I förstone jag skönjer endast dimma,
men genom dimman sorl jag kan förnimma,
ett sorl av tusen sinom tusens bröst.
Men över sorlet slagen av en timma
förkunna klingande, att det är dag.
I samma stund så rassla där maskiner
och väldigt dåna tunga hammarslag,
det brusar som från rullande laviner . . .
Men östern rodnar, och en morgonbris
med havsfriskt sus i trasor sliter dimman,
och i den första klara arlastrimman
jag ser en stad, en jättestad — Paris.
Och solen stiger: majklar morgondager
med solljus stänker vågorna i Seine,
Boulognerskogen ligger vårligt fager,
och friska fläkta boulevardens trä’n.
Till gränderna med värme smyger våren
och strör sin glans kring torg och aveny,
och halvt försvinnande i solig sky
från Eiffeltornet fladdrar trikoloren.
Och nedanför där hava folken brått
att resa idoghet och konst ett slott,
som överglänser österlandets saga,
där de en gång ur sluten urna draga
på tävlingsdagen segerlönens lott,
då stridens lager ej, men fredsoliven,
dem till triumfens tecken varder given.
Jag ser dem, känner deras drag igen,
men när jag räknar dem dock, alla dessa,
jag måste sänka rodnande min hjässa,
ty Sverige, Sverige, Sverige dröjer än,
allt medan underliga rykten ruva
om stormaktsdrömmar under pickelhuva . . .
Men så med ens där tynar sorlet av
och hamrarna de sjunka, hjulen stanna
och tyst det varder, tyst som i en grav,
då hög med frygisk mössa å sin panna
hon träder under Eiffeltornet fram
och hälsar segerglad, men allvarsam,
ty söners otack gnager hennes sinne,
den stora sekeldag, som nu är inne . . .
Jag känner henne: Frankrike hon är.
Och varje folk sin hyllning henne bär
på skilda tungomål från skilda zoner;
och hyllningsjublet varder till en kör
ej blott av tusenden, men av millioner.
Det är en domens åska som jag hör
kring världar rulla fram i stolta toner,
och rymderna de dallra som av klang
vid folkens eniga: Allons enfants!
Men sångens sista eko snart förklingar
och Frankrike dem tackar . . . »Min ej är
den kraft likväl som skänker folken vingar,
då seklets ande något stort begär;
nej, kraften den är hennes, endast hennes,
vars namn av några jublande bekännes
för att av andra åter vräkas ned i dyn —
för somliga ljusbringerskan ur skyn,
som över dunkla gungflyn leder folken;
från andra mörkrets makt med lönmordsdolken,
som hatar allt vad ädelt är och stort,
den makt som störtar altaret och tronen
och hädiskt stormar själva himlens port . . .
Och hennes namn det är Revolutionen.
Osynlig är hon, tager ej gestalt
av en förnuftets strålande gudinna
i allt hon lever dock och överallt,
där frihetskrav i varma hjärtan brinna.
Från envåldshärskarn ryckte hon hans makt,
drog fram igenom Trianons boskéer
och skrämde bort herdinnor och abbéer,
som svängt sig nyss i menuettens takt.
Ur dvalan väckte hon de unga släkten
och gav dem lösen: seger eller död;
och härligt flammande i solskensglöd
den randades den stolta morgonväkten,
som lyste på Bastiljens rivna häkten.
Mot slottets prakt hon vägde kojans nöd
och mänskovärdet sammaleds mot börden.
Åt bonden skänkte hon den mogna skörden,
som herremannen fordom trampat ned.
Hon löste trälen ur livegenskapen,
där under fogdens piska förr han kved.
Och när hon folket kallade till vapen,
till ett gemensamt fosterlands försvar,
då lystrade till maningen envar
och grep med fröjd musköten eller piken,
att under Bernadotte, Hoche och Marceau
mot fiendens härar fram med stormsteg gå
och offra glatt sitt lif för republiken . . .
Vid hennes namn det sägs det klibbar blod,
ty ädel tålsamhet och högsint mod,
som sökte stötta vacklande ruinen,
hon offrade åt Moloks-guillotinen.
Det sägs som så . . . Och tårar rinna än
vid gravar som martyrers aska gömma.
Jag tvår min hand — en högre makt må döma:
världsdomen heter världshistorien . . .
Och nu välkomna, syskon, som jag bådat
till fridens fest vid minnet av det år,
som lyser över tiderna vi skådat
mot framtidsdunklet, dit knappt aning når.»
Så talar Frankrike.
Och vårens fägring
slår ut i prakt, det jubel är och klang
vid folkens eniga: Allons enfants . . .
Och synen är försvunnen som en hägring.
