Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg

tisdag 7 januari 2025

Mitt land!


















Mitt land, mitt land, mitt älskade land,
jag ser, jag ser dig i kvällsols brand,
fast havet ligger emellan.
Ja, detta är marken, all sagas mark!
Och här har vår längtan vuxit sig stark
vid dryck ur den heliga källan.

Det svider, svider som brännande sår,
när tanken mot allt detta älskade går.
Ack, kunde hans väg jag stänga!
Men svalesnabbt med sin vinge han skär
den lätta luften, som bär, som bär,
och synerna fram sig tränga.

Vad är väl allt söderns underland
mot endast en daggig diskesrand
däruppe med björkar helt nära?
Jag tycker, jag ville kasta mig ner
och kyssa ringaste tuva, jag ser,
som nordens strån får bära.

De skrevo nyss därhemifrån så:
"i blom nu de vita syrenerna stå" -
Jag kunde ej läsa längre.
Den skymde för ögat, den vita kvist.
Jag grät, som man gråter, då allt man mist
och mörkret blir trängre och trängre.

Vi tro oss starka. Så kommer ett ord
om detta vi lämnat, om detta i nord,
och alla fördömningar brista.
Så blir det starkt och stilla på nytt.
Men lugnet åter i storm blir bytt.
Så skiftar det allt till det sista.

Mitt land, mitt land, välsigne dig Gud,
så visst som han klätt dig i högtidsskrud
med krans och kronas fullkomning!
Och får jag ej mera se dig här,
jag tror, att en skymt skall möta mig där
i paradis av din blomning.

tisdag 11 december 2018

Land, du välsignade















Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
sången om landet i Norden,
sången om sjumila skogar och sjö,
slätter, som skördar oss bära,
midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!

fredag 6 juni 2014

Sverige














Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

V v Heidenstam:

måndag 13 augusti 2012

Min smak

















Det med min smak är klent beställt,
den är nog gammalmodig
att mer än drivhus älska fält,
där klövern doftar frodig.
En enda flaska romarvin,
som liksom purpur skiner,
gör mera glad min måltidsmin
än edra tretton viner.

Det med min smak är rakt på tok:
mig linden högt behagar
och mer än blodbok vanlig bok
från ängar eller hagar,
ett skogssnår mer än tuktad häck,
och mer än svanedammen
den lilla, yra silverbäck,
som famnar pilträdsstammen.

Det med min smak står mycket slätt,
ty jag vill högre prisa
än Kiellands yngsta novelett
en gammal Geijersk visa.
Jag dristar älska Sveriges jord
trots dess förmenta brister
och tror ett gammalt gott Guds ord
långt mer än spiritister.

Det med min smak sig illa ter,
ty fanan blå och gula
jag håller kär, och skattar mer
det sköna än det fula;
jag lämnar än Tegnérs poesi,
ej norsk Bohême, mitt öra -
den sista bör man låta bli
att ens med tången röra.

Det med min smak är rent på sned,
jag har knappt mina sinnen,
ty - tänk! - jag vågar till och med
att vörda Sveriges minnen.
Evad mig mest har gjort behag,
från Sverige, Sverige kom det -
det allra värsta är, att jag
ej skäms att tala om det.


C D af Wirsén:


onsdag 1 februari 2012

Sverige














Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå.

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.


Vitalis (E Sjöberg):