller blomstersnö
i tallös ymnighet.
Där falla vita flingor tätt
från alla aplar grå -
de lossna tyst, de sväva lätt,
de dansa fint på tå,
i solvarm snö med honungsdoft,
i sammetslent och skylätt stoft
med mjuka steg vi gå.
Vi gå i sol, vi gå i glans,
i doft och hög musik,
vi gå i sång och vindars dans,
i glädje yr och rik.
Så låt oss ut kring jorden strö
som asp och apel blom och frö,
strö liv kring sand och vik!
Moln gå tunga kring bergens krön,
regnet står som silverspön
runt om Siljan, men solen lyser,
solen lyser på Sollerön.
Åkrarna svälla av groende frön,
skogen står nylövad, glänsande grön
runt om Siljan, och solen lyser,
solen lyser på Sollerön.
Nu får all vinterns längtan sin lön -
majregn, majluft ljuvlig och skön
över Siljan, och solen lyser,
solen lyser på Sollerön.
Varsamt far i bygd och mark!
Skada icke kådig bark,
riv ej björkens vita hud,
stör med skrän ej skogens ljud.
Bort med skräp och matsäcksrester,
städa efter Er, I gäster
i naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom.
Låt ock bli att simpelt rita
plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld - men om du tänder,
släck var glöd i kol och bränder.
Skona det som annans är,
akta allt som minnen bär.
K-E Forsslund:
