Var finns den hand som mer kan styra

Vid budet om Haqvin Bagers död den 10 februari 1782

Var finns den hand, som mer kan styra 

hans fordom alltid stämda lyra, 

som lika lyckligt kvad om allt, 

om kvarnar, skutor, sill och malt, 

om avund och partiers yra? 

Den ödet nu till hemvist spar 

åt mal och damm och spindelvävar, 

som dock i salig Haqvins nävar 

ett underverk i Sverge var.

Jfr Bagers dikt Högtravande skenfagert blänkande

J H Kellgren:

Dumboms leverne

Go herrar, länen mig ert öra 

till salig Dumboms leverne. 

Om det ej ledsnar er att höra, 

så tör det roa er kanske. 

Han föddes, enligt ödets domar, 

hel naken hit på jordens ring. 

Men sen han kom till rikedomar, 

så brast det honom ingenting. 

I vaggan hade han med nöd 

en gammal käring, som såg om sig. 

Vart därför illa sjuk - men kom sig, 

och levde sen allt till sin död. 

Till karaktären from och god, 

var han ej snar att bliva retad, 

men sågs han någon gång förtretad, 

så var det uti vredesmod. 

Det fel han haft i ungdomsvåren, 

att vara pojke förr än karl, 

man ganska visligt anmärkt har, 

men detta fel försvann med åren. 

Till ingen man han avund bar, 

han såg väl ganska snett på alla. 

Men det bör man ej lastbart kalla, 

ty han var vindögd, stackars karl. 

Man även mycket folk hört klandra, 

att han dem över axeln sett. 

Om det så är, så har det skett 

för det han längre var än andra. 

Ett muntert lag han gärna väljde, 

men hatade allt fåfängt snack. 

Teg nästan alltid när han sväljde, 

och sväljde alltid när han drack. 

I Par Bricole han aldrig hunnit 

bli något särdeles stort ljus. 

Ty mestadels man honom funnit 

plakat, utav ett enda rus. 

Som auktor skrev han kors och tvärs, 

höll tal i Gränna, tal i Trosa. 

Om någon gång hans vers var prosa, 

så var hans prosa aldrig vers. 

I stilen var han älskare 

utav det tydliga och lätta. 

"Ty", sade han, och det med rätta - 

"ju simplare, ju enklare". 

I Dumboms ungdomstid begav sig 

att han predikade en gång, 

men hans predikan var ej lång, 

ty han vid ingången kom av sig. 

En annan skulle blitt förbannat 

brydd vid en sådan händelse. 

Men Dumbom fann sig ett, tu, tre, 

och slöt precist där som han stannat. 

På sina resor han förnam, 

hur väl försynens nåd reglerat, 

som floder över allt placerat 

där stora städer stryka fram. 

Också - om ej hans dagbok ljuger - 

skall på gästgivargårdarna 

i Småland ätas mycket bra, 

ifall man matsäck har som duger. 

God kunskap salig Dumbom hade 

om både människor och djur, 

och märkligt var det som han sade 

en gång, om kräftornas natur. 

Hans ögon syntes tårar pressa 

då de i kitteln sprattlade. 

"Nej, ingen dör så grymt som dessa", 

skrek han, "ty de dö levande." 

Teologien höll han på 

i tretti år med, vid sin pipa, 

men kunde aldrig rätt begripa 

vad ingen mänska kan förstå. 

I politiken var hans tro, 

vad ingen bonde plär förgäta, 

att om man mjölka vill sin ko, 

bör man ock ge den till att äta. 

Uti moralen kom han fram 

med den besynnerliga lära, 

att det som gör var mänskas skam 

kan aldrig göra någons ära. 

Som physicus han vågat hysa 

en tanka, något djärv kanske - 

han trodde ljuset skapt att lysa, 

och mänskans öga för att se. 

Men som han uti allt for varligt, 

så medgav han, försiktigtvis, 

att ljus för tjuvarna var farligt, 

och för en blind av ringa pris. 

Hans tanka var - evad man säger 

till bördens lovord och försvar - 

att den förtjänst en mänska har 

är ingen ann, än den hon äger. 

En hans finansplan väl förtjänar 

att nämnas för sin nyhets skuld. 

Den lyder så: "Ju mer man länar, 

dess mer man sätter sig i skuld." 

Också i metaphysican 

var Dumbom en förfärlig bjässe, 

ty det var han, som skillnan fann 

emellan esse och non esse. 

Spörj, forskare, så långt du gitter, 

vad residens som själen har. 

Det bästa svar blir Dumboms svar: 

"Min vän, hon sitter där hon sitter." 

I medicin höll Dumbom för, 

evad man därom må glosera, 

att den helt säkert nytta gör 

åt medici om intet flera. 

En stor spektaklernes patron, 

fann Dumbom, att hos oss som andra, 

man därvid sällan har att klandra, 

förutom pjäsen och aktion. 

Man hört hur mången auktor skriker 

när minsta fel bestraffning fann. 

Men Dumbom tålte lätt kritiker, 

så snart de rörde någon ann. 

Om han ej sjöng så satans bra, 

så kom det mest av den resonen, 

(precist som i vår Opera) 

att salig Dumbom ej höll tonen. 

Men det vari han lyckats bäst 

var konsten att ta ut charader, 

som man kan se av nästa rader 

i svaret till en näsvis präst. 

Jag tror, att prästen hette Trälund ... 

Lik, gott! ... "Mitt första" , sade han, 

"är fä - mitt andra hund." "Minsann", 

föll Dumbom in, "ert hela - fähund. 

Om i joujou de Normandie 

han ej som mästare briljerat, 

bör han ursäktas däruti, 

ty spelet var ej inventerat. 

Att vara gift och vara slav, 

höll han för samma i det mesta, 

och ibland äktenskap det bästa 

det äktenskap, som ej blir av. 

Må vem som kan, och vem som vill, 

sin flykt åt högre rymder spänna, 

den vise Dumboms sats var denna: 

"Jag lever helst, när jag är till." 

Vår Dumbom lade sig en afton 

helt frisk och sund till själ och kropp, 

men steg om morgon stendöd opp - 

O vandringsman, gnothi seauthon!

J H Kellgren:

Mina löjen

Jag ler - o gudar, nöjets gudar!
Er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar;
så från ett klarnat sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår levnads nakna öken målar.
Jag ler - fly bort, du dårars här!
som dig med självgjord smärta sårar;
oskära ej med dina tårar
den vers åt löjet helgad är.
Fly, att av dagens ljus förgäten
i skrevors natt bland uvar bo;
och våga ej, med dina läten
att styra mina kvädens ro!

En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
vars blick en avgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. -
Han, som i vårens blomma ler,
och uti västans fläktar andas,
och uti druvans nektar blandas,
och genom solens blickar ser;
vars röst Glicere på harpan spelar
och han, som eld och sötma delar
åt varje kyss som hon mig ger ...
Vad? - Skulle han till tack begära
en kalk av mina tårars flod?
Han själv, så lycklig, och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? -
Mitt bröst förbannar denna lära.

Glicere! skön är du; himmelskt skön!
Roslin förgäves duken breder,
och l' Archeveque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen av din prakt:
av ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lov från alla läppar flyter:
Vad glans, behag, och smak och skick!
Du ler! - I samma ögonblick
vårt lov i kärlek sig förbyter.

Säg, Bubo! vilken förmånsrätt
ditt väsen över djurens höjer?
Jag har förnuft - det säges lätt:
men mån det lika lätt sig röjer? -
Du sover, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar,
du åtrår, njuter, leds och ratar:
i ett så upphöjt tänkesätt
känn, säger du, min gudaätt,
vem delar mina ärestoder? -
Jag, svarar apan, jag, din broder -

Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! vi har man så fördömt
gjort mänska ur en papegoja.

Ett skäl av heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själva Skriften sagt
att du i välde, som i prakt,
mer än den stumma fänad gäller
som hon din spira underlagt -
men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
mån ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur,
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa:
Vad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej; hör av mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler; du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem av löjet känns igen.

Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg när du dem kallar vilda,
vad detta skällsord billigt gjort?
Mån brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? - Nej:
helt visst i deras grova seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se - de skratta nästan ej.

En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr; så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(Må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt vad som hänt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta över ont och gott.
Om en av mina vänner frågar,
vem mest av dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
de voro narrar båda två.
Allt har sin tid; men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel, att löjet hämma
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter;
som icke rörs vid uslas nöd,
och då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter!

Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.

Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok.
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?

Vem skall jag först mitt löje skänka? -
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de Höga först bele.
Ack! när jag deras liv beskådar,
så fullt av laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, livets skal förgyller,
då masken själva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belevad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma,
och slutas med ett: vare sagt;
den träldom hos en överherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka,
och sig med band och stjärnor smycka,
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arv ...
När jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser;
jag all er brist och dårskap röner
och utav harm och ömkan ler.

I Levi barn! tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs.
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs;
men jag tyvärr! som intet äger,
varav man tionde kan få,
vad jag i fåvitsk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt,
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård, att våra själar söva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själve röva,
och själve njuta, då vi tro;
ert helga hat, vars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit, att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubblat skäl
till löje mer än vrede väcka.

Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
evad som hänt och aldrig hänt;
er blinda vördnad, att försvara
vad ålderdomen tänkt förvänt;
er konst, att över hårstrån kiva,
och skriva, skriva, skriva, skriva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot,
och vilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Vad mera löjligt, än er möda
att här ert liv i brist föröda
för ärans liv i minnets sal? ...
Men vem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla liv
och Voltaires skicklighet att gäcka,
ej ägde annat tidsfördriv;
så skulle mödan dock förskräcka,
och dina dar förlitet räcka,
Att teckna upp en litanie
av allt det lärda vurmeri
som visa hjärnor kläckt och kläcka.

Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke Grekland! skryt ej mer
av din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida överväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i var enda rad. -
Skryt ej utav din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. -
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra
att deras fruar missfall fött,
och deras barn av skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
vem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. -
Vi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciade betvåla
den mängd scriberer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Anacreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra.
Som kvick i fylleriets yra,
förtjusa lärt Priapi hov;
som lik i otukt med Chrysipper,
och lika rik på vittra föl,
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl:
hans muser sig på spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans jungfrubur
han kärleksgudens språk fått lära.

Och du, de sköna dårars släkte!
ack!, skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vant vid plumpa seder
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till avgrund leder
så ljuvlig väg, som möjligt är.
Allt vad du tänker, vad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått;
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gav honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt avundsfulla hjärtas svall;
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själv din mening vet
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtvivlan våller;
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder över styrkan,
som gör din herre till din träl: -
ack vad oräkneliga skäl,
till lov och löje, hat och dyrkan!

Men du, vars hand, så djärv och svag,
med högmod andras dårskap risar;
mån du väl själv, min lilla Jag!
mån du väl själv vid sannings dag,
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt eget hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, vilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Vad usel smak, vad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Crœsers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? ...

Håll upp! - Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.

J H Kellgren:

Ljusets fiender

 

(Stockholmsposten 21/12 1792)

En kväll förleden höst... låt se, 

om jag ej felar i mitt minne, 

så var det kring den tjugonde 

december... ja, min läsare, 

ty vintersolståndet var inne, 

och Febus, denne härskare 

utöver ljus och rimmare, 

som illa lyser, sämre rimmar 

i nordiska klimaterne, 

gick nu till sängs mot klockan tre 

att sova roligt nitton timmar... 

En sådan kväll kom Lucidor

till stora klubben ut på Norr.

En klubb! ... Politisk? - Minsta spår

därtill i manuskriptet finns ej,

och någon minsta nytta vinns ej

att veta det. - Nog av: han kom,

steg in, satt ner och såg sig om

men såg ej skapat grand - emedan

man intet ljus i rummet tänt

och himlaljusets president

gått ned till vila längesedan

och himlens vice-president

därtill befann sig uti nedan.

I tjocka mörkret hör han här

den dumma hopen disputera

med mycken hetta (som man plär,

när man förstår sig ingendera)

vad form på källarstugan är,

vad färg på möblerne, med mera.

Till slut, när en och ann betänkt

hur uppåt väggarna befängt

det var att, uti blindhet sänkt,

om form och färger resonera

(ty vara blind och icke se

var ett och samma, tyckte de),

så ropte en, så ropte flera:

Ljus in!

Ljus kom - en allmän fröjd

vid denna syn. Vem är ej nöjd

på svart och vitt att skillnad göra?

Blott här och där en mörksens vän

gav ljus och lampor den och den,

och vem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.

På honom ingen undra kan;

han hellre ömkas av allt hjärta.

Hur skulle ljussken ha behag,

när minsta skymt av himlens dag

är för hans syn en dödlig smärta? - - -

En sömnsjuk man skrek till och spratt

helt högt från stolen, där han satt.

Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,

till kropp och själ, båd dag och natt

försänkt uti en ständig slummer.

Man kan väl tänka, vilket spratt

för sådant djur att mörkret sakna,

ty sen man nu hans lättja ser,

så skäms det dumma svinet mer

att ensam sova bland de vakna.

"Mig" - hörs en svärmare därnäst -

"mig skymningen behagar mest.

O sälla skymning, nöjets dager!

O dunkelhet, så ljuv och mild!

När du förskönar varje bild,

vad gör det mig, att du bedrager?

I dig min yra fantasi,

utur förnuftets tyglar fri,

allt i ett lyckligt kaos blandar,

igenom dig blir skuggan kropp,

igenom dig fylls jorden opp

av gudar, jättar, troll och andar.

Nyss fick jag här en vålnad fatt

ur swedenborgska andevärlden.

Men ljuset kom - fördömda spratt!

Dess strålar i en blink förtärde´n."

"Fördömda spratt!" - skrek likaså

bakom en skärm, bort i en vrå,

en man med schene rariteten -

"Snart skall man nu min konst förstå

bland hela svenska allmänheten!

Det gick i skymningen så bra

att folkets syn och pung bedra,

men sen man tänt det satans ljuset,

farväl med allt slags häxeri,

farväl med svart och vit magi!"

Så sagt, och junkern smög ur huset.

Densamma utväg (nämligen

dörrns utväg) tog en ann god vän,

som - ganska hederlig karl annars -

i mörkret nyss, av händelse

råkt taga felt om fickorne

på sin syrtut och sina grannars.

En kunskapsälskande person

ifrån den kungliga polisen

(som annars kallas plär spion)

kröp nu helt skamflat bakom spisen.

Att lyss vid ljus går ganska slätt,

ty dels så distraherar skenet,

dels händer, vid en snabb reträtt,

att man i brådskan glömmer lätt

den ena armen eller benet. - - -

En utlät sig: "Man vore dum

(om saken kommit har så vida)

att vilja ljusets gagn bestrida,

blott att man hindrar det att sprida

sitt sken till hela publikum.

Nu, och på det en dylik fara

ej i vårt land må äga rum,

är bäst man lämnar denna vara

åt mig till monopolium."

"Rätt sagt!" - hör man en annan svara -

"Farväl med allt politiskt skick,

med börd och dygder, hov och seder,

den stund till allmänhetens blick

man tillät ljuset stiga neder!

Men nu, som överheten blott

har rätt att pröva, till vad mått

en undersåte utan brott

må äta, dricka, se och höra,

så tror jag för min del (hoc est:

del i arrendet) vara bäst

att ljuset till regale göra." - - -

"O blygd och hån" - skrek pastor Fån -

"så grovt att gäckas med Försynen!

Tänk, att det djärva stoftets son

vill mitt i natten nyttja synen!

Förgäves går då solen mer

på Guds befallning upp och ner

att dela mänskan ljus och värma!

Hon värma genom brasor gör

och genom talgljus våga tör

att själva dagens strålar härma.

Snart har naturen ingen vrå

så djup, så dold att hitta på,

dit mänskans öga icke stjäl sig.

Hon storm och böljor tygla vet

och räds ej i sin gudlöshet

att hindra åskan slå ihjäl sig."

Här brast församlingen i skratt,

och pastorn, fattande sin hatt,

svor pest och död mot sina bröder,

då i en hast vid trummors skräll

och klockors klang och lurars gnäll

det ropas: "Ell´n är lös på Söder!"

Man nämner gata, gränd och hus,

och orsaken till allt... ett ljus!

"O Lucifers och snillets söner,

(av lux är Lucifer) se här"

- skrek åter Fån - vad frukten är,

som Söder ren av ljuset röner!

Och som på Norr ett lika slut

helt visst en lika djärvhet kröner,

så fattom genast vårt beslut:

att allt, vad lysa kan, släcks ut!"

Ren märks bland själva ljusets vänner

(så mäktig är fantastens röst!),

hur en och annan uppstå känner

en hemlig fruktan i sitt bröst. 

Då reser sig vid talmansbordet

en man att stadga deras val.

Man lyssnar, Lucidor har ordet: 

"I män och bröder", var hans tal,

"det finns en lag, av himlen stiftad,

för bruket av allt jordiskt gott:

att utan vishet, gräns och mått

skall själva dygden bli ett brott

och själva sällheten förgiftad.

Vad nyttigt kan ej skadligt bli?

Sömn stärker - sömn blir letargi,

mat föder - mat ger obstruktioner,

öl värmer - öl gör stranguri,

skratt muntrar - skratt blir konvulsioner.

Än mer: att alla dygders mor,

den högsta dygd, varpå beror

all timmelig och evig lycka,

gudsfruktan själv, för vida sträckt

har den bedrövliga effekt

att vissa huvuden förrycka! 

Men om en man ur dessa skäl

förböde någon kristen själ

att skratta, äta, dricka, sova

och, framför allt, sin Gud att lova,

då - tvivlen ej - är denne man

förutan prut ett av de båda:

narr eller skälm. Och vad den våda

beträffa må, som yppas kan

av ljusets vårdslösa hantering,

har däremot en klok regering

två goda medel i sin hand:

spön, tjänliga att fruktan väcka

hos den försumliga och fräcka,

och sprutor, färdiga att släcka

i hast den gruvligaste brand."

Han slöt. Ett allmänt bravoskri,

ett allmänt klappande i händren

excipe Fån & Compagnie,

som togo visligt sitt parti

och svuro sakta mellan tändren.

Sist: hur på Söder tillgått har,

hur med dess eldsvåda tog ända

och vilket nytt palats man drar

ur askan av det platt förbrända,

därom en annan gång, kanhända,

om Gud förlänger våra dar.

J H Kellgren:

Den nya skapelsen eller Inbillningens värld

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död -
kom så en fläkt ifrån det höga
och ljus och liv i världen bjöd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst, som till mitt hjärta bröt.

Kring rymden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen ur en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse,
ej blott i dalens djup det låga
och endast höjd i klipporne,

men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni,
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens nöjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen,
och skogen suckade om kval.

Och vrede var i havets vågor
och ömhet uti källans sus
och majestät i solens lågor
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? - Ingen
förutan den, som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? - återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär,
och jorden uppstod till ett tempel,
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas,
och västanfläkten har din gång.

Ej nog - du själva fasan gläder,
du fyller avgrunder med ljus,
du öknarne i blomster kläder
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr och söker, trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare

och frågar: i vad skepnad fattas
att öm och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas?
Då visas Han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer
jag ser bland tusende blott dig,
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja,
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja,
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen
jag endast dig i världen ser.

J H Kellgren:

Man äger ej snille för det man är galen

Jag medger det – helt visst blev mången stor mans del 

att snava något fjät, att mörkna vissa stunder. 

Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel: 

ju högre bergets spets, dess brantare därunder. 

Känn faran, dödlige! av snillets himlalån. 

Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel. 

Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son! 

Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel. 

Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser, 

som högst bland skalderna i evigt lov regerar, 

visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer: 

Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar. 

Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron – 

men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!" 

... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton? 

Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan? 

Blev då förvillelsen allena skaldens lott? 

– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? – 

Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått; 

stig över, eller vik – och du är fäna'ns like. 

Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann, 

som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! – 

Också red du en gång till Bedlam, store man! 

från Apokalypsis uppå en musblack fåle. 

Och du, som människan det stora budord skänkt: 

att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra! 

Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt, 

du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra. 

Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, 

blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. 

Fast Newton själv en dag i andefeber låg, 

blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne. 

I, narrar utan smak, som Gudarasande 

tron eder stora bli med stora skalders brister! 

I, narrar utan vett i Vettenskaperne: 

O Swedenborgare! O Rosencreutzare! 

O Drömmars tydare! O Skatters sökare! 

Nummer-punkterare, Magnetiserare, 

Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister! 

 

Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli; 

den snille är i ett, kan vurma i ett annat: 

men tro at snillets höjd är höjd av raseri, 

se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 

Förgäves sagt! – Nå väl, en genväg öppnas er: 

Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 

Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer, 

än sätta puckeln på, och ögonen förbinda. 

Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är, 

när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder; 

när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär 

mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder. 

Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk 

och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! – 

Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk: 

Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver! 

O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett, 

som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna 

ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett: 

och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna. 

Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är. 

Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet, 

mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär, 

där fanatismen går, går upproret i fjätet. 

Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd, 

som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar, 

som eldad för ditt lov skall se med lika blygd 

din spira sträckas ut till dårar, som till trälar. 

Men I, som bindelen på deras ögon lagt, 

anförare! – vad är den lön I efterleten? – 

Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt 

och dåren, dåren själv vill nå odödligheten! 

Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn 

den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner – 

Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn 

till åtlöje för dig, och dina söners söner!

J H Kellgren:

Först vet ni hur det vanligt händer

Först vet ni hur det vanligt händer,

när man har många barn och fränder:

vad är det ej för kinkig sak,

i striden av så skilda tycken,

att hitta säkert på de smycken,

som falla bäst i vars ens smak?

Man hör ju ständigt hur de klandra

och ropa missnöjt mot varandra:

"Din klapp är grannare än min -"

"Nej, min långt sämre är än din -"

och sådant mer. Ja, själv vår Herre,

med all sin makt, är dock för svag

att göra varje själ i lag.

Men ännu tusen gånger värre,

om från vår faderliga nåd

en enda skulle utstängd bliva -

och vilken fanden har väl råd,

att hela världen skänker giva?

Med barn till sådan faslig gross,

är det med kungen och med oss

i denna sak just ett och samma:

när han en enda lycklig gör,

man fullt och fast försäkra tör,

att han gör hundra otacksamma.

J H Kellgren: