På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

Till 300-årsminnet av Runius: Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Långfredag

Det sitter en hund och tjuter
vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
av sorglig passionskoral.

Det snöar vått och det regnar,
och blåsten håller jakt.
En ensam droska skraltar
framåt i koralens takt.

Den stilla passionspsalmskvidan,
den klagar i sorg och ve,
den tränger ur packad kyrka,
den tränger till tomt café.

Och det är så sorgligt och ledsamt,
och ingen törs vara glad,
och kärringar sitta i kyrkan
och gråta och sucka i rad.

De gråta visst över någon
med mager och sargad tors
- en, som är blek och blodig
och hänger på ett kors.
 
H Söderberg:

Hjælp mig at følge dig

Skrevet i 1921.

Mester med den tunge tornekrone,
jeg kan ikke følge etter dig,
når en præstegård, en venlig kone
og to raske drænge lokker mig.

Mester med den tunge tornekrone,
havde blot du været jordens gæst
for at læge, frelse og forsone,
var det ingen sag at være præst.

Men nu når den tunge tornekrone
og de mørke blodspor til din grav,
og din tales smertedybe tone
vidner, at du også stiller krav.

Mester med den tunge tornekrone,
følg mig! følg mig! var dit bud, din bøn.
Jo, men se dog fra din ærestrone,
hvor din Faders skønne jord er skøn.

Mester med den tunge tornekrone,
"hvo sit liv vil bjerge, når det ej."
Hjælp mig da, trods prestegård og kone,
ja, selv drengene, at følge dig.

K Munk:


Kaj Munk mördad av nazister 1944:

En vettvillings begrundan under ofrid

Alla murvlar hata mig,
vad skall jag göra?
En mot hundra är ett krig
som kostar blod att föra.

Min väg är icke deras stråt
och blir det aldrig heller.
"Stäm om", de säga, "pipans låt,
så får du karameller."

Nyss kom där en och som han satt
och löste på sin tunga,
med vissen hy och slokig hatt,
begynte han: "Vi unga..."

Och hur "Vi unga" så till slut
höll tal om livsens vatten,
så kom han lika hastigt ut
och efteråt kom hatten.

Den nästa bjöd jag te med dopp,
han tömde koppen stilla.
"Ni är en hedning", slog han opp,
"som ej vi äldre gilla."

"Ni trotsar och förnekar mångt,
vart skall den resan barka?"
När nu "Vi äldre" hann så långt,
då sov jag, så jag snarka´.

Nej, jag är ingen murvelgud,
den saken kan ej lappas,
men ha ni lust och trumman ljud,
så kom och låt oss nappas!

V v Heidenstam:

Den trettonde mars

 

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Ur Korsen

Det kors, som böjde dig mot vägens sand,

skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!

Du vida jord i fager klädebonad

Du vida jord i fager klädebonad,
den du med varje årstidsskifte byter,
snart är min sista sång till dig förtonad.
Du lärde mig att allting, allting flyter.

Och alle I, vars händer förr jag tryckte,
och Eder, som jag gav mitt hjärtas bästa,
bort ären I av skilda väder ryckte.
Vad vet en mänska likväl om sin nästa?

Har hitintills jag levat på chimärer
och sovit oskuldsfullt på sockervatten,
så vill jag kasta mina barnaläror,
som Nikodemus står jag upp om natten.

Si, jag har märkt att alla vägar kröka,
dem förr vi vandrade så barnsligt glade.
Jag vill stå upp och honom vill jag söka,
som "Eli lama schabaktani" sade.

H Löwenhielm:

Andante religioso

Trädens kronor tordes icke röra
på sin bild i blickstill sjö.
Svanen tordes ej sin strimma föra
över vattnet till sin ö,
sov, med näbben i sin snö.

Molnen tordes icke driva, sågo
såsom stora andar ned,
hur i djupet samma andar lågo
vita, led vid led.

Måsen tordes ej i luften tumla,
brann i ljuset på sin sten.
Fisken tordes ej med ringar grumla
vattenspegelns sken.

Ej en vind, en rörelse, en andning,
ej ett ljud.
Jord och himmel i högtidlig blandning
andlös väntade på Gud. -

Kunde helgden i det stora rummet
vi förstå?
Blev ej undret i vårt bröst förnummet
då?

J Hemmer:

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Till Criton

Om vad som mera bidrager till människans nöje och frid, antingen kunskap eller okunnighet.

Jo, du har rätt, jag finner dina skäl.
Att tänka klokt och göra väl
är ett; vi böra ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.
Ju mera jag den tankens styrka ser,
ju mera oro mig densamma även ger.
Ty, kära Criton, om ej flera
i tiden göra rätt och gott
än de, som nyttja väl den tankekraft de fått
och genom odling den förmera,
så är den minsta del av mänskosläktet god.
Ty huru mången har väl lägenhet och mod
okunnighetens moln och dimmor genomtränga,
när lättja, vanans tvång, ett blint uppfostringssätt
och dumhet, som vill städs ha rätt,
det dyra sanningsmålet stänga?
"Ja", svarar du, "vem har väl sagt,
att myckenheten klok och dygdig varit?
Ej världen blitt i villo bragt
om var en ljuset sett och sanning efterfarit."
Så är det ödets fel? Men nej, vi finna väl
vi alla fått av himlen lika mycke.
Att odla upp vårt pund han givit grund och skäl.
Men många göra prov, och några mästerstycke;
den största del i fänadsartad frid
den plikten aldrig kännes vid.
Törhända ock de äro mera sälla.
Ty, Criton, månn ej kunskap är en källa,
vars åder, huru ren och klar,
likväl båd sött och bittert vatten har?
Och vem bör mera lycklig skattas:
den törsten släcker med begär
ell´ den, som aldrig törstig är,
den, som med omsorg får, ell´ den ej något fattas?
Naturens drift är nog för jordens mesta folk:
en ringa åtrå de med ringa möda stilla:
där är enfaldighet de få behovens tolk.
Och om än mången dygd är okänd hos de villa,
så är ock mången last uti sitt inre gömd.
Här bliver svårt att skillnad mäta:
av sed och vana blir mest dygd och odygd dömd.
Och mänskans högsta väl man icke bör förgäta:
i hälsa, ro och nödtorft det består.
Månn kunskap till det målet tjänar?
Ell´ månn naturen väl, som korta vägen går,
den del åt sina barn ej utan konst förlänar?
Ja, svarar allt vad liv och rörelse har fått,
densamma lag ock stumma världen lyder:
den ingen omväg går. Var finner ju sin lott.
Men konsten så naturens lag förtyder,
att mänskan endast är en tom och usel slav,
som mitt i lystnans famn måst finna nöjets grav:
hon åtrår tusen ting och blir av intet mättad.
Hon skärper vett och alstrar snilleprov.
Men blir hon därav säll och hennes åtrå lättad?
Dess mödas vinning är fördubblade behov.

*

"Men", säger du, "den mycket vet
en lustgård finner i naturen,
och däremot okunnighet
har icke högre mål än djuren."
Välan, de leva ju förnöjda i sin drift,
när mänskan, som sin hjärna bråkar
i vetenskap, naturens tänkeskrift,
städs nya djup för fasta botten råkar.
Vem vet, om hon har lov i detta Eden fått
att röra kunskapsträ´t, som var båd ont och gott?
Ho kan oss därpå visshet giva,
att icke djuren ock från första ordning gå?
Om världen skulle än i tusen åldrar stå,
de torde ävenleds i konsten snärde bliva.
De tänka grumligt nu, men yttra dock begär,
fast deras språk för oss ej kunnigt är.
Törhända efter hand de börja redigt tänka
samt röja sina tankeslut
på mera tydligt sätt, än de ha gjort förut,
och nya rön åt vetenskaper skänka.
Då finge man med undran si
en djupsint elefant en annan Newton bli,
ett lejon Skanderbeg i ädel mandom trotsa
och björnen lik Cortez de största riken krossa,
en bjur i byggnadskonst för Archimedes gå
och apan uti dikt för Voltaire priser få.
Som vis hon känner alla hinder,
som stänga hennes sällhets mål,
att vanans lag hon följer mer ell´ minder,
allt som förnuftets regla tål.
Nu hör det kloka världen till
att sig alltmer i kunskap styrka,
sen hon har börjat konster yrka.
I deras rätta bruk hon sällhet söka bör,
sen hon naturens röst nu icke mera hör.
Den sig på havens rymd beger
uti ett bräckligt skepp och fasta landet lämnar,
med god kompass och redskap sig förser,
är mera vis än den, som sig till segels ämnar
förutan styre, lod, magnet och allt behov:
han blir i första storm ju böljans säkra rov.
Fast lika dårskap bägge driva
att utur trygghet sig i öppen fara giva.
Den ena landet når, fastän med stort besvär;
den andra går i kvav och vädrets spelboll är.
En av sitt eget fel sin grav i böljan finner,
en ann, i nöden bragt, till hamnen lyckligt hinner.

*

En mänska, stadd uti en konstig värld,
sin sällhet söka skall, sitt hjärtas åtrå stilla.
Som dåre väljer hon nödvändigt illa
och blir i labyrinten snärd.
Jag stannar i det slut av vett och konst och möda,
vår ovisshet och oro föda.
Men, Criton, likafullt din sats jag gilla vill.
Fast tusen falska bilder spöka,
kan hon bland dem naturens urbild söka.
Ju mer hon efter den sin levnad passa vet,
ju mer hon når lycksalighet.
Vi böra därför ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.

*

Men, Criton, läkedom ju vore överflödig,
om sjukdom ej gjort honom nödig.

H C Nordenflycht:

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,

omänskligt smal, kan det tyckas ibland,

och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam

reser sig vidunder, väckta av värmen,

och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.

De möter på nytt vid nya vägar.

Du har inget val. Du måste förbi.

- - -

Den vägen är brant, som två har att gå,

förnedringsväg, kan det tyckas ibland,

och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,

samma hägring i samma sand,

samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,

fastare tyngre än enslingens drömmar:

den svåra växten till verklighet,

ja, ända in i den innersta märg,

där människan växer ur splittrade tågor

och blir sig själv en rot och ett berg.

- - -

Den vägen är lång, som två har att gå,

vilseväg, kan det tyckas ibland,

och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,

och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot

och skapar den ny i morgonglöden

och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden

och innerligt ljus, som två tar mot.

K Boye:

Till min längtan

Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda,

från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner.

O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda,

du är sändebud till honom som i ensamheten ber.

Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,

men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull,

förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga,

förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.

Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla

och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå.

Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla

att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå.

Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like,

himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.

Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike,

låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.

Livet födde du och bar det fram på starka unga händer,

närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.

Steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder,

tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst.

Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde,

allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is.

Över dig en evig himmel hård men stjärnesållad välvde,

där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

D Andersson:

Markernas vind

Markernas vind, jag var ett med dig,
ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Sorglöshet

Jag tror ej på människor.

Jag hade slagit min lyra i stycken,

trodde jag ej på Gud.

Gud visar mig vägen

ur dimman till solens lysande disk.

Han älskar de lättfota vandrare.

Därför gav han mig all denna sorglöshet.

Jag litar fast som på ett hälleberg.

Är jag hans rätta barn - kan mig intet hända.

E Södergran:

De fyra ståndens frieri

Officeraren:

Den flickan hon är sakramentskade söt;
här måste ju Mars bliva mjuker och blöt.

Er fånge, min fröken, jag lever och dör:
mitt hjärta det mjuknar för er liksom smör.

Jag är, ta mig tusan, helt dödeligt kär,
och hon är ändå så förbannade tvär.

En kyss, söta unge, förr än hon blir ond.
Hon slår mig - fy knäveln! Så går man åt bond´.

Fast jag har mustascher, vad böveln ändå,
skall jag icke därför en kyss kunna få?

Tänk, skönhetens kyssar de är för min mund
så högt angenäma som fläsk för en hund.

Ett parti piket, medan vreden förgår;
jag hoppas min fröken det spelet förstår.


Sekreteraren:

Ack, så kall om sina händer!
Är ert hjärta likaså?
Jag för min del är uppbränder
av en eld, som ni tänt på.
Det är hårt att så hantera
en oskyldig av vårt kön,
som mot er ej syndat mera
än blott sett, att ni är skön.

Låt då eder hårdhet brytas,
att jag snart må tröstad bli!
Annars lär min kärlek bytas
i en svår melankoli.
Känn, hur fasligt pulsen pickar:
det är fara att jag dör,
om hon ej med milda blickar
snart behaglig ändring gör.


Prästen:

Så platt har nu den Antikrist
sin makt och välde bland oss mist,
att klerker ock må gilja.
Det haver Sankte Paulus lärt,
att varje kvinna är beskärt
en man efter sin vilja.
Samma lott
mannen fått:
världen öka
och att söka
med all ära
den, som ödet täcks beskära.

Si, därför det fast bättre är,
det även Sankte Paulus lär,
att gifta sig än brinna;
ty vill jag nu i denna akt
min åtrå hava er tillsagt,
om den kan framgång vinna.
Lilja skön,
hör min bön,
så skall döden,
pust och nöden
oss ej skilja
emot bägges goda vilja.

Ty låt oss nu förutan svik
de helga fäder vara lik,
vårt äktenskap begynna;
så hoppas jag att ävensom
den hjälp som en Tobias from
i nöden mig må gynna,
när som han
seger vann
uppå Satan,
Leviatan,
Asmodeus,
fienden till Hymeneus.

En kvinna, som sin man är huld,
har Syrak liknat vid det guld,
som uti ugnen renas.
Hon är sin man en ögnalust,
som lindra kan all sorg och pust,
varav hans ro förmenas.
Ängel fin,
lät min pin´
dig beveka
att ej neka,
utan jaka
till att bli min äkta maka.


Bonden:

Å skulle nu vara så dej till behag
å du, kära Kerstin, så villa,
så menar jag väl att hä kunde ta lag
å inte just hampa sej illa,
att vi bli ett hjonelag, komma ihop:
jag har, vari lov, både kannor och stop
och mer än du kan dej inbilla.

Jag sparde hop löna i fjol och i år
och köpte en röd liten kviga,
och skällkon, du vet, uppå bete nu går,
har kalvar båd kvicka och viga.
Och fastän min lott inte just ä så stor,
så tänker jag få lite krafs efter mor:
få se huru högt dä kan stiga.

Å ä dä så skäl, å du ville ta ve,
så skall jag då höra mej etter
ett torp eller rote, allt som dä bär te;
nog grundar jag på´t alla nätter.
Du ligger i hågen båd timma och stund,
och ofta så sover jag alls ingen blund; -
men får jag ditt ja, blir hä bätter!

C M Bellman:

Blæsten og regnen

 

I Danmark bor den stride Vind,
vort år er gennemblødt af regn.
Hvem er det, der har bildt os ind,
vort land er lagt i solens tegn?
Monstro det er de ferme fyre,
der sørger for hotelbrochure?
Det er kun dogme for turister,
at blæst og regnvejr altid trist er.

For vi, der bor i dette land
og ikke er på rejse her,
os står det danske klima an,
vi elsker disse mange vejr.
De dage er så få som favre,
da lokemanden sår sin havre.
Men skøn er også stormens sang
og regnens læskekys i vang.

Se bondens tag om plovens greb
i forårsblæst og muldjords-em,
hans heste strakt i deres reb
med skum for muler, sved fra rem!
Og se om bord vor fiskers gæve,
hornhudede bersærkernæve
i slagsmål mod nordvest, hans bror,
om fiske grejer, sejl og ror!

Og Regn slår ned, så vand slår op,
de dråber styrter sig i sø
med ringedans af hop i hop.
Hvad andet ses så festligt dø?
Skovbækken leger Niagara.
Så løfter regnbuen sin tiara.
Det dufter af titusind håb
fra jorden under himlens dåb.

Her kom du frisk af søens bad.
Smed cyklen ved et træ og lo.
Din mund et dugget rosenblad,
og dine pigekinder to
på engang kølige og varme
af regnens kys og blæstens harme.
Hvor kæk, når du tilbageslår
med nakkekast dit våde hår!

Men inde i den store by,
der spurter de med regnslag på,
kulør af solfald og af gry
opliver alle gader grå.
Den lille havfrue på cykel -
et eventyr af vand og nikkel!
En til! og to! tre, fire, fem,
en havsfrustime lyner frem.

Ved aftenstid, i lygteskær
det funkler i asfaltens spejl.
De røde lysreklamer der
er nog Vorherres eget segl
i lak på det, att i værdier
er selv en storstad ej forbier.
For skønhed, der er gået tabt,
har byen anden skønhed skabt.

Se, morgonstund har vand i mund!
Til skole løber trip trip trip
om kap med deres næsetip
de små som om på havsens bund
og når i hus med bæk på skulder
og kildespring i smilehuller
og dyster deres hår og klæ´r
og synes, det er mandfolkvejr.

Men hvis et umedgørligt slud
gør alt for mange dage grå,
så tørner vestenvinden ud
og fejer himlen søndagsblå.
Flak over styret Kalle tramper
sig hjem til mor, hvor kaffen damper.
En smag som af et ekstra smil
den får af modvind og af mil.

Når verden over vi har lov
for pløjning her i Danmarks egn,
så skyldes det, at for vor plov
går de to gode: blæst og regn.
For vi er ingen drivhusstamme,
og det er evigt godt det samme.
Hvem kender vel til bedre hest
än hoppen regn, end hingsten blæst?

K Munk:

Mitt år 3: Vintern

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

Vintervisa

Drivan knarrar under skon,

vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.

A M Lenngren:

Förhoppning

Jag vill vara ogenerad -
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser...
O en sorg -
att ej kunna baka katedraler...
Formernas höghet -
trägna längtans mål.
Nutidens barn -
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

E Södergran