Advent, advent

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Bereden väg för Herran

Bereden väg för Herran,

berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

 F M Franzén:

O Gud, om allt mig säger

O Gud, om allt mig säger
att jag ej dröjer här,
hjälp att jag överväger
hur dyrbar tiden är
och frukter samlar in
utav den stund jag äger:
den nästa är ej min.

Vad båtar det att ärva
börd, rikedom och makt,
vad båtar att förvärva
all världens gunst och prakt,
om detta allt likväl
blott tjänte att fördärva
min återlösta själ?

Jag vill för eget bästa
så sträva, att min plikt
mot Gud och mot min nästa
för mig har helig vikt,
så bruka denna värld
att den mig ej må fästa
i bojan av sin flärd.

Men gör mig angelägen,
o Jesus, om din nåd.
Hos dig jag from och trägen
vill hämta kraft och råd.
Ack, led mig med din hand,
o du, som känner vägen
till salighetens land!

Fast domaren är över
och graven under mig,
jag varje stund behöver
ett varningsrop från dig,
en väckelse, som gör
att synden mig ej söver
och jag för evigt dör.

Så intryck i mitt sinne
din egen bild, din lag,
att jag med dem i minne
må helga dem min dag
och gå med salig ro
när aftonen är inne,
hem till min Herres ro.

J O Wallin:

Gravskrift

i form av en ballad som Villon skrev över sig själv och sina kamrater, då han väntade att bli hängd tillsammans med dem

O bröder, ni som lever kvar på jorden,

med mildhet döm oss nu - så är vår bön -

ty Gud, som hör de misskundsamma orden,

ska en gång skänka er sin nåd till lön.

Fem, sex vi hänger här på backens krön.

Nu ruttnat är det kött som förr vi gödde!

Uppslukade är vi som synd förödde,

en benrad blott, ett stoft av människan.

Så skratta inte ut den olycksfödde,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

Fast lagen skickat oss till evigheten,

så spara, syskon, ert förakt och hån.

Vi människor, fast mången är förveten,

har inte klokhet fått i lika mån.

Så lägg ett ord för oss hos jungfruns Son

och stå oss bi, när nu vår kraft förtvinar,

så ej hans rika nådesflöde sinar

som ensamt helvetsglöden släcka kan.

Visst har vi dött, och själen oss ej pinar,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

Oss regnens strida skurar bykt och tvättat,

vi svartnat under solens hetta svår.

I ögonhålorna har korpar sprättat,

ur skinnet har de pickat skägg och hår.

Ack, aldrig, aldrig, vilans timme slår,

för vindens il vi rasslande får gunga.

Se, hur vi hackats tätt av fåglars klunga -

en fingerborg är ej så märkt minsann!

Så fly vårt brödraskap, ni som är unga,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

Envoi:

O Herre Jesus, mäktig över alla,

stryk ut vår skuld och värdes du befalla

att vi ej råkar under Satans bann!

Ni mänskor, skona oss från skämtets galla,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

F Villon:

Ur Venerid

O sömn, de sorgsnas tröst, de olycksammas lisa,
den mörka nattens vän, de tröttas enda ro,
arbetarenas lön, nyttigsta ting i bo,
ögonens läkedom, dig alla måste prisa;

ty äro utan dig fåkunniga de visa,
och svaga starka män, ty intet kan man tro
på jorden utan dig här trivas väl och gro,
om icke du oss vill bevågen dig bevisa.

Kan du, o söta Sömn, upphålla tankars lopp,
slut mina ögon till och vila tröttan kropp!
Dig ljuvligaste sömn jag önskar nu allena,

allt annat lyckan må av mitt begär förmena.
Kom och inväva allt med dig i glömskan din!
Fastän jag sover, så är Venerid dock min.

Novemberbrev till en vän i staden

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Rida rida ranka

Rida, rida ranka.
Hästen heter Blanka.
Vart ska vi rida?
Till en liten piga.
Vad ska hon heta?
Jungfru Margareta,
den tjocka och den feta!

Vintervisa

Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.

A M Lenngren:

I lärdomskvarteret

Extraläraren: "Jordgloben är sig lik..."

Adams, Evas friska barn
till skolan gå i gamman.
Lieber Knabe, strid för AB,
slåss mot gröna C!
Bänken snärjs i granna garn
av fantasin med flamman.
Romboiden blir så vriden.
Cirkeln börjar le.
Ordningsman, allvarsam,
led nu leksen gosse fram!
Intet nojs med bloms och flarn!
Sök hålla tankar samman!
- - -
Adams, Evas friska barn
till skolan gå i gamman.

Bordets jordglob, blank och grön,
som förr i goda tider!
Avbild duger - fast den ljuger
frid om stridens trakt.
Klar som förr den stolta sjön,
där Oceana rider.
Flodblå strängar - länders ängar,
rätt som skaparn lagt!
Färgen ren - allt i sken!
Ej man ser var lien ven.
Fläckfri, blodfri mulln och snön...
Sig lätt på axeln vrider
globen, trind och blank och grön,
som förr i fridens tider.

*

Stora barn av Adams ätt
i världen röster höja:
"Jag skall älska, du skall älska!"
"Jag skall hata..." Ve!
Skri och smatter - farligt sätt
att sköna verbet böja!
Villervalla - orrar knalla.
Nu för sent att be.
Sträng lektion - som kanon
dånar lärarn, hård i ton.
Bleka haven i en rök...
Ej alls man mäktar skratta.
Konjugera mer! Försök
att ordets ande fatta!

Adams plantor - skilda namn! -
som växa i det arma:
Liebe Eva, hjälp oss leva,
strid mot svarta ve!
Is och mörker tryck i famn
mot bröstets knoppar varma!
Lieber Knabe, slåss för AB!
Rättens pekning se!
I var vrå, handlen så
att ett starkt betyg vi få!
Vid terminens sista tid
berömmet må vi dela!
Rektor blid skall bjuda frid
vid läktarns körsång! Sela.


B Sjöberg:

Statyers samkväm

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Marsch

Avsjungen av den studerande ungdomen 
vid den store Gustaf Adolfs minnesfest den 6 november 1832:


Fädernesland, vars härliga minnen
fylla med vördnad ynglingens själ!
Fädernesland! ingiv våra sinnen
de dygder, som fostrat din ära, ditt väl!

Länge nog dina gravar svara
vad du var, och ej mer kan vara.
Hoppas ej blott på skuggornas röst!
Tala i dina ynglingars bröst!
Än återstår av fädernas lära,
att leva som de och dö med ära.

E G Geijer:

General William Booth tågar in i himlen

I.

(Hårda slag på bastrumma)

Booth, som själv slog trumman, förde an.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Helgon log i tårar: "Det är han!"
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Spetälsksjuka följde, led vid led,
mördare ur dikesdyn slank med,
sminkad sköka, likblek morfinist -
vrede, lusta, vankelmod och brist -
tärd asket med andedräkt som mull,
otvådd här, som led för Dödens skull.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

(Gitarrer)

Tolv vrak från vart av världens slumkvarter
drog fram i tåg. (Booth ville helst haft fler).
Där sken var fana i Guds vida värld
med ärans led från överjordisk härd.
Högt sjöng flickor vid gitarrers klang
ord, som hänfört ur extasen sprang:
"Är du tvagen i Lammets blod?"

Halleluja! O vilken syn att se
tjurhalsad fånge, fri från bojor, le.
Gossar blåste smattrande fanfar
upp mot gyllne synd, stor, underbar.
(Är du tvagen i Lammets blod?)


II.

(Långsammare och mjukare slag på bastrumma)

Booth dog blind. Tron ledde honom än -
Gud, som tog ögats ljus, gav trons igen.
Booth gick främst med ledarns fasta steg:
örnuppsyn i skarp relief. Han teg.
Skägget fladdrade. Okuvligt stark
drog han dristigt in på helig mark.

(Ljuv flöjtmusik)

Jesus stod i slottets port och såg
med lyfta händer på de armas tåg.
Booth såg intet. Skaran i hans vård
slingrade sig fram på slottets gård.
Då stod med ens var man i trasarmén
fläckfritt ljus i klädnad, ny och ren,
rak var lytt, frisk var av plågor tärd,
och blinda ögon såg en ny, skön värld.

(Högre och snabbare slag på bastrumma)

Skökas och megäras sår försvann.
Inget hat i krymplings hjärta brann.
Skön prästinna, ren efeb steg fritt
fram likt härskare från skogars mitt.

(Väldigt korus av alla instrument. Tamburiner i förgrunden)

Var vinge blänkte, var sandal var snörd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Av skarans larm blev änglasången störd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
O, ropa "Frälsning!" Där skred härligt fram
kungar, återlösta av Guds Lamm.
Gitarrer knäppte. Tamburiners ljud,
som väckts av drottninghänder, lovsjöng Gud.

(Ödmjuk sång utan ackompanjemang)

För Booth var blicken inte längre skymd.
Nu såg han Herren genom flaggfylld rymd.
Tyst räckte Kristus kronan fram som lön
åt Booth, soldaten. Mängden sjönk i bön.
Booth såg med blick i blick Guds majestät
och föll på knä i helgons mitt och grät.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

N V Lindsay:

Klagosång över en lantman

Du sådde din säd,
guldregnet flöt ur din hand.
Du satte träd
och blomster vid åkrarnas rand.
I skuggande rågar
nu kornknarren spelar ditt lov,
och piplärkan stiger i bågar
och prisar ditt lövrika hov.

Du byggde ditt hus
av kärniga skogars trä,
din bjälksal för högtidens brus,
ditt drömloft i lönnkronans lä.
I spiltan och båsen
står boskapen trygg vid sin spis,
och svalan far ut under åsen
och kvittrar sin husfaders pris.

Du sådde din säd,
kraftig din livsbölja flöt,
och stark som ett träd
din stam sina telningar sköt.
Av flickor och gossar
en ätt i oändliga led
skall odla de hedar och mossar
där släktfadern gladdes och stred.

Ditt väsen var kärvt,
din själ var enkel och stor,
ty allt vad du var det var ärvt
från jorden, din stränga mor.
Hon höll dig i aga,
hon skiftade mildhet och ris,
tills hon tog dig in i sin saga,
sitt drömmande paradis.

Är kvällen ej skön
för markens dagströtte son?
Som asplundens bön
förgår i en stormnatts dån,
som bjuggstrået domnar
med glädje vid skördarens fot,
som örten om hösten välkomnar
sin vila i lök och rot...

Nu nejden står sval
i hämmat flor kring din bår,
ty månen färglös och smal
ännu i sitt kråknedan går,
och träden vaka
kring huset med ängslig blåst,
och tunnkläda knoppar skaka
i järnnattens blånande frost.

Nu står vår lust
till sommarens leende ny.
Skall jorden få must
och gro under nattvarm sky?
Skall sådden få börja
i tecknens behagliga tid?
Vi levande spörja och sörja,
men du är bärgad i frid.

Vi lyfta dig upp
och bära dig bort att bo
där aldrig en manande tupp
skall störa din morgonro.
På ren och vid dike
det viskar där fram du drar;
ett grönt och blommande dike
har mist sin herre och far.

E A Karlfeldt:

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

Svanesång

Säg, varför giva vi de kval
åt världen vi bort dölja?
Vår jord är ju en jämmerdal,
den sorger överhölja.

Det därför är, att skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuv musik
till eftervärlden klinga;

och därför svanen sjunga skall
med döden under vingen;
hans välljud tjusar världen all,
hans smärta kväljer ingen.


E Josephson:

Min fordran är ej ringa

Naturkär lekman

Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik,

där milda harpor klinga bak valv och molnblå flik,

där starka tankar fara med vita syften på

och veka drömmar klara i ro och bedjan gå.

Hur arm var ökengrönskan på jordens torra fält,

hur fåfäng röda önskan i öknens kärlekstält!

Hur svag fick lärksång klinga vid sus från träd och vik...

Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik -

ty om du äger bara en doft från armods jord,

ett eko av den snara och gråa sångarns ord,

må harpa mindre klinga för mig i mild musik...

Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik!

B Sjöberg:

Stilla, o stilla!

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är det tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! -
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma -
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna:
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
"arma, god natt, sov väl!"
Tystna då, tystna!


P D A Atterbom:

Ro

Den svåra dagen redan
nu lutar mot sitt fall;
en dunkel sky - där nedan
är himlen klar och kall.

Min själ, var tröst, var stilla,
mitt hjärta, kväv ditt skri!
Hur snart blir allting stilla,
hur snart är allt förbi.

V Ekelund:

I solnedgången

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Dagar ha kommit och dagar ha gått,
en gång väl kommer den sista,
flyktig är lyckan och knappt dess mått,
tung är den ändå att mista.
Luftbyggda slott
skimra ju blott,
skimra och locka och brista.

Dårar de tänka och dårar tro,
dårar de mena och hoppas,
hoppas, att frön, som i jorden gro,
växa till skördar och knoppas.
Brodden den dör,
frosten förstör
det som i markerna stoppas.

G Fröding:

Där vandrar på jorden

Där vandrar på jorden en liten tid
ett hastigt vissnande kött
och sjunker ned under stenarna,
förfallet och förött.

Men genom det köttet susar en stund
en vind på okänd färd,
en flyktig gäst från förborgade
och tysta vidders värld.

Som västan ur fjärran en sommardag
kan komma med toner och doft,
så fyller en farande ande
med skönhet ett intigt stoft.

Varthän, varthän, du fläkt som var min?
En stråkton dör i det blå,
och högt över kors och sorger
de eviga skyarna gå.

J Hemmer:

Savonarola

(Girolamo Savonarola, 1452-1498,
målning av Fra Bartolommeo 1498)



I. Hos Lorenzo

Från sin kulle skådar villan
över dalens gröna vigner,
Arnos blanka bukter, bergens
luftigt violetta linjer

och Firenze djupt där nere
svept i kvällens rosendimma,
där kupoler, kampaniler
fram som klara punkter glimma.

Villan smyckad står till högtid.
Pagers granna flock beskäftigt
nöter trapporna, och kocken
hörs i köket banna häftigt.

Junos fågel och fasanen
kryddas för patricisk hunger,
vinets purpurström ur fatet
mot kristallens möte sjunger.

Vignens bruna folk vid porten
sträcker halsarne att fånga
flyktig glimt av silverkäril
spridande ambrosisk ånga.

Men dit upp till salens fresker
ingen simpel blick kan tränga,
ingen andedräkt från pöbeln
får i gudars luft sig mänga.

Ett olympiskt utsökt samkväm
har Lorenzo låtit kalla
för att mätta fina sinnen,
ej ett enda blott, men alla.

Hur den store penningfursten
ingen att behaga glömmer!
Huru lent den fasta handen
sig i sammetshandsken gömmer!

Så förtrollande förbindlig
och så enkel mitt i prakten!
Icke rår han för att folket
trugat honom fram till makten.

Blid och vänsäll, han ju icke
något högre velat önska
än att dyrka sina sångmör
i sin trädgårds lagergrönska.

Under Mediceisk hägnad
yppigt trivs Firenzes lilja.
Knarrig Cato, butter Brutus
sticke sig när helst de vilja!

Det Italiska Athene
tröttnat har på frihetsskriken.
Skönhets nyuppståndna världsmakt
efterträder politiken.

Tänkarn själv, som i skolastiskt
grubbel länge sökt det sanna,
mot Apollogudens marmor
svalkar nu sin heta panna.

Söka göra världen bättre
lika lönlöst är som löjligt.
Skönhet göre människorna
lyckligare då - om möjligt.

Livets stora konst, förgäten
sedan Hellas sjönk i gruset,
hur förfinad och fullkomnad
här den manats fram i ljuset!

För i afton alla bannlyst
statsintriger och finanser,
småle, då en skald citerar
mer än klassiskt nakna stanzer.

Och den fulla bägarn lyfter
hedergästen, kardinalen:
»Afrodites skål vid Arno!»
är hans lösen vid pokalen.

Skålen tömmes, och på bröstets
krucifix ett stänk man spårar
av den druvosaft, som säljes
under namnet Kristi tårar.

Nu från öppna fönster dragas
frasande brokadgardiner,
Ute på terrassen klinga
oboë och violiner.

Sköna kvinnoröster ljuda
i den vällustvarma natten;
medan melodien bortdör,
sjunger än fontanans vatten.

Och de lyckliga och rika
över dalen blickar sända;
denna fagra nejd i skymning,
Denna stad, vars ljus sig tända --

Allt är deras. De behärska
livet där uti det djupa.
Blott för dem drar gyllne honung
denna mörka arbetskupa.

Men vad nu? De missnöjt blicka,
och nu tystna skämtets lekar:
Mot ett litet ljus i fjärran
plötsligt tankfull värden pekar.

Säkert i San Marcos kloster,
det där dumma ljuset blänker,
ensam i den stilla cellen
sitter nu en man och tänker.

Skönhet och olympisk glädje
kan den narren icke tåla,
orostiftarn, folkförledarn,
svärmaren -- Savonarola.



II. Brännoffret 

Mitt i sorglös levnadsnjutning,
självbehagligt veka seder,
himlens starka viggar ljungat,
slående var avgud neder.

Med en nordanstorm från alpen
galler stigit ned i pansar,
Kall som gletscher-isens piggar
glänste deras skog av lansar.

Och Hesperiens blommor fallit,
skoningslöst av frosten bitna,
liksom varma rosenkinder
plötsligt vissna, plötsligt vitna.

Död och borta är Lorenzo,
medicéers välde ramlat,
På Firenzes öde gator
pestens svarta likvagn skramlat.

I den skumma katedralen
går ett samfällt miserere
ångestfullt mot höga valven
från ett folk på knä där nere.

Munken där på predikstolen
talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
under gråt och tandagnissel.

Självbedrägeriets mantel
sliter han från nakna själar,
och på lustans lekverk trampa
hans sandalbeklädda hälar.

Under festmusikens jubel
hör han träldomsbojor klirra,
ser han tomma ögonhålor
genom skönhets-masken stirra.

Ingen prelatensisk avlat
mäktar öppna nådabrunnen,
blott av ett förkrossat hjärta
varder väg till sanning funnen.

Denne munk är ej en vanlig
eldare med svavellågor,
ilskans medel för att tysta
mänsklighetens djupa frågor,

ej en vanlig son av kyrkan,
som med makten i förening
skrämmer massorna till lydnad
genom dogmer utan mening --

vredens tolk, Savonarola,
då han syndens bölder blottar,
de förfärligaste slagen
mot ett fridlyst huvud måttar.

Borgia, påvestolens skamfläck,
öppet Antikrist han kallar,
och hans starka anatema
genom valv och hjärtan skallar.

Och han drar från maktens tinnar
småtyrannerna tillika,
och med skorpioner agar
han de mätta och de rika.

Frihet är den helga gåva,
som sitt folk han hänryckt räcker,
och det halvförgätna ordet
tusen, tusen genljud väcker.

Ve han ropar över flärdens
fagra, giftbestrukna vapen,
varmed sluga Medicéer
folket böjt för fångenskapen.

En skall råda i Firenze,
han som burit korsets smärta,
som de arma och betryckta
bjudit till sitt stora hjärta.

»Kristus ensam är vår konung»
ropet genom staden ljudar
tusenstämmigt höjt av hopar,
vita i botgörarskrudar.

Ovän söker upp sin ovän
att förlåtelse begära,
den som riktat sig med orätt
går att vinsten återbära.

Från sin fulla barm hetären
rycker bort de gyllne smycken,
och profana målerier
river konstnärn själv i stycken.

Ett allena är nödvändigt:
renat hjärta, renat sinne,
Men i eld tillintetgöras
skall vart världslighetens minne.

Och ett bål på torget reses
utav allt, som sinnet smekte:
Lutor, som till herdestunder
med sin ljuva lockton lekte,

tavlor, pergament och böcker
med antikens nakenheter
och Boccaccios lystna sagor
och det gamla Roms poeter,

nymfer i bacchantisk yra
dansande kring grekisk urna,
sköna bronser, nyss av jordens
sköte fruktlöst återburna.

Nu är bränneoffret färdigt --
rök och lågor hölja platsen,
och det röda återskenet
glöder på de grå palatsen.

Skaran ropar framför bålet:
brinne ock vår synd därinne!
Miserere, miserere --
giv oss, Herre, renat sinne!



III. Provet 

Ingenting skall nu Firenze
från sin konung Kristus skilja,
och Savonarola heter
Han, som gör sin konungs vilja.

Från sin cell han leder folket
utan maktens attributer,
och i dessa lätta sinnen
blind och svärmisk tro han gjuter.

Då för stadens unga frihet
hätska grannar lägga snaror,
och fördrivna herresläkter
värva plundringslystna skaror,

med den törnekröntes avbild
högt i magra handen buren,
svär han att med änglahärar
hålla fienden från muren.

Och det sker, det underbara:
bort från stadens närhet drager
medicéers lejda härsmakt,
som en sällsam skräck betager.

Siarn ropar: »se, hur himlen
vill sin tjänare benåda!
Så på lejon, basilisker
trygg min blotta fot skall tråda.»

Inspirerad, segerdrucken
lik en jordisk triumfator,
med det lyfta krucifixet
drar han kring Firenzes gator.

Han är den, som Herren rustat
att sin vilja kunnig göra,
att med våld, om så behöves,
trotsiga till rätta föra.

Och med bävan ser Firenze
svärd, som ej är andans, blänka --
stolta huvuden, som stämplat,
hastigt bleknande sig sänka.

Men vad folket icke skådar,
det är cellens tysta strider,
då den starke härskaranden
inför Gud i bön sig vrider:

»Himmelens och jordens Herre,
du som ensam kraften sänder,
du som detta folket givit
likt ett vax i mina händer,

»lär mig leda dessa tusen
att ditt rike må befästas,
stöd mig, Herre, när jag svindlar
och av jordiskt högmod frestas!

»Var det blott din röst jag lydde,
när jag straffat; när jag hämnat?
Var det ej för eget välde,
som jag också vägen jämnat?

»Skänk mig med ett tecken visshet
att du ännu är mig nära,
att jag söker dig allena,
icke egen makt och ära!»

Då profetens torra läppar
tigga om en himmelsk droppe,
håller gränslös, mystisk tillit
modet hos hans trogna oppe.

Fastän mängden börjar knota
över brist och hårda tider,
blint de sluta sig till mannen,
för vars sak själv himlen strider.

Nya underverk dem lovar
feberglansen i hans öga --
alla fiender och faror
falle på hans ord till föga!

Ja, här tarvas det mirakler:
obeständig, menigheten
lyssnar snart till påvens bullor
mot den hädiske profeten.

»Frihet är ett dyrbart nöje»,
arbetslösa mängden klagar,
»bättre hade vi det fordom
i Lorenzos rika dagar.

»Varför så med syndaångest
livets korta glädje mörda?
Kyrkan, mot ett ringa offer,
lyfter av oss all vår börda.

»Ingen fröjd och inga fester
denne mörke munk oss unnar.
Kanske han till slut är sådan
som oss påvens brev förkunnar.»

Lika ortodoxt som smutsigt
franciskaner-brödraskapet
tänds av heligt nit att rycka
fåren ut ur ulvagapet.

Mot dominikaners hala,
trolöst svart-och-vita orden,
mot San Marcos kättar-prior
stormar all den bruna horden:

»Visa om du är av Gudi!
Du, som änglar oskadd bära
över lejon, basilisker --
vi ett prov av dig begära.

»Som en liten avgrundsförsmak
heta bränder här vi rada;
stig därpå med bara fötter
utan att det gör dig skada!»

Både tvivlare och trogne
låna lika ivrigt örat,
och som stormen växer ropet:
»Han skall göra’t, han skall göra’t!»

Se, där kommer han -- hans egna
genom massan vägen rödja,
och hans höjda arm med korset
deras händer understödja.

Nästan sviktande han skrider,
kinden hektiskt övergjuten,
kring den törnekröntes avbild
handen som i kramp är knuten.

Allt i ordning är för provet.
Lågor knastra, gnistor spraka,
medan bruna tiggarkåpor
bränderna med tänger maka.

Han skall göra’t! För hans skara
redan segerpalmen hägrar,
Men då höjes ett omätligt
skri av hatfull fröjd: »han vägrar!»

Spända nerver giva efter,
siarn bruten sjunker samman,
och hans suck förnimmer folket
här med fasa, där med gamman:

»Vänner, fören mig tillbaka,
så att cellen fort mig höljer.
Ve, min ande är förmörkad,
Gud för mig sitt anlet döljer.»

Ur hans händer krucifixet
glider klingande i gatan,
Och den grymma svärmen jublar:
»Gud har dömt dig, son av satan!»

Övergiven, övervunnen!
Undan hopar hämndbetagne,
i San Marcos fasta kloster
räddas blott med nöd den slagne.

Porten darrar under stötar,
vilda, hesa röster vråla:
»Bålet åt den folkförledarn,
kättaren -- Savonarola!»




IV. Martyren

Alltså har då domen fallit,
folket störtat sin idol,
och på Signoria-platsen
står Savonarolas bål.

Mitt emot Orcagnas loggia,
just där flärdens bål brann ned,
där han ryggade för provet,
reser sig ett berg av ved.

Dessa lågor, som han skydde,
snart uti sin heta famn
skola lösa upp till aska
honom själv, hans verk och namn.

Av tortyren sönderbråkad,
en förkastad, krossad rö,
han bekänt vadhelst de velat
för att äntligen få dö.

Han bekänt, en stackars sargad,
skymfad, hånad delinkvent,
att ej någon himmelsk flamma
orden på hans tunga tänt;

att förledd av djävulskt högmod
han i kättersk hedendom
hädat Borgia, helge fadren,
Guds ståthållare i Rom;

att av brottslig ärelystnad
statens sälla lugn han stört;
mot en faderlig regering
olärt folk till trots förfört.

I en livdömds tagelskjorta,
färdig för sitt sista kval,
förs han in att höra domen
i det höga rådets sal.

Av hans forna stora skara
fängsliga där följa två
för att straffas med bedragarn,
som de fåvitskt trodde på.

Meningslösa för hans öra
susa domens grymma ljud
under ångesten av hjärtats
sista Jakobskamp med Gud:

Ȁr det sanning vad de sade,
sanning vad jag själv bekänt,
att den eld, en gång jag hade,
ingen himmelsk flamma tänt?

»Säg mig, var det synd att yrka
att en pöl av last och brott
ej regera bör din kyrka,
men ett heligt huvud blott?

»Var det egen makt och ära,
som var målet för min strid,
då jag för mitt folk, det kära,
skapa sökt en bättre tid?

»Har jag kanske utan vetskap
stått ditt helga råd emot,
Herre, som ett utdömt redskap
bryts jag sönder för din fot.

»Om jag självisk åtrå närde,
lågan nu min kropp förtär,
liksom fordom hon förtärde
lustans usla lekverk här.

»Men ännu i dödens smärta
ropar någonting på nytt
innerst, innerst i mitt hjärta
att det var din röst jag lydt.

»Nej, för jordisk makt och ära
denna maning aldrig ljöd.
Visa att du är mig nära,
Herre, i min sista nöd!»

Domen är till ända läsen,
och de trenne ledas ut
på palatsets öppna trappa
mellan bardisan och spjut.

Efter fängslets långa veckor
så den dömde återser
detta älskade Firenze,
som i dag sitt liv han ger.

Skall i detta hav av huvun,
böljande på torg och tak,
ej en tårfull blick förklara
att rättfärdig var hans sak?

Skall en stämma ej bekänna
att martyren menat väl
med det folk, som åter sjunker,
herrars och prelaters träl?

Nej, ur dessa ögon stirrar
kall och grym nyfikenhet.
Herrens tecken kommer icke,
självinbillade profet!

Men då fatta om hans händer
bålets andra offer två,
och han hör med salig glädje
deras läppar vittna så:

»Fast du har dig själv förnekat,
tro vi lika fullt på dig,
tro vi att du tjänt den konung,
som nu kallar dig till sig.

»Om du felat än och fallit,
var av himmelsk eld du närd,
du, som trott det största kunde
speglas helt av stoftets värld.

»Omgestalta jordens söner
efter andens högsta bud,
ej den endes kraft förmår det,
innan stunden väljs av Gud!

»Men din aska strödd i vinden
varda skall ett fruktsamt frö.
Tanken lever, stunden kommer --
böj ditt huvud, du kan dö.

»Bålet är det sanna provet,
som dig segerpalmen bär.
Ur dess bränder stiger anden
fri och oskadd, ren och skär.

»Ja, vi tro, Savonarola!
Då omkring oss flamman gnyr,
ser du himlen öppnad stråla,
Guds och frihetens martyr!»

Carl Snoilsky: