Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.

Just som jag kved "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svävande fram på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Långande längtan bara.

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt - men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnar, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:

Hymn till Västergötland

Jag hälsar dig, Västgötarike,
i morgonens gyllene glans,
ty söktes kring världen din like,
jag vet att den aldrig fanns.
Jag hälsar de stugor röda,
när vallaren släpper sin hjord;
som doftande rosor de glöda
på åkrarnas dukade bord.

Jag vet var de fingo sin styrka,
de prövade odalmän:
församlingens vita kyrka
på vallen berättar än.
Vart huvud bedjande böjdes
för klockornas vigda malm,
mot himlen all bygden höjdes
av Spegels jublande psalm.

Stig upp över svallande rågar,
du strålande midsommarsol!
Nu äringen kring mig lågar,
där plogen gick fram i fjol.
Stig upp med ymnighetshornet
och töm det på Vätterns strand,
men glöm ej att blanda i kornet
Guds frid över Västgötaland!

P Nilsson

Köpenhamn

Slavisk i sitt tänkesätt,
van att föras uti klavar,
dansken spak för piskan travar,
sorglös, blott han blivit mätt.

Mänsklighetens högsta pris,
frihet, stora dygders moder,
räknar inga ärestoder
under eneväldets ris.

Sant är det, här hörs ej kiv
utav styva folkpartoner;
men så saknas ock Catoner:
gnabb är fria staters liv.

Fredligt snart i femti år,
trög och maklig av naturen,
sitter dansken helst i buren
eller blott till Hamburg går.

Varken hövlig eller plump,
hemma nöjd med farfars heder,
har han tämligt rena seder,
fast de smaka nog av sump.

Ty han älskar sömn och fred,
samlar skörbjugg mer än pengar.
Utan fogden, utan slängar
gör han sällan rätt besked.

Svenska bonden herre är;
denne rang med fänad äger.
Stackarn ock ej mycket väger,
sedan länsman varit där.

Här som mångenstäds man hör
dans på hovet, gråt bland hopen;
tvånget tystar fuller ropen,
men det ingen lindring gör.

J Wallenberg

Kväde över bärgningstiden

När sommarn jorden i sin varma linda slutit,
när himlaljuset sig åt norden närmast skjutit,
då jordeboars fröjd allstäds förökad bliver,
då allting, präktigt prytt, en tidig mognad giver.
Ty då en härlig tid, en bördig bärgningstid
hos oss inlupit har, som är i allting blid.

Sen hittills var sitt land och åker har uppbrukat,
med gödelns goda saft den magra åkern dukat,
man sig då reder till med mat och goda drycker,
som liva folket opp, när törst och hunger trycker.
Var man sig rustar till med räfsor och med svärd,
att samla in den frukt varav han vill bli närd.

Därför, när solen ned av himlavalvet kliver,
bak skogen gömmer sig och dunkel skugga giver,
i aftonsvalkans lugn en myckenhet av unga
på ängar samla sig, som för den slåttern tunga
all möda har ospard. En del av denna svit
sig först nu ställer till att visa här sin flit.

Var går sitt slag rätt fram, sin krokkniv tappert svingar,
men hör ibland hur den mot dolda stenen klingar.
Då börjar han strax på att över skadarn knota,
han griper till sin hen det fångna sår att bota.
Man såleds rusar fram och gröna jordens kropp
helt bar och blottad gör. Nu går en viter tropp,

som slagna gräset hop i långa strödjer välta.
De fika immerfort, och på varandra krälta,
om de ej hinna med den förra skock allt följa,
ty var en gärna vill sin klemighet nu dölja.
När de så sköljt sin kropp i flitig arbetssvett,
så länge som man klart på himlafästet sett,

så gå de till att sold av dem som lejt dem taga,
som blir ett svarsgott rus och en fullkomlig maga.
Sen vill man frihet ha att yra upptåg öva,
man skyndar på en dans, kan ej med spelet töva.
Med detta yra språng de vila ger sin kropp,
och rasa kitsligt fram tills solen lyser opp.

De börja då på nytt sitt arbet fort att sätta,
som dock, kanhända, går ej utan sömn och lättja,
ty när som Phoebi vagn på fästet längre hastat,
sin´ varma strålars glans på deras lemmar kastat,
då sista nattens sömn det högsta säte tar,
och lamhet dem omkull i närmsta skugga drar.

Här husbond´ ser sitt folk odugligt och förtrutit
i sömnens mjuka famn och lättjemanteln knutit.
Vad vill han säga dock? det är ju intet under
att kroppen fordrar ro och några fria stunder?
Månn´ detta snälla folk förtjänar allas ros,
som tyngsta bördan är av sommarns arbet hos?

De äro de som allt vad göras skall utföra,
de ansa, vända höt det de på kärror köra,
i husen gömma ned till fäets vinterföda.
Nu ha de övergått med mycken svett och möda
den heta slåttertid. Nu börja åkerns fält
en ymnig mognad ge, som skynda på så snällt.

Försynens underverk och nådesol här blänker.
Hur stor är icke Han? vad gott som Han ej skänker?
Han oss välsignat har, en bördig årsväxt givit,
Var gång som solen ny har åter till oss klivit,
i följe hon med sig mångtusend´ nöjen haft,
och livat jorden upp med härlig glans och kraft.

Månn´ detta nådesken, varmed han oss omvärvar,
ej gör att vi med fröjd få samla våra kärvar,
som oss skall föda ge, som ock en skyldig rikta
med pengar, varutav han skall sin skatt utplikta.
Just därför var en hand med iver skyndar på,
att fälla säden kull, att hon ej stupar å.

En ung och vanlig flock den mogna frukten fäller,
en annan binder hop, och uti rökar ställer.
Nu husbond´ glädjefull var rök vill räkna själver,
ty obeskrivlig fröjd omkring hans hjärta välver.
När säden varder torr, man fiker immerfort
att föra henne hem till vederbörlig ort.

Nu överflödar säd på bondens alla väggar,
ur vilken han vart korn med hårda slag utsläggar;
att se vad röken ger, hur mycket han får sälja,
hur mycket han till skatt och föda skall utvälja.
Så räknar bonden sitt. Sen tar han av en spann,
ber hustrun bränna den, och super bäst han kan.

All´ trädgårdsfrukter nu fullmogna börja bliva,
gulröda äpplens glans en vacker utsikt giva,
och bland mång gröna löv ett präktigt kirsbär blänker.
Ja, frukt av alla slag behaglig sötma skänker,
som fröjdar mästarns håg och riktar nog hans pung,
för allt besvär och ans, som varit svår och tung.

Nu denna vackra tid från oss i småning smyger,
drar med sig all sin prakt, och liksom rädd bortflyger
för höstens kalla mun, dess kulna hy och väder,
som gör att allt sitt prål och förra glans avkläder.
Men giv, o Himmel, nåd att vi förnöjda se
Din´ unders stora makt och Dig all vördnad ge.

J Wallenberg

En spelman

De klädde majstång norr i byn. De hämtat löv i hagen

och stångens vissna skrud de tagit ned.
Den stilla sommarkvällen var klar och ljus som dagen
och kransar bundos efter gammal sed.
Men det som varit viktigast i hela ståten felades,
så tyckte alla gamla där i byn -
var funnos alla spelmän, eftersom det inte spelades
när stången restes svajande mot skyn?

Där stod en yngling, mörk och tyst, längst bort i männens klunga,
de började att ropa honom an,
och snart de tvungo honom fram och bådo, alla unga:
Å, spela för oss lite, du som kan!
En gammal god och nött fiol i pojkens händer lade de,
då log han lite tvekande och kärvt.
Han hade spelmansblod i arv av gammelfarfar, sade de,
och det var också allt han hade ärvt.

Han såg väl ut som folket mest, men bäst han stråken förde
och stämde om och prövade så smått,
var det som om han lyssnade, som om en ton han hörde
långt bort ifrån, som ingen annan nått.
Han blev till ett med varje takt som steg och sjönk från strängarna,
till ett med varje sällsam melodi -
han vart som växt ur bygdens jord, ur forsarna och ängarna,
han vart som av en annan tid än vi.

En visa första han lockade så sakta på fiolen,
så trevande och tyst som på försök,
en ålderdomlig visa, som kanske steg mot solen
med bygdens allra första svedjerök.
Och alla unga gingo från stången som de sirade,
som fångna av hans underliga låt,
ty visan som han spelte var som vita liljor, spirade
ur svart, svart hedendom och gråt.

Så blev det till en gammelvals. Det var, som när det dansar
en vårbäck under valv av björk och sälg -
det var som när en ungdom binder sommargröna kransar,
som haft det svårt och längtat efter helg.
Det var som glädjen hos ett folk som mörka tider tvingade
att glädjas åt var solglimt som det fick -
och när den sista drillen sjönk i fjärran och förklingade,
då lyste det och log i varje blick.

Så spelte han en polska. Det var som vårflodsvatten,
som älven, mäktig, gungande och trygg,
när dagens första ljusning går segrande ur natten
långt bortom berg som blåna, rygg vid rygg.
Det var som när en vårens storm drar stolt igenom byarna
och sjunger ut allt vinterkallt och grått.
Men alla gamla sågo mot de aftonröda skyarna
och mindes livets vår som lyst och gått.

Det var ej som han spelat på fyra nötta strängar,
en självlärd spelman utan konst och prål,
det var som om det stigit ur forsar och ur ängar
en fornärvd sång på bygdens eget mål.
Var ej vart stråkdrag som han drog, högtidligt, stolt och svallande,
den gamla, gamla bygdens egen röst,
ett modersmål, ett halvt förglömt, men klarnande och kallande
ur åldriga och breda urbergsbröst?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Sommarljuset

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

På Thekla Knös´ 200-årsdag: Önskan i salongen

O, bleve den strålande salen,
o, bleve den hastigt förbytt
till tysta, ensliga dalen
där sälla timmar ha flytt.

O, vore den mjuka divanen
min kära mossiga sten,
och mattan blommiga planen
och lampan kvällssolens sken!

O, vore var vinkande tärna
en smärt och vitstammig björk,
var viskande herre, hur gärna!
en gran, som susade mörk,

musiken fåglarnas kvitter
och sorlet böljornas sång!
Men här i salongen jag sitter
och tiden göres mig lång.

T Knös:

Socialisternas marsch

Snart dagas det, bröder! Se östern i guld,
till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld,
på jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd
- till arbetet, liv eller död!

Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt,
vi bar det och teg i vår nöd.
Men äro vi många, så vare det sagt:
vi fordra vårt dagliga bröd!
Så eniga gå vi i lust och i nöd
till arbetet, liv eller död!

Det knakar i samhällets fogar och band
- låt falla vad inte kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand,
förinnan i nöd vi förgå!
En fästning vi bygga till värn i vår nöd
- till arbetet, liv eller död!

U P Overby

Den blomstertid nu kommer

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

I Kolmodin:

Att slå fast att man aldrig kan förlåta

Att slå fast att man aldrig kan förlåta
är att så ett helvetesfrö i sitt inre
– en sådd som ger bittra bär, förgiftar själen.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Ogräset bland vetet har sin tid

Ogräset bland vetet har sin tid:
hinder och besvikelser
och ständig strid.
När allt en gång är återställt
finns bara blomsterängar, vetefält.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Adventsljusen tänder vi ett efter ett

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:

En brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt. 

©Margareta Melin 

(publ. med författarens tillstånd)
M Melin: 

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord,
du tysta, du glädjerika, sköna,
jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna ://

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden ://

R Dybeck:

Der er et yndigt land

Der er et yndigt land,
det står med brede bøge
|: nær salten østerstrand :|
Det bugter sig i bakke, dal,
det hedder gamle Danmark
|: og det är Frejas sal :|

Der sad i fordums tid
de harniskklædte kæmper,
|: udhvilede fra strid :|
Så drog de frem til fjenders mén,
nu hvile deres bene
|: bag højens bautasten :|

Det land endnu er skønt,
ti blå sig søen bælter,
|: og løvet står så grønt :|
Og ædle kvinder, skønne mø'r
og mænd og raske svende
|: bebo de danskes øer :|

Hil drot og fædreland!
Hil hver en danneborger,
|: som virker, hvad han kan! :|
Vort gamle Danmark skal bestå,
så længe bøgen spejler
|: sin top i bølgen blå :|


A Oehlenschläger: