Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.
Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.
Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant,
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!
Om jag skriker på gatan
så tar mig polisen
och bötfäller mig.
Och om jag reser ut på bondlandet
och skriker i den tysta skogen,
så skrattar alla ekorrar och trastar
åt en sådan dåre.
Men på ett järnvägståg
som brusar fram med full fart
under jorden,
står jag på plattformen
mellan två vagnar.
Tåget dånar som en orkan,
dess dån dränker alla ljud -
där står jag och skriker
med fulla lungor.