Kung Karls värja

som är att beskåda i rustkammaren i Dresden

Här, mellan franskt rapière och ungersk sabel 

syns blank, kung Karl, din långa, raka pamp. 

Vann kusin August den, när han aimabel 

gav bal för dig? Han vann den ej i kamp. 

Bars den, när du, en kung ur österns fabel, 

skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp, 

när Marlborough, Europas konnetabel, 

räckt blommor till dig över scenens ramp? 

Din samtid levde krokigt och på tvären 

bland snusförnuft om kabinettsbesvären, 

spinettklink, gräl och Amors rosenband. 

Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land, 

ditt kungaord, de skyldrande gevären, 

och krigets konst och klingan i din hand.

Frans G Bengtsson

Karl den tolfte

Jag stod, en yster pilt, i höga Norden
då slog mitt bröst en harm, lik ljungeldsstrålar,
när jag mitt öga vände över jorden

och såg den ömklighet, som uppblåst prålar,
den usla list, som djärvs sig vishet nämna
och nedrig vinst i fagra färger målar.

Då drog jag mina stövlar på. - Att hämna
jag utfor, gudasänd, med mina svenska gossar,
som ej i striden ärans fana lämna.

Tungt föllo våra hugg. Som stormen krossar,
så kommo vi med hast. Som molnen vässa
sin blixt, så svenskens skott till bane blossar.

Väl vådlig var min väg; omkring min hjässa
de lekte, ödets åskor, och kring hälen
i dyn sig aggets etterormar pressa.

Men lugn jag stod och delte ut befälen
på deras glatta rygg - tills lömska tanden
mig högg, och dödens mörker täckte själen.

Jag föll - och efter mig, från höga stranden,
jag hörde Nordens gamla tempel ramla,
och dånet vandra genom öde landen.

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta
upp utur egennyttans pöl - då larmar
den hela pöbel, som blott vill sig mätta.

Men mig tog Mikael i starka armar
och förde mig för Lammets tron att bida
hans dom, som utan ände sig förbarmar.

Vid Gustaf Adolfs och Karl Magni sida
jag sitter där. Uppå min arm i strålar
ses segern leende, som brud, förbida,
och stjärnevalvet med min krona prålar.

E G Geijer:

Narvamarschen

Viken, tidens flyktiga minnen,
stundens fröjder, bleknen, försvinnen.
Natten nedsteg på våra sinnen
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar,
gråa gäst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!

Efter hundraåriga skiften
våga nalkas till hjältegriften!
Plåna med tårar ut minnesskrifetn,
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den kloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan - okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.

E G Geijer:

Vad i sin period den högsta höjden sett

Vid kung Fredriks kröning den 3 maj 1720

Vad i sin period den högsta höjden sett
plär åter strax därpå det lägsta fallet röna.
Kung Karl man nyss begrov, kung Fredrik nu vi kröna
- så har vårt svenska ur gått ifrån tolv till ett.

Kung Karl, den unga hjälte

Kung Karl, den unga hjälte,
han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast:
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom;
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
på graven länge se'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvärgalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden kvar;
han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana där.

E Tegnér:

Statyers samkväm

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg: