En gamling

Jag fick bröd, man jag vet icke huru,

det kom liksom ovanifrån,

och jag byggde av otäljd furu

ett pörte vid Savonaån.

Jag åt bark med de mina om våren,

och till drick jag tappade sav,

jag timrade giller i snåren

och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde,

och tog kvinna han liksom jag,

han regerade mest som den onde,

och drev drängar med hugg och slag.

Och åt mäj, som var gammal och styvbent,

sa han aldrig ett hugnesamt ord,

fast jag timrat de hus han fått äga,

fast jag röjt varje tum av hans jord.

Och hans kvinna var vass som en skära,

och hans kvinna var kall som is,

och hans kvinna var tröttsam att svära,

och hon vart min ålders ris.

Och en dag stod en kärra på backen,

med en hösäck och bräde för två,

och för kärran stod tjuguårs Blacken,

och hans man var som aska grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga,

vart färden gäller så dags,

men jag ville ändå inte våga -

att tiga är bäst till lags,

och jag teg och frågade icke,

och jag åt min välling i vrån,

och jag hörde på hela timmen

ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svära och träta,

det var ovant mot andra dar,

och när pojken min slutat att äta

så sa han, nu åker vi, far!

Är det högtid? Ska gamlingen åka?

Är det andra tider igen?

Men en vill inte fråga och bråka -

en får veta - får veta sen.

Vi stannade här. Jag är gammal,

jag orkar ej tala mer,

jag är liknöjd hur dagarna vandra,

och hur solen går upp och ner.

Men gott är vid fattighusborden

få ha som en orubblig tröst:

här är närmre den djupa jorden,

och den fattiga skördens höst.

På min träbrits drömmer jag vaken,

på min träbrits med sparsam halm -

och tung är luften som livet,

som en mara är nattens kvalm.

Och fast han var hård mot far sin,

så längtar jag härifrån,

jag längtar att gräva i jorden,

åt min hårde, min ende son.

D Andersson:

Vårskrattet

Vårligt ryker den älven Paiso,

som Dan Andersson skred förbi,

och en ryss har skrattat i Valparaiso.

Det är så vårsamt som det kan bli.

Långt är fjärilens vinge hunnen.

En ryss i Chile har druckit te,

och en ryss i Ryssland har öppnat munnen,

enligt förljudande för att le.

Dock bör det våras med någon måtta.

Den siste gapade ej för sång 

Han gjorde det för att kunna spotta

- men kanske skrattar han nästa gång.

20/4 -53

S Dagerman:

Stjärna

Vi låg vid en eld, John Janson och jag, 

vid kanten av Rikkika kärr 

och han pekade långt över svartnande vidd: 

"Där låg min stupade märr. 

Säj, kan du förstå hur det känns att ta död 

på den bästa vän som man har, 

sen hon sparkat sig långt ned i rötter och dy 

och man blir ensam kvar? 

Du skulle ha sett oss på Bannbergs skog, 

när snön stod i selstickan opp, 

och vi lastade timmer, en såglängd på stubben 

och hela sex kvarter i topp. 

Knakande bogträn och läder på sträck, 

frusna till skavande horn, 

och livet berodde av remmarnas hål 

och spärret i spännenas torn. 

Morgnar, när snön var som brännande eld 

när en lämnade kojans värn 

och björnbindslet brände en tvärs genom handsken 

precis som vällhett järn. 

Backar där skruvkopplet sprang för en knyck 

av nån upplent, lömsk liten sten, 

och tre ton timmer sprutade ur 

skaren kring Stjärnas ben, 

och rann på tvären och malde till krafs 

kälkarnas stålade don 

och åkte i stupet en efter en 

som skjuten ur en kanon. - 

Dagar när västan gick len och varm 

och skogen stod lungande blöt - 

åh, Stjärna och jag vi slogs natt och dag 

mot nöden och föret som tröt. 

När lasset sög fast i barbacksgrus 

när det sista av mars var förbi, 

jag behövde knappt ta åt tömmen en gång - 

djävlar va Stjärna tog i. 

Dagar när skaren gick upp i skog 

och svallisen vändes i sjö, 

och hundraårsgranarna brakade av 

under ton av drypande snö, 

nätter, när smältande modden blev sten 

i de månvita timmarnas dis, 

dagar, när solen stack hål på hål 

i tjärnarnas gryniga is. 

Nätter i hästtäckets trasslitna skydd, 

svarta av kolhusens damm, 

när hon drog mig i kolskrindans skyddande bur 

genom ösande yrväder fram. 

Vägen månljus i rasande storm, 

som kvävde mitt manande tal 

och bara en makning på tömmen ibland 

var liksom en vänlig signal, 

ett tecken emellan oss frysande två, 

att du gav din yttersta nerv, 

och ett tack ifrån mej att du offra dej 

åt din mödas och fattigdoms värv. 

Genvägen snett över Bastmyrens hals 

och ett bösshåll från Lammaloms Nor, 

sen det frusit på kvällen och träcken bar 

tog jag Gud i hågen och for. 

Du gick som på vingar, så snuddande lätt 

du klarade farliga kast. 

Ett ryck, och du liksom suckade till, 

när svartgula isen brast. 

Det var gjort på ett nafs och jag kom till din hjälp 

med ett enda väldigt hopp, 

och morakniven skar och skar av 

varje rem om din kämpande kropp. 

På mitt nödrop svarade ingen: en mil 

var det till närmaste byn, 

och jag såg dina framfötter piska till skum 

den lösa och skvalpande dyn. 

Jag kan inte minnas, jag vet ingen tid

och hur långt om striden gick, 

innan huvudet sjönk och den stänktes av träck, 

din sista irrande blick. 

Jag såg - dina bakben nådde ej botten - 

förlorad men levde ändå. 

Du rörde dig än, jag stod och såg på 

en timme, ja kanske två. 

Du höjde på nytt dina öron ur dyn - 

skulle kampen räcka tills dag? 

Och jag skalv och bet tänderna hop och gick 

tillbaka till släden ett tag. 

 Där låg min rostiga yxa, som huggit 

så mången hindrande rot 

och som knackat så många klutar av is 

ur Stjärnas linkande fot. 

Och jag tog den och hasade sakta fram 

och jag blundade när jag slog, 

och med stirrande ögon såg jag på 

hur Stjärna sjönk och dog, 

hur det virvlade brunt, när det bubblade upp 

små blåsor i vattnet och dyn, 

just som solen steg upp och det lågade rött 

bakom Rikkikabergens bryn." 

Han tystnade. Myren stod halvvåt och ljum 

med ångor kring back och bro. 

Och jag hörde mitt hjärta slå lugnt som ett ur, 

så fridfull var vildmarkens ro.

D Andersson:

Hos den äldste förläggaren

Jag drömde jag dog och vart vägd på en våg 

och befunnen allt för lätt, 

och skickades fort till de nedersta rum 

på det riktiga lutherska sätt. 

Och en fjärderangsdjävul tog mot mig i dörrn 

med en hälsning av dold förtret, 

ty bud hade gått ifrån sal till sal: 

det ska komma en ny poet. 

Och jag tänkte: det tar sin tid att bli känd, 

men nog skall det lyckas ändå, 

och jag höll mina samlade skrifter i hand 

och klev modigt i eldsörjan på. 

Till sist kom jag in i en mörkröd gård 

belyst av sällsamma sken, 

där satan satt och skrev på maskin 

och gnagde de skållades ben. 

Jag skönjde en nattligt beklämmande prakt, 

och så fort min blick blev van, 

jag bugade djupt och stack mina blad 

åt den skäggige, glödgade fan. 

Och han slog sin svans kring mitt livsverk 

- och vass go sitt ned! 

och vänta en månad ska jag försöka 

att ge dig ditt sista besked. 

Och timmar och månader satt jag där 

och rökte i satans sal 

och hörde små pustar av åska och storm 

från rummen av välvande kval. 

Orörlig som Buddha jag lyssnade till, 

hur stundom från ovan en ton 

av de saligas spel genom taket smög 

och kom chefen att sparka med skon. 

Orörlig jag satt vid hans borstiga knän 

som invid en Gabriels fot 

och såg hur han fräste och snöt sig ibland 

med en ilska som lät som hot. 

Till sist såg han upp, lade papperen bort 

och rev i sitt röda skägg, 

och smilande stödde han knottrigt huvud 

mot salens rostiga vägg. 

Han sade: jag märker nog tydliga spår 

av den nödiga lejonklon, 

herrn skildrat sitt eget liv men glömt 

att leva med komposition. 

Men är den sann denna famlande skrift, 

då är allt på jorden på tok, 

och han strök mina titlar och skrev med blod: 

Den försvagade djävulens bok. 

Och en glädje kröp in i mitt svettiga skinn 

när jag svalde sådant ord, 

ty så förstådd som nu, så helt, 

blev jag aldrig nere på jord. 

Och det här är en hälsning till jordens förlag, 

att kontraktet med dem är slut, 

ty min nästa samling hos chefen själv 

till nästa jul ger jag ut.

D Andersson:

På 100-årsdagen av Dan Anderssons död: Epilog

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Midsommar

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Maria, Maria

.

Maria, Maria, vart fara dina dunkla år?
Din blick är bräddad som en skål
med mörkt och ljuvligt vin.
Inunder vita hullet
ditt röda blod i böljor går,
det susar skyggt i unga bröst
som sång av violin.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som tända ljus!
Maria, Maria, träd ut i sol och sus!

De fara, de fara de drömska årens fjärilsflock.
De falla tyst som vita blad
från apelgårdens träd.
I långa år och tunga
ska blekas pannans bruna lock
och alla drömmar hamras ut
på längtans svarta städ.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som släckta ljus!
Maria, Maria, i svala aftons sus.

D Andersson:

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

D Andersson:

Frestaren

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.


D Andersson:

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mej bannor eller kalla mej för lat, 
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ett öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva edra kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. 
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

D Andersson:

Där du såg död och skymning blott

(11 januari 1920, ur brev till Torsten Fogelqvist)

Där du såg död och skymning blott,
där öppnades en ljusets port,
och allt du trodde armt och smått
blev ofattbart och stort.
Och det du ansett minst och sämst
av allt på vägen här,
har lärt dig fatta vad som främst
i himlens rike är.

D Andersson:

Milrök

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stubbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber -
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök - ingenting mer.


D Andersson:

Avskedssång till Broder Joachim

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård.
Du skall hälsa gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Pajsos gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog!

D Andersson:

Briggen San Antonio

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam.
I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.

Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.

O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.

Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.

D Andersson:

Till min längtan

Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda,

från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner.

O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda,

du är sändebud till honom som i ensamheten ber.

Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,

men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull,

förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga,

förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.

Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla

och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå.

Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla

att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå.

Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like,

himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.

Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike,

låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.

Livet födde du och bar det fram på starka unga händer,

närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.

Steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder,

tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst.

Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde,

allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is.

Över dig en evig himmel hård men stjärnesållad välvde,

där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

D Andersson:

Till dem som tänkte tanken om borgargardet

Förlåt en yngling, som kommer för sent och vevar en slagdänga blott
och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mej grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se,
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utdrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna av livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv
och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.
 
D Andersson:

En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman

Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen,
fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar,
din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt sej
och kvar är den herrn med två horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten,
så rivande ful mellan klibbande löv.

O säj, var är kransen av konstgjorda rosor
du band dej i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår dej,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa
står klar som kristall över byarnas hus!

För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas
i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa
likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga
när ömt din butelj som ett dibarn du sög.

Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga dej fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken
du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa,
en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända,
sex fot under skorna på socknens präst.

Hur går dej, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna
ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten
och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter,
där muren är jaspis och gatan av guld?

Då knäpper jag sakta en sång på fiolen
och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover
och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus
till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden,
att ren han må vandra till Herrans hus.
 
D Andersson:

Över gränsen

En gång var din dag blott dimmig och din natt av fasa full,

en gång högt du ropat: Fader, se din son!

Men när trött du äntligt stannat och i stillhet fallit kull,

ser du ändå liksom strålar fjärran från.

Det är Han - och, o min broder, det är dagning i hans öga,

hans förstånd är som sanden i det ändlösa hav.

Om det skymmer ännu kring dig, det betyder endast föga:

Han går före dig till stranden med en lykta på sin stav.

Du som lidit ont i mörkret, du, en hemlös, skall få bo,

vid ditt läger vill jag sjunga intill dag.

Med min visa vill jag ringa in den stora nattens ro,

under stjärnorna som gå till Guds behag.

Ja, under stjärnorna som glädjas på sin gyllene stråt

skall som förr jag se mot flodens andra strand,

och när färjkarlen hälsar skall ej höras någon gråt:

med min luta skall jag stöta er från land.

Nu är stunden kommen, broder, ser du förarens bloss?

Hör hur skogen brusar muntert - det är vår!

Alla träd och marker glädjas och de sjunga med oss,

när ur mörkret du som ung står upp och går.

Och min visa är ett lysande moln kring din säng,

och all världens sista visdom finns däri!

Ur glädje, natt och plåga står den upp från min sträng

och hela evigheten sakta går förbi.

D Andersson:

Och nu var det natt

Och nu var det natt över åsar och myrar

och månen stod halv över huset vid bron.

Små stjärnor de blänkte som vänliga fyrar

i blå havet under den konungens tron,

som sänder oss kärlek och drömmar och vårar

och längtan och svek och förlösande gråt

och ger oss den lusten, som gör oss till dårar,

högt hyllad, besjungen och fylld av försåt.

D Andersson:

Vårkänning

Jag vet var spindlarna spänna

i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

D Andersson: