Den lille vetenskapsmannen

Hur väl han trivs i mitt bibliotek, 

den lille, som aldrig lärt stava. 

Hans stultande fötter snava 

bland böckerna under hans nyaste lek. 

Från nedersta hyllan med utsökt smak 

de tyngsta banden han tagit, 

än fler från den nästa han dragit. 

Där står han på stegen, nackstyv och rak. 

Och medan han språkar och jollrar glatt 

och prövar på banden sin styrka, 

han kallar det: "bygga kyrka"; 

och säker grund har han redan satt. 

De tjocka murarne byggas, men snart 

är virket slut, och han kliver 

på stegen beskäftigt och river, 

så böckerna dansa i golvet med fart! 

Jag sitter vid skrivbordet, låtsar ej om, 

att innerst det svider i sinnet, 

när böcker få rispor i skinnet, 

jag låtsar, som om det mig intet bekom. 

Han bygger och trallar belåtet sin trall, 

och verket blir mästaren värdigt; 

men ännu är tornet ej färdigt; 

ty stundar för nya böcker ett fall! 

Han tog sig en paus; han funderar besatt; 

hans anletes uttryck är listigt; 

det vore väl icke så kvistigt 

att få i de minsta, de översta fatt! 

Beslutsamt han rätar sin vilande kropp 

och känner fördubblad sin styrka.

Nu skall hon bli färdig, hans kyrka, 

och åter på stegen stretar han opp. 

Ohyggligt han stör mig; med ängslan jag ser, 

hur rara volymerna hotas, 

ty skadan visst aldrig kan botas, 

om åldriga banden nu vältas ner. 

Han stör mig! Mitt frestade jämnmod förgått,

och upp från min stol jag rusar 

men hejdas — hans fröjd mig dock tjusar, 

han jublar där uppe: sitt mål har han nått! 

Jag sätter mig åter med fast beslut 

att icke mer låta mig störa, 

ej låna mitt känsliga öra 

åt kraset, som räcker en hel minut. 

Ånyo jag tar i mitt arbete tag 

att åter få tankarne samman 

och värma min själ vid flamman 

av elden, som lyser min levnads dag. 

Dock får jag ej länge där hålla mig kvar; 

ett fröjdeskri kammaren rister, 

och tankarnes kedja brister: 

nu har han omsider sin kyrka klar! 

På högresta tornet pekar han stolt, 

förträffligt var materialet. 

Och verket är icke så galet, 

fast sköra bokryggar rämnat förbålt. 

Han ler åt sin seger. Se’n stultar han nöjd 

ur rummet och låter de rara 

och lärda volymerna vara. 

Jag känner i själen en underlig fröjd. 

Trots all profanering står kyrkan där tryggt. 

Jag ler åt den lille vandalen, 

som härjat och skövlat i salen: 

av vetenskapen sitt tempel han byggt.

A U Bååth:

Studentuppasserskan

Skarp i blick, i synen led, 

muskelstark och stor och bred, 

rapp i svar och rapp i ben, 

alltid vaken, aldrig sen, 

böjd i ryggen, rak i sinnet, 

står hon, käringen, för minnet. — 

Skymning föll novembergrå, 

tag tog blåsten då och då, 

tog i huset med besked, 

dängde tegelpannor ned. 

Brett i gatans sten det skrällde. 

Dörr i gården stod och smällde. 

Svåra nöjd med idog dag, 

satt i mörknad kammar jag, 

sög min pipa, såg på glöd, 

som ur huvut glodde röd. 

Upp gick dörrn med kända taget. 

Mot mig flög från svalen draget. 

In hon kom. Ett fång av ved 

slog i rostad plåt hon ned, 

tände tvärt och utan krus 

talgig stakes sneda ljus, 

höll en tidning för min näsa: 

"Här skall han va’ god att läsa." 

Valkig hand mig bladet gav, 

nöp så långe veken av. 

Bred hon stod där, satte bålt 

hand i sida, minen stolt. 

"Herre, läs — assessor blev han. 

Högt ändå till sist ju klev han. 

Ser han, saken var ju den — 

dag och timme minns jag än — 

mamma kom med gossen sin 

sjuttonårig, smärt och fin, 

flugen nyss ur duvoslaget, 

ansikt lent och grant och tvaget. 

Rummet just det här hon tog, 

själv i vägg var spik hon slog, 

ställde allt i lag, till slut 

bredde granna mattor ut, 

rädd om gossen, rädd för draget. 

Nyss han släppts ur duvoslaget. 

Strök med hand hans linne slätt — 

prydligt linne, prydlig tvätt — 

tålde allt med vacker min, 

bad mig se om pilten sin; 

vacker gosse, vacker gumma — 

skulle visst ej pilt försumma. 

Pilten artade sig väl, 

men det räckte kort, min själ; 

snart så blev det galet fatt, 

sömn om dag och ras om natt. 

Gosse, förr så rank och rosig, 

låg där trind och stor och mosig. 

Spring i trappor, kan herrn tro, 

satans väsen, ingen ro. 

Gunstig herrn lagt boken fram, 

men den låg där grå av damm. 

Var det sent, och var det tida, 

alltid damm på samma sida. 

Tiden gick, och kassan slant. 

satte så han allt i pant. 

Rara tavlor revos ned, 

granna mattor följde med. 

Slikt var svårt att längre lida. 

Boken skulle vända sida. 

Herrn förstår, han hade kvar 

utav benplagg blott ett par. 

Efter duktigt sus och fläng 

tog jag gunstig herrn på säng, 

lät’en rent min mening höra; 

gick, lät plaggen sällskap göra. 

Lät’en ligga dagen lång, 

hörde dundras gång på gång, 

gick se’n in — i aftonsoln, 

sant för Gud, han satt på stoln, 

vresig, blick han väl mig sände, 

men — han bokens sidor vände. 

Först då bok han läst till slut, 

fick han vackert plaggen ut. 

Dörren se’n jag skötte om, 

respass fick en var som kom. . . 

Så assessor, ser herrn, blev han. 

Högt ändå till sist ju klev han." 

Hand i sida än hon höll, 

gick till ugn, på knäna föll, 

böjd i ryggen, stor och bred, 

blåste eld i surnad ved. 

Mer än annars väl den ryker: 

förklädssnibben ögat stryker.

A U Bååth:

Vid avklädningen

Så gott hon ler åt sin gosses ficka, 

byxefickan, som sväller bra 

av vad han har lov att till lektyg ha 

och allt, som han gläds åt att undansticka. 

Nu skall delinkventen klädas av, 

och öppnas skall denna leksaksgrav; 

en älsklig och välkänd smuggelhåla, 

som visitering ej gärna vill tåla. 

Men skatterna plockas ur gömslet opp; 

nu ligga på bordet de hopade alla, 

och lampans omutliga ljus ser han falla 

på allt, vad han samlat i dagens lopp. 

Han söker att småle, fast ej det är glatt, 

han viskar från bädden ett tveksamt godnatt 

och somnar med ens, som om lustigt han fore 

in i en drömvärld, där lycklig han vore.

Bland godset hon finner en blyertsbit, 

spetsad så skarp av den etsade kniven, 

nyss som en födelsegåva given; 

på papper han ritat med gamman och flit. 

Det bliver en listig fälttågsplan, 

en säker för vinnande, färm japan. 

Och gossehjärnan på bragder välvde, 

så zarens rike i tanken skälvde. 

Mycket hon ser, som ej rör politiken: 

korken, som svärtar en till morian, 

slungsnarans snöre för hand, som är van, 

munspel, som giyer den ljufva musiken. 

Men fram ibland spikar och annat rask 

tittar förbjuden tändsticksask. 

Han glömt hennes bud att vara så varlig: 

lek ej med elden, elden är farlig. 

Hon ser, hur i dröm han andas så lätt, 

som bidade honom ej bittersta fara, 

som vore den käckaste lek det bara 

att storma mot ryssar, som ta till reträtt, 

och hälsas av eldar, elden är god: 

den skänker åt gossar flammande mod. 

Och tungsint hon ler: vad lycka det vore, 

om, gosse, din drömvärld ur världen fore!

A U Bååth:

På rakstugan

På söndagens morgon brått man har 

att alla anlet få fina, 

så släta om kind och haka de må 

glatta skina. 

Makligt sträckta, två hedersmän 

på mjuka stolarne bida, 

med tvålade anlet lika varann, 

sida vid sida. 

Den gråa och tomma luften blott 

i rutan de ha framför sig, 

och konversationen, av läget tryckt, 

varsamt rör sig. 

Den färskaste nyhet nu som bäst 

i husen på klockorna ringer, 

ser in och bullrar en stund och se’n 

vidare springer. 

Han fallit i morse för egen hand 

med hjärtat genomskjutet, 

och solen lyste på kropp och golv

blodbegjutet. 

Vad ej kan pejlas ur människosjäl, 

som evigt för dag sig gömmer, 

man har i händerna uppenbart, 

och man dömer. 

För hedersmännen på var sin stol 

är ämnet högst begärligt. 

De yttra sin mening strängt och strävt 

fast besvärligt. 

De livliga bli, och de taga i, 

så rocken av löddret fläckas, 

och hårda domar i säker fart 

något stäckas. 

När kniven om glatta kinderna far, 

blir talet än mer försiktigt. 

De tiga helt, när på strupen de ha 

kniven riktigt.

A U Bååth:

Vid Tångahallar

Blå i sommarsolen 

Skälderviken svallar, 

kastar långa böljor 

lätt mot Tångahallar. 

Fiskarns hus på backen 

mellan aplar vänder 

röda gavelspetsen 

vänt mot vik och stränder. 

Bjärre härad breder 

ut sig rikt och tvager 

vångars korn och vita 

hus i solskensdager. 

Liten byting plaskar, 

slår sitt skratt och trallar 

nu i morgonbadet 

invid Tångahallar. 

Fiskarns tös, som travar 

jämt i strävsam backe,

kännes väl igen på 

liten lingul nacke. 

Mjukt om tunna lemmar 

lätta vågdrag flyta, 

solbrynt huvud lyckligt 

ser frän klarblå yta. 

Upp kring lyftad, spenslig 

midja pärlor spritta, 

bruna händer plaska, 

ögon muntert titta. 

Hårda fötter stampa 

bubblor upp ur sanden. 

Gamla mormor håller 

paltorna på stranden. 

Gråa, fula paltor, 

sommar-, vinterkläder: 

lappas jämt och hålla 

dock i alla väder, 

varit med på fiske, 

när som skummet rukit, 

skylt för kropp, som darrat, 

medan seglen strukit, 

rivits tu, när stretigt 

skogsris hemåt bärgats, 

och vid hallontiden 

svårt bland snåren färgats. 

Plagg nu glöms och annat; 

härligt här att vara! 

Skönt det friska vattnet 

slår om skuldror klara. 

Skönt i sommarsolen 

Skälderviken svallar, 

kastar långa böljor 

lätt mot Tångahallar.

A U Bååth:

Skåne

Vår och söndag. Mässan är slut, 

och folket kommer ur kyrkan ut. 

Och orgeln spelar till utgång än, 

och sista stoldörren smälls igen. 

Och skaran sig sprider. Var liten grupp 

vid hemmet stannar, och dörrn slås upp. 

Och sista flocken i långsamt tåg 

drar hän där borta i mörkgrön råg. 

Där ligger byn i söndagsmak 

med kalkade väggar och mossiga tak. 

Ut över blänkande byadamm 

sig luta knotiga pilar fram. 

I mylla, fuktig från i går, 

i krattad hage än spaden står. 

Och apeln sig kröker med krona kal. 

Bland vårgröna buskar tuppen gal. 

Re’n röken ur skorsten blånar hän 

emellan almar och poppelträn. 

Nu gumman ur kyrkodräkten gått, 

läst in den och eld i spiseln fått. 

Vid gaveln, där solen värmer som bäst, 

står far och skiner i söndagsväst. 

Han tänt sin pipa. Han ler så smått. 

Hans jord sig gassar. Han själv mår gott. 

- - -

Vill, vad ditt folk är värt, du känna, 

vill du det se i dess hjärtegrund, 

skåde du ut från kyrkobacke 

mitt i en solig middagsstund. 

Folket sin sabbatsvila håller: 

all dess id under arbetsdag 

skiner emot dig nu från åkrar, 

hagar och leende anletsdrag. 

Segt och starkt i hug och senor, 

lugnt, hur tiderna skifta må, 

sår det sin vårsådd, för det sin lie, 

var gång vångarne vaggande stå, 

skjuter vid fattiga fiskeläget 

ut i sjön sin tjärade båt, 

ler, då i venen det vresigt viner, 

ler i skägget med ro däråt. 

Fagert är landet. Färden du minnes 

juninatt vid Ringsjöstrand. 

Under toviga bokegrenar 

gled du i ekan fram med land, 

väntade få i dunkla viken, 

längst där inne i skuggig vrå, 

höra det plaska, se det skina, 

se liten älva foten två. 

Stiga vi upp på ättekulle, 

tälja kyrkorna runt omkring, 

se dem med tegeltak och spiror 

mitt i resliga askars ring. 

Söderut ser du havet blänka, 

blåna mot norr ser du höjder och skog, 

vila på slätt, i skog och vid stränder 

vänliga hemmen. Du känner dem nog.

A U Bååth:

Ett socialistmöte

 

Marken är vårgrön och luften lysande blå,
och hän över fältet tigande skaror gå.
De stanna och samlas och trängas i växande ring
om talarestolen med röda fanor ikring.

I enkla söndagsdräkter, med allvarsdrag
står arbetsfolk vid sluskar i trasiga lag.
Och djupaste tystnad rår, som när folk i Guds hus
förbidar orgeln första, darrande brus.

Kring sotiga härdar, vid snabba maskiners gång
man slitit sig trött intill själen veckan lång.
Till dunkla hemmen man skaffat maten på bord,
nu trängtar man efter ett sorgbetvingande ord.

Men ute, där fältet öppet i grönska står,
bland stojande pojkar jublande leken går,
och hurtiga barnaskratt och jollrande glam
sig tumla ur lekande, glada flockarna fram.

Så höres en röst. En man på tribunen står
med falnade anletsdrag och fladdrande hår.
I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst
slår ut i hatets ord och skälver i röst.

De orden darra hän över sollyst slätt,
de tala till lyssnande mängd om folkets rätt.
De susa vida i vårluft skarpt och klart,
och snart de fånga vart öra vid växande fart.

De glöda, de taga stormande sats på sats
mot lyckan, som lever i borgarehus och palats,
mot källrar, dit vinfat rullats av armod och nöd
att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd.

Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck,
som rusar den rike och ger honom mod till förtryck.
Så bölja gnistrande orden an och av
och spegla allt armods kval från vagga till grav.

När bävande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
man spörjer, om någon kan tro på levande Gud,
man beder var kvinna, som bär ett barn under barm,
att giva det styrka att höja till slag sin arm.

Men ute från vårgrön plan, där leken går,
de sorglösa piltarnas jubel hit än når.
Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en gång
att bli över sällare tider en segersång?

Eller - skall det av smärta och hat förvandlas uti
ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri,
som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid,
så borgarehus och palats de darra därvid?

1881.

A U Bååth: