Oktoberkväll

Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund

stå bokarna i bronsröd skrud.

I vindlös stillhet tiger allt,

blott stundom fjärran bortåt åsen

av knäckta kvistar går ett ljud,

så sprött, så klangrent klart och kallt

som isens knäpp en vintermorgon.

Jag vandrar upp i solnedgången

och åsens branta gråstenskam.

Av blekrött ljus en flod slår in

på barrbeströdda våta stigar

och smyger tyst från stam till stam

i skygga slingor utmed kvist och pinn

bland snårens brända senhöstgrönska.

Och allt är höstklar ro och tytnad

med luft som andas kall och ren

och doft som strömmar dävet frän.

I genomskinlig klarhet lyser

var färgtons fall kring kvist och gren,

var dagers spel bland hagens trän,

var slingas lek i lövets dallring.

Och denna djupa senhöstklarhet,

som lyser bakom lövens frans

och sveper lent kring hedens stup

sitt genomskinligt bleka skimmer,

står för min själ med sällsam glans,

likt ett omätligt ögas djup

av dröm och skådan fyllt till brädden.

V Ekelund:

Månsilver

Mellan brustna skyar fram hon träder,

nattens drottning, vänlig, blid, 

skönt i silversmyckad prakt bekläder 

sjö och land i midnattstid. 

Se, hur vågen silvras, se hur strålar 

darra trolskt i insjöns famn! 

Se, hur berget härligt prålar 

i en färgprakt utan namn! 

Lugnt hon skrider fram sin tysta ban; 

som en huldrik skyddsgud blickar 

över sjö och skog, på fur och gran, 

jorden kärlig hälsning skickar. – 

Så hon vandrat åren utan tal, 

så hon silvrat hav och strand, 

strålar silat genom skogens sal 

milt och städs med givmild hand. 

Sekler hon sett födas, sekler svinna 

spårlöst uti tidens sand… 

Mänskosläkten såg hon vandra, hinna 

slutligt evighetens land. 

V Ekelund:

Tillbedjan

Som havet i julis solbris

så sval och berusande frisk är din kropp.

Snö och rosor.

Dagg i majskog, häggarna vid källan

ej så ljuvligt dofta 

som din doftande mun.

Bländande prakt av människa -

se stoftet, stoftet, där du träder,

kysser tillbedjande

stammande

slaven.

V Ekelund:

Stiger ditt huvud

Stiger ditt huvud, det sorglynta veka,

upp för min tanke i skymningen bleka,

sväller en sång i mitt hjärtas rum,

ödesbebådande, varslande stum. 

Människans huvud! Hur kring dig skälva

skimmer och vekhet och mörker som välva

hårda och tunga med frostsvart sus,

bittert beskuggande huldhet och ljus.

Fridfull, november, du sakta dig lägrar,

vilande syn för sinnet hägrar

lik din aftons glimmande rand

hän över dunkla och fjärna land.

Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,

bron och strömmen och gatan frusna

hemligt förtroligt skimmer får,

här i den främmande stad jag går.

Blått om ditt huvud en höstrymd blänker

tindrande, strålfylld och sakta bestänker

blekgyllne håren och hjässan len

varmt med sin daggiga friskhets sken.

Aldrig, när en gång i livets kyla

icke du vet var ditt huvud skyla,

ana du skall att dig önskat väl

flyktige irrande främlingens själ.

Livet förrinner och ungdomens tider.

Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen

är du min ensamhets tyste vän.

Silvrade fält som i aftonen glimma!

En gång skall en i den mörknande timma

se mot mitt ögas fjärmade ljus -

Strålar och skimmer och vemodssus.

Blekt i den fallande aftonens grånad

framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän

långt bland de tätnande töcknen hän.

Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,

länge o än på den mörknade vägen gläns!

Städernas susande, konstens rusning,

människoskönhets eviga brusning

väckte förtvivlan och tärande brand,

ångest och törst till ohinnliga land.

Men vid din skönhet nordiskt bleka

milda väder mitt hjärta smeka,

rinner min själ i en visa öm

vårlig och stilla i solig ström.

V Ekelund:

Besöket i hembygden

I novemberdagen lugna ljusa

satt jag i den gula skogen

där vid fönstret uti stugan;

ingen fågelsång i bokträd,

ingen källas gång in under snåren

i den låga dälden strax intill;

där var allt så tyst och bortdött,

det var tyst och bortdött i mig

liksom i den tomma skogen.

V Ekelund:

Dagen

I sin knoppning dagen svällde:

själen spirningsstilla låg.

Ljuset växte, vällde

och i toner

yppigt blommade min håg.

Nu det tystnat. Alla känslor röda,

skimrande likt ängens blom,

tappat färgen, stirra hemska, döda,

i sin frostigt nakna fattigdom.

Skrämd och pinad sjunker anden

sakta i sin grav,

ser mitt liv mot randen

av det gråa intets hav.

V Ekelund:

Det sjunger

Gråter i mörka skogen

regnet i novemberkväll;

svarta stenarne sova i ring,

svart sover mossan å brungrå häll.

Men vid granens övre grenar

är ett sken i de våta barr.

Hemligt det talar, hemligt det vakar

att dock ej allt förgås.

Hemligt det sjunger, det sjunger

i svarta skogen!

O hur lyssnar det inne

i de prasslande  djupen,

o hur blickar det ängsligt

runt från björk och en och kärr,

o hur vändas alla skogens ögon

i förtröstan mild till stjärnan!

Gå ej från oss, gå ej från oss! Stanna,

var oss huld i denna ångest!

ljuder i natten gråt och bävan.

*

Ack, för ung kan ej du ännu

livets ensamhet förstå;

vill ock aldrig önska

att du kunde nånsin.

Så var du för mig.

V Ekelund:

Ett barn i natten hemåt föres

Ett barn i natten hemåt föres;

i mörkret svarta hästars trav;

det längtar hem till svala vita bädden -

och sover snart

till morgon full av klockors klang och ljus.

Ack, kan jag, kan jag,

när den dunkla stund mig för,

ack, drömma då om ljuvligt mål?

V Ekelund:

Höstmorgonen

Gyllne stå morgonens träd, och den milda döden

lyser över kronorna.

Tonande livets våg, som sjunker,

i ditt flöde själv en droppe,

tårad glädjes lust och speglande under,

till att lyftas, famnande ljuset

och förgås och brista men ej dö...

höjer jag hjärtats lov

till dig, till dig!

i mitt blod din sommar susar,

tonande ljuva Liv!

V Ekelund:

Beredelse

Till andakt stämmer du min håg på nytt,

o Ensamhet, min själ får åter vingar,

till hymn du åter lösta anden tvingar,

till pris och jubel över natt som flytt.

Befriad åter kan min själ sig lyfta

ur vardagsgrått mot rymder nya, ljusa,

och friska strömmar genom sinnet susa,

som lösta källsprång i en dunkel klyfta.

Du dag, vars första daggregns pärlor stänka,

min själ är redo att på nytt sig sänka

i dina flödens bad, det kyska, svala.

Hur nya sånger genom själen välla!

O, ensamhet, du är den starka källa,

vars sorl allena till min själ kan tala.

V Ekelund:

Somna vill jag...

Somna vill jag här på den mjuka

mossans bädd från allt mitt sjuka

sinnes kval,

somna vill jag här och stilla vänta,

stilla vänta i fromma böner, Heliga,

tröstande moder Natur, ditt tal.

Redan tonade i min själ, Förbarmerska,

dina melodier tysta hugsvalande,

och ur snåriga hagars skymning

Pans, den heliges, syrinx ljöd.

Somna vill jag här på den mjuka

mossans bädd från allt mitt sjuka

sinnes nöd.

V Ekelund:

Stagnelius

I.

Så har jag fordom suttit som i dag

och lyssnat till din röst, den svårmodsblida,

här har jag sett din tysta vålnad skrida,

här har jag ofta skymtat dina drag.

Här i de fjärran höstligt stilla dalar,

där källans sorl förstummar ibland snåren,

Du till mitt hjärta än som fordom talar,

gestalt som följde mig från barndomsåren.

II. 

Den gåta som vår själ i livet ängslar,

har ingen lösning bortom dödens dörr,

förbländningen som andens blickar fängslar,

råder där evigt på vår syn som förr.

Utur den djupa dröm, vårt liv omspänner,

skall själen aldrig vakna, ingen grav

den trånad släcka, som oss evigt bränner

likt stjärnan ensam i ett töckningt hav.

Skald som jag älskar, är ej så det svar,

i natt jag tydde i ditt ögas gåta,

där ensam vid en dunkel strand jag satt?

Dock vad kan sjukt och tungsint grubbel båta,

så länge Skönhet lyser kring oss klar,

så länge stjärnor tindra som i natt!

V Ekelund:

Sonett, in i ditt tempel vill jag stiga

Sonett, in i ditt tempel vill jag stiga,

hur dina bågvalv spännas kyligt svala!

Springbrunnens vatten hörs ur dunklet tala,

jag vill min själ åt mystisk andakt viga.

Hur långt är här itll livets fattigt kala

och mulna fält, hur alla röster tiga,

som velat förr mitt väsens lugn bekriga,

hur klar en ro jag känner sakta dala!

O Liv, du syns mig som en fjärran dröm,

en syn i feberångst, en sällsam villa,

ett hav där djupt i dunklet stjärnor blänka.

Hur ljust är här, hur klart, hur ändlöst stilla!

Så vill jag glömma, glömma tidens ström,

jag vill min själ i mystisk andakt sänka.

V Ekelund:

Det våta kornets doft...

Det våta kornets doft tungt över nejden vilar,

augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum

och töcknig, utan vind, beslöjat månljus silar

i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum.

Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö

av dunkelt saffransgult, som vågar, rinner, simmar

och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar

på axens toppar och på ängars slagna hö.

Så går jag längre in och längre, längre sänker

mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa

och stelna fast och hård ju mer den töcknet dränker.

Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.

V Ekelund:

Hån

Orörlig, tung den varma luften står,

ej fläkt, ej pust i dunkelt löv sig röra,

osynlig hand vill andedräkten snöra,

i dov beklämnings vånda hjärtat slår.

Och jorden törstar som ett brandhett sår,

och grenar prassla sprött och visset sköra,

som var det höst; ej annars ljud att höra.

I ångest timme efter timme går.

Då blixtrar det. Och redan stort och nära

hörs plötsligt mullrets klanglöst hårda dån.

Snart blixt på blixt igenom mörkret skära.

Men ej en droppe faller. Natten lång

ej rörs en fläkt i lövets mörka fång.

I blåa blixtar lyser himlens hån.

V Ekelund:

Så står jag åter på åsens kam

Så står jag åter på åsens kam

med skogen där bakom mig stam vid stam

och under mig slättens hav;

och solnedgången sin eldskrift ristar

med fladdrande bloss längs markens kvistar

och bokarnas gråa lav.

Så står jag åter på åsens krön,

ser bygden i spelande kvällningsljus

med dunfint knoppande pilars spön

kring byar och vita hus.

*

Nu ville jag finna en färg så ren,

nu ville jag äga en ton så spröd,

att av all din fägring, mitt vida land,

en samklang i sången ljöd.

Jag ville fånga en fläkt

av din vårmorgons bris i min dikt,

av viddernas ljusmelodi

ett solstänk i rytmens svikt.

Men orden tveka och slockna ner

likt dödvedsflämt i en höstens natt,

och färg som skulle stigit i dur

blir tynande blek och matt.

V Ekelund:

Siesta

Nu stiga viken runt de blåa landen

ur genomskinligt junimorgondis,

det dallrar soligt över gärdets ris,

det spelar vind i lövets lätta galler.

I skymningssken, som dämpat faller

står sval och ljus min vackra vrå vid stranden.

Och dagern silar ned i sakta skälvning

ljusmättad, mjuk längs varje gren,

och luften andas över gärdet len

sin fläkt av hav och tång och sol och sälta,

som samman fint med doften smälta

av junifriskt i daggigt lövverks välvning.

Och ormbunksblad i långsam vajning bölja,

och spindeltrådar genom gräset gå,

det spelar sol ned över stigens strå

med gyllne ljusblänk inåt glad och dungar,

där gul melampyrum i vinden gungar

och törnrossnåren vita revor hölja.

Jag låter timme efter timme glida,

och boken faller sakta ur min hand,

mens förmiddagens vita skyar skrida

med lätta skuggor över strandens sand. -

V Ekelund:

Efter natten

Långt jag gått. Och alla vägar skumma!

Som från fjärran obekanta kuster

ljöd emot mig mörkrets susning,

tills ur skuggorna, som blåa skälvde,

över granskogsdunklet slog den första

dagens tvekande och stumma ljusning.

Morgon, morgon! Prisad du som öppnar

mörkrets ångestslöja, du som visar

väg i kvalets tunga dimma,

jag vill sänka mig i dina svala,

rena djupa rymders klarhet, medan

molnens facklor över bergen glimma.

Upp på bergen vill jag glättigt stiga,

medan luftens alla morgonkörer

runt ur djupen klinga.

Ty jag känner åter livets rika

lyckovarma flöden strömma, åter

hoppet upp mot nya rymder svinga. 

V Ekelund:

Symbol

Jag ser dig, Höst, i mina vakna drömmar,

hur jätteväldig, jättehög du står

med huvud böjt, som ovan molnen räcker;

ditt djupa öga med den hårda glansen,

med svårmodsglöden under ögonfransen,

det bleka glorieskimret om ditt hår;

jag ser dig, Höst, hur stumt din hand du sträcker,

din bleka, genomskinligt bleka hand,

hur rött och brunt emellan böjda knogar

det lyser präktigt, blöder, brinner, strömmar -

och djupt där nere mellan mörka land

en ljusning tänds av tusen tysta skogar.

V Ekelund:

Ledare

Så bittert de beklaga sig över att icke ha någon "ledande personlighet i tiden"... 

Ja, är det icke rörande!

Tag en gammal kastrull och slå på! 

Det är ungefär den ledande personlighet

sådana som ni behövde.

V Ekelund: