Vid Rosenii död

 

Ett brev, ett paulinskt han var,

så tydlig, levande och klar.

När nådens budskap blivit sagt 

och djupt i mångens hjärta lagt 

då fördes brevet åter hem! 

Adressen var Jerusalem!

C C af Tibell

Vid Karl XII:s 150-åriga minnesfest

i Lund den 30 november 1868

Finns kvar det mod, som fordom log åt döden
och tåligt bördor utan knotan bar,
ej blott i stridens växlingsrika öden,
då uppå blodigt fält det lagrar skar,
men ock i fredlig bragd, i kamp med nöden,
i prövningarna, uti sorgens da´r?
Att med- och motgång lika tappert bära,
höjd över lyckan, det var fädrens lära.

Finns kvar den kärlek, som i forna tider
för fosterlandet varje offer bar,
som tåligt gick att möta nödens strider
på denna dag, som våra fäders var?
Och denna ädla, fasta tro omsider,
som styrka gav i prövningarnas da´r,
tron på det rättas seger, fast den dröjer,
och våldet stolt en stund sin hjässa höjer?

Den tiden är förbi, då lagrar grodde
på stridens fält allen´, på blodig grund,
då, fosterland, dit rykte vida nådde
på krigets vingar fort kring jordens rund.
Dock, har du dygderna, som fordom bodde
i fädrens hjärta uti skönt förbund,
då kan du ännu fredens lagrar skära
och lära världen än ditt namn att ära.

Upp, omplantera då i fredens sköte
de hjältedygder ifrån fädrens tid!
O, att sin kraft de i vart hjärta göte
till ädel vilja och till manlig id!
Då kan du lugn en framtid gå i möte
av fred och lycka som av nöd och strid!
Lugn kan du möta obekanta öden
med mod i livet och med mod i döden,

S-e.

(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)

Vid Karl den Tolftes minnesfest

den 30 november 1868

Nu de tystne, dagens strider!
Vike fjärran tidens flärd!
Samlade vi ses omsider
omkring minnets skönsta härd.
Frie, svenske män, vi böja
våra knän likväl därvid
och med rörda sinnen dröja
vid den Tolfte Carols tid.

Äran då i Sveas händer
som ett gyllne smycke låg.
Ända bort till solens länder
gick det svenska härnads frtåg.
Nya segerbanor röjdes,
lagerprytt stod kungens hov.
Genomskjutna fanor höjdes
jämt till nya bragders lov.

Och det blev en rik förvandling,
var den lejonkung drog fram.
Frihet uti ord och handling
ympades på mången stam.
När förtrycket fått sin aga,
växte rätten i dess spår -
det var Nordens riddarsaga,
svenska folkets ungdomsår.

Kraft, som icke böjs och veknar,
slog med häpnad då en värld.
Glans, som ingen tid förbleknar,
lyste från de svenska svärd.
Så vart skriven en historia,
såsom fjällets mantel ren.
Än i oförvansklig gloria
skimrar klart dess återsken.

Men de kommo, mörkrets tider,
ondskan på det goda vann.
Segraren i hundra strider
intet svärd mot sveket fann.
Och hans lycka sjönk till jorden,
lik vingskjuten örn, som dör.
Då gick skymning över Norden,
som en vinterkväll det gör.

Hur hon spändes, varje sena
under dessa motgångsdar!
Men han stod där ej allena,
"med Guds hjälp!" hans lösen var.
Och intill varandra slutna,
såsom Kölens väggar stå,
folk och Konung sammangjutna
tävlade i bragder då.

Det var bister tid, men ingen
bleknade för farans hot.
Ur den slutna kämparingen
hördes intet ängsligt knot.
Stormen vräkte högt sin bölja,
mödan blev nog hård och tung.
Och dock var det ljuvt att följa
genom stridens eld sin kung.

Ja, I ädle Caroliner!
Huru tidens vindar gå,
eder trohet herrligt skiner,
som ett Norrsken i det blå.
Var hon nämns, er konungs ära,
överallt i Sveriges bygd,
där skall hävden vittne bära
om er mandom, om er dygd.

Hon skall vittna, hur I gingen
genom kamp och frost och svält,
hur på drivorna i fingen
sova under himlens fält;
hur i halvt förfrusna händer
blågul fana upprätt stod,
hur från Narva ned till Bender
jämnt det göts, ert ädla blod.

När på spillror av sin lycka
eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde ryca
bort er tro ett ögonblick.
Och när sist hans sol gick neder,
höljd i blod vid Fredrikshall,
då först sprängdes edra leder;
även eder tid var all.

Ja, där grovs vid norska fjällen
för vår hjältetid en grav.
Skottet i novemberkvällen
banesår vår storhet gav.
Broderskamp till marken fällde
vad de vunnit, våra svärd,
och åt barbariets välde
hastigt öppnade en värld.

Men de flytt, de ha försvunnit,
dessa brödrastridens dar.
Svea folk har vänner funnit,
där dess valplats fordom var.
Norska fjäll och svenska sjöar
famna nu i frid varann,
och de fagra danska öar
över Sundet ge sin hand.

Kommer nu en storm från Öster,
brusande med väldigt dån
och den vilda stridens röster
ljuda hotfullt därifrån,
då skall ej ett delat sinne
göra Norden arm och svag,
då skall enas hopp och minne
uti ett fostbrödralag.

Tolfte Carl med dina leder,
hjältarne, de gula blå!
O! en saga såsom eder
natten aldrig lyst uppå.
Lagrar, sådana du skurit,
ej på jorden vuxit än.
Inga slagfält hava burit
sådan här som dina män.

Över Sverige klart vi finne:
ingen spritt en glans som du.
Därför älska vi ditt minne,
resa vi din bildstod nu,
att för än ej födda släkten,
trädande i fädrens spår,
i den gamla, kända dräkten
som ett heligt arv du står.

Må i svenska bröst du väcka
vad din levnads ära var:
mod, som intet kan förskräcka,
tro, som inga gränser har!
Och så länge fria händer
uti fria torvor så,
skall din bild på våra stränder
i ovansklig ära stå.

Hblk.

(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)

H Hallbäck: