Gymnasister i uniform

En kväll, då solen lyste röd,
kom rektorn in med blicken våt.
Vår klasskamrat Kurt Kern var död.
Han var den första, som gick åt.

Vi sutto kvar, tills det blev natt
på bänkarna i stadens park,
och mellan oss på bänken satt
Kurt Kern, som föll vid Langemarck.

Vi pluggade åter fast något förstrött
och flyttades opp fram mot vår.
Så fingo vi höra, att Heimhold dött
och Rochlitz låg dödssjuk av sår.

Herr rektor Jobst var karsk prelat
för Gud och fosterland
och räckte stolt sin tyska hand
åt varje liten ny soldat.

Han fick besök av Heimholds mor.
Hon kom där, böjd och stum
och storgrät i sitt svarta flor
i vårt kollegierum.

Hans Rochlitz dog av sina sår.
Vi jordade hans kropp.
På tavlan skrev vår rektor opp
de dödas namn och år.

Vi höllo till vid idrottsplan.
Vi sutto tysta mest.
Så stupade den lilla Jahn
och Braun föll därnäst.

Vår kristna rektor gjorde sig
till segerns tolk med stor bravur.
Vi hade skräck för detta krig.
Så kom en dag vår tur.

Vi kände inte alls nån lust
att gå i våra dödas spår.
Vi hade nyss fyllt arton år,
och det är ingen ålder just.

Vi tänkte på Rochlitz och Jahn och Kern.
Vår rektor tog hjärtligt farväl
- och höll sig hemma som man av järn
med Gud och allt högre befäl.

(Efter Erich Kästner)

E Kästner:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Surströmmingsvisa

Vad är detta? Blanka ryggar
bor i bullig burk så tätt.
Näsans vingar bakåt ryggar:
nej tack, jag är redan mätt!

Men när snart mot gommen rider
gaffelbit, bak tandgård förd,
smakens lökar strax bestrider
luktens kärva vittnesbörd.

O du jästa djur från Norden,
nödsårsföda, kristidsmat,
nu till fest du står på borden:
hell dig, sure havskamrat!

På Abraham Rydberg

Stockholms redd är som en spegel
sista dagen i april.
Båtar små med vita segel
invid slussen lägga till.

Solen ler och brustna skyar
spegla sig i Mälarvåg.
Inga flera hagelbyar
lantmannen gör mörk i håg.

Och på redden färdig riggad
ligger det en stolt fregatt.
Varje segel är uppjiggat,
varje rå i fyrkant satt.

Blanka äro skeppets stänger,
blank är mässingen också.
Flaggan, som från gaffeln hänger,
den är gul och himmelsblå.

Och vid skeppets sida gungar
roddarbåten så galant,
full med glada Stockholmsungar,
som vill´ upp i rigg och vant.

Invid fallrepstrappan blänker
nätta jiggen, vit som snö.
Och i den skeppsgossen tänker
på sin färd på klarblå sjö.

Gossarne i jiggen voro
Uhr och Sabelfält och Öhrn,
unga Cronstedt, dito Uggla,
och jag själv, som satt i för’n.

En matros vid byssan blossar
“Gefle vapen” — tidsfördriv.
Lyss, nu blåses fallrep, gossar —
nu på däcket blir det liv.

Kapten Silfversparre träder
ned ifrån kommandobron.
Uniformen, vad den kläder
denna buss av skrot och korn!

Ned för skurad fallrepstrappa
går han i ett glatt humör
i sin långa vida kappa —
varje sjögast gör honnör.

Hämta skall han goda kungen,
Sveriges kära, gamla kung,
skalden, ärad och besjungen,
älskad utav gammal, ung.

Vilken brådska på fregatten,
vilken högtidsdag, vad ståt!
Än jag ser på solkysst vatten
invid Rydberg båt på båt.

- - -

Vid Räntmästartrappan man står i kö
och väntar på Rydbergs båt.
Där kommer den; glänsande vit som snö
så fort den skjuter framåt.
Vad spänning i leden — nu bär det löst —
man hurrar med röst så stark,
ty ned ifrån slottet så anspråkslöst
kommer Sveriges gamle monark.

Han kommer till kajen så rak i rygg,
han hälsar på folket nu.
Han blickar omkring sig så glad, så trygg,
som vore det jag, ja, du.
Han älskar sitt folk, det ger honom fröjd
att se det på detta vis,
och därför går han bland massan så nöjd,
förutan hemlig polis.

Blott svenskarnas konung kan gå så där,
förutan vakt eller svit.
Men trohet bor inom svenska skär,
ej sveket törs smyga dit.
Ty folket däruppe i höga nord
är nu, som i forna dar,
sin konung trogen, och på denna jord
dess like ej skådats har.

Han viftar till skaran, och går burdus
i jullen, man gör honnör;
och böljorna glittra i solens ljus,
i fjärran snart sorlet dör. —
Nu blåses det fallrep på Rydbergs däck;
vad brådska hos gammal, ung!
Och Silfversparre, kaptenen så käck,
välkomnar sin kära kung.

På Rydberg han träder med sådan lust,
som vore han yngling än,
som skulle han ut och hava en dust
på havet bland sina män.
Nu mönstring på skolskeppet hålles snart,
han kommer med lätta fjät —
då dånar från hundrade munnar klart
ett: “leve Hans Majestät!”

Och gossarna stå på sin post ombord,
hur varmt deras hjärtan slå.
De vänta på kungens kommandoord;
lyss: — “äntra upp och beslå!”
han ropar, och genast i rigg och vant
de äntra, ty allt är klart,
till rån, som brassad är i fyrkant,
där seglet beslås med fart.

Och konungens öga så vänligt log,
och blicken var full av ljus.
Så stolt och så lycklig, förstår du nog,
blev gossen i sjömansblus.
Och minnet om detta besök ombord
på Rydberg ej glömmer han,
och kungens allvarliga avskedsord
han minnes ännu, som man.

F A Bloom:

Tomtebesöket

Nu är jag ensam i min bungalå —
 — så rysligt ensam, natten faller på,
men klara stjärnor uppå fästet blänka.
Men tyst! Vad hör jag? Klockan slår nu tolv,
vem går därinne på mitt kammargolv?
Vem stör min ensamhet, jag kan ej tänka.

Visst hör jag steg, man går så tyst och lätt,
jag drömde ej, jag hörde ändå rätt.
Nu öppnas dörren till mitt skrivrum sakta.
Mitt främmande, stig inom dörrn ett tag,
var icke rädd, ty det är icke jag.
Kom in, kom in, och sångaren uppvakta.

Då kommer trippande ifrån mitt kök
en liten tomte; vilket kärt besök!
Stig in, stig in, och var ej alls besvärad.
Och tomtegubben stiger in så glatt,
jag kunde knappast hålla mig från skratt, -—
var det ej lustigt att så bliva ärad?

Han såg minsann ej ut att vara dum,
fast på sin höjd han mätte några tum.
För hans besök jag måste honom tacka.
Han hade helskägg mörkt liksom en natt,
och röd var mössan som på hjässan satt,
oeli guldbroderad var hans lilla jacka.

Välkommen var han vid min lugna härd,
en främling var han från en okänd värld,
vars existens jag trott mig blott i sagan.
Nu stod han levande inför min syn,
klädd uti knäbyxor med mild uppsyn;
ej skulle han då höra få min klagan.

Kom hit, min vän, och sätt dig vid mitt bord,
och jag skall lyssna glad till dina ord,
berätta mig din saga ifrån fjällen.
Jag läst om goda tomtar, ja om troll,
när jag var barn, men ej på nära håll,
jag sett en tomte god, förr’n denna kvällen.

Men först kanske jag bjuda får på mat,
filbunke smakar nog, ett rågat fat
jag har i skåpet, det är äkta vara.
Ej har jag många gudslån i mitt hus,
men håll till goda utan något krus
utav det lilla, tomtegubbe rara!

Och gubben nickade och log däråt,
han höll till godo, filbunken gick åt;
när han var mätt, han öppnade sin låda.
Han täljde mig om både ditt och datt
från tomtars värld uti den tysta natt.
Jag önskar att du hade sett oss båda!

Se’n tog han mig bort till mystikens värld,
till underjorden gick vår långa färd,
och bergatagen blev jag uti natten.
Igenom labyrinter, mörka schakt,
han ledde vägen genom ödslig trakt,
där tystna’n stördes blott av gasteskratten.

Vid bråddjup, hemska till att se uppå,
vi vandrade så tysta båda två,
vi måste skynda innan det blev dager.
I sagodunkel skog, vid klarblå sjö
vi stodo snart, då såg jag vitt som snö
på andra sidan, slott av marmor fager.

Till stranden kom en vimpelprydd gondol.
Stig blott ombord, den för oss till vårt mål,
sa tomten, och vi satte ut på fjärden.
Och över silvrad bölja bar det hän
till sagodunkelt slott bland höga trän,
det skönaste jag nånsin sett i världen.

Vid vita marmortrappan lades till,
och tusen tomtar, tro mig om du vill,
på stranden stodo, alla voro häpna.
Men gubben följde jag i hack och häl
i slottet in, ej bävade min själ, —
där möttes vi av små prinsessor näpna.

En läcker måltid väntade oss där
och glömd var långa färden och besvär,
till dukat bord jag förs av tomte-flicka.
Ett horn av guld med mjöd, till brädden full,
i sal med silverväggar, tak av gull —
hon räckte mig behagligt till att dricka.

Det var kalas minsann så det förslog,
men i ett nu en mystisk klocka slog,
och morgonrodnan stiger över bergen.
Som i ett trollslag slott och allt försvann,
och vid mitt skrivbord i mitt rum jag fann
mig gäspande — jag drömt om tomtedvärgen!

F A Bloom:

På fiske

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Vill du älska mig då?

Jag är ung och skön, full av behag,
och det tänker nog också du.
Men kindens rosor vissna en dag,
vill du älska mig då, som nu?

Jag är ung och vacker, så du sagt,
och min blick är så ren och klar.
Men fägring håller man ej med makt,
den förgår i växlingens da’r.

Nu älskar du mina ögon blå,
och du smeker så ömt mitt hår;
men säg, skall du göra det också,
när det grånat i sena år?

Nog skall du älska din unga brud,
som en gång du i famnen ta’r;
men skall du det även inför Gud,
då min skönhet försvunnit har?

Jag är ung, nu livet är en lek,
dock, min vän, o, mig svara du!
När rosen vissnar, min kind blir blek,
vill du älska mig då, som nu?

F A Bloom:

Se människan!

Man drömde i världen om lycka och frid,
och trallade glad sina sånger.
Man tyckte barbarisk den hänsvunna tid,
log åt den otaliga gånger.
Vad framsteg kulturen i världen har gjort —
ej mer skall man tända på bålet,
mot fullheten människan hastade fort —
och snart var man framme vid målet.

Vad välstånd bland folken! Ej mer någon kris.
Vad sämja bland jordens nationer!
Snart skulle vår jord bli ett skönt paradis,
med glans från de mäktiga troner.
Så samhällen byggdes, så stiftades lag,
man mänskliga snillet berömde.
Och nya system kommo till på en dag,
men urtidens Gud man dock glömde.

Vad glans och vad ära i nöjenas sal,
där smickret och guldet har makten,
där stjärnprydda gunstlingars lysande tal
sågs stråla bland väldiga prakten.
Där hördes ej nödrop, blott klingande skratt;
till Molok man skänkte sin dyrkan,
och mörkret blev djupt, som i forntidens natt,
bland folket i staten och kyrkan.

Vid klingande spel i sin stora salong
man njöt på de fina kalasen,
med skämt och kurtis, och jubel och sång,
man höjde de slipade glasen.
Vid blixtrande tjusande små ögonkast,
som hetta det eldiga blodet —
på bonade golvet förutan ens rast
gick tangon, som blivit på modet.

Men malströmmen rusade hejdlöst förbi
därute i slummen, på gatan.
Där hördes dess skärande dödsmelodi,
man skrattar åt den, så gör — satan.
Och grottkvarnen mal än i dag, som i går,
sitt säde så blodet det flödar.
Och massorna krossas, men icke en tår
man fäller, blott tiden man dödar.

Då kom, som en ljungeld från himmelens rand,
ett budskap: Är världsfreden sluten?
Nej, budkaveln skallar från strand och till strand
‘ ‘ Till vapen, ty freden är bruten! ’ ’
Till vapen, nu blottas nationernas svek,
till vapen båd gamla och unga!
Så börjas på allvar den blodiga lek,
nu krigsbatterierna sjunga.

Den slumrande krigsguden vaknat så vred.
Lyss, hör du kanonernas åska?
Vad seklerna uppbyggt, det rives nu ned;
bland härarna, tänk, vilken brådska!
De störta tillsammans med härskri och gny,
och minor i luften ses springa.
Och krutröken gömmer den klarblåa sky,
och blodig är mördarens klinga.

Nu spelas det opp —- nu är helvetet löst,
i lågor står nu Europa.
Ur vägen med Kristus och allt religiöst!
Låt dödsrikets kvastar nu sopa! —
Nu slaktas på slagfältet mödornas son,
och under de järnskodda hovar
man trampar sin broder, o, tänk vilket hån!
Var såg man väl uslare bovar?

Ja, mordängeln går bland nationerna fram,
man aldrig har skådat dess like.
Och Kristus, som hängde på korsträdets stam,
som dog, att oss giva ett rike,
han hånas, och smädas på nytt av sitt verk,
för vilket sitt blod han dock spillde.
O, arma förvillade människa, märk,
än är du, som fordom, en vilde!

En blodtörstig vilde, trots all religion,
som lärt dig, mig tycks, blott att hata.
Du sade oss dock, att du kommit till tron
på honom, som dog på Golgata.
Du törstiga vilddjur i människohamn,
se in i din själ, dig ej sjåpa —
du känner ej Kristus, du bär blott hans namn;
ryck av dig din hycklarekåpa!

Bekänn att du är, såsom fordom du var,
en slav för passionernas nycker.
Av gudabelätet knappt något finns kvar,
fast helig och from du dig tycker.
Du kallat dig kristen, fy skam, och vet hut! —
det talet gjort Mästar’n blott smärta.
Du är vad du alltid har varit förut,
en hedning i själ och i hjärta.

Ja, friden har flyktat från koja och borg,
och massorna bäddas i graven,
och mödrarna dö av förtvivlan och sorg,
och döttrarna skändas av slaven.
Men lyssna, en dag efter mödosam färd,
då världsstormen längre ej viner,
skall stiga en bättre, en pånyttfödd värld
ur askan av dina ruiner!

F A Bloom:

Han och hon

I. Han

Det var en man, det mig berättats så,
som vilse gick i sina unga dagar.
Sitt ljus han brände mycket hastigt då
i båda ändar; dock ej någon klagar.
Visst var det eld uti hans blod, som brann,
men vad gör det, då man har mynt och orkar!
Ej klandras därför någon sven och man;
det hör till livet — blott man ej förtorkar.

Och därför njöt han ock i fulla drag,
till botten nöjets bägare han tömde.
Han sjönk allt djupare, men så en dag
han vände bladet, sitt elände glömde,
ty han blev omvänd, ja, blev född på nytt,
och vilselupen son, som syndat hade,
för honom nu ett härligt skede grytt,
ty allt förlåtet var och glömt, han sade.

Med öppna armar gick man honom mot;
välkommen var han nu bland societeten.
Till rang och ära steg han mycket fort.
Ja, så är världens gång, I alla veten.
En ädel, fläckfri kvinna se’n blev hans,
och världen blommor strödde då på vägen,
och även kyrkans varma bifall vanns,
och respekterad blev han, är en sägen.


II. Hon

Jag såg henne ej i den ljuvliga våren,
då oskulden bodde i hjärtat, och tåren
ej grumlade ögonens tjusande prakt.
Jag såg henne först, sedan hjärtlösa världen,
som trampat ned tusende hjärtan på färden,
mot henne fräckt slungat sitt stolta förakt.

En gång var hon ren som en flinga från ovan;
i hjärtat hon ägde den himmelska gåvan
att älska — och den ibland gåvor är störst.
Hon ägde ej styrka och så följde smärta,
hon rådde ej på sina känslor, sitt hjärta,
hon tänkte blott svalka den brännande törst.

Då vek hon av vägen och föll som den andra,
men han var en man, han, som ingen bör klandra,
och hon var en kvinna, så vek och så svag.
Sin synd hon bekände för Gud i det höga,
och han, som för nöden ej sluter sitt öga
förlät, och på henne se’n såg med behag.

Man skulle väl trott, sedan hon var förlåten
av himmelens Gud, att en syster förgråten
ej skulle bortstötas, då allt blivit väl.
Men dörrarna stängdes för henne, den arma,
av dessa, som kalla sig “kristna” — förbarma
sig kunde ej en om en botfärdig själ.

Ja, dörrarna stängdes för henne som brutit,
och systrarna slängde på henne förtrutet
en kall och förnäm och en skenhelig blick.
De drogo åt sidan sitt släp, gingo fjärran
och himlade sig, och de tackade Herran,
att de icke gingo där synderskan gick.

I stiliga hemmen, i praktfulla rummen,
ej störs man av nödropen nere från slummen,
ej heller besväras av någon person.
Om malströmmen brusar där ute på gatan
och skarorna hungra oeh frestas av satan,
man har ju sin fina salongs-religion.

Du hjärtlösa hop, som fördömer din like,
men skyltar med fromhet och väntar ett rike
i himmelens härliga värld, märk mitt ord:
Din fromhet är hyckel och inbillning bara,
ty vore den verklig, då skulle den vara
lik Honom, lik syndarens vän på vår jord.

F A Bloom:

Klasskamraten

Min gamla klasskamrat i fjärran väst,

som är som jag — du vet nog själv det bäst —
en glad artist, med kassabrist och björnar!
Dig sjunger jag i skymningen min sång,
att tiden icke mig skall bliva lång,
som väntanstiden på de gyllne örnar.

Bland vänner är du bäst, min kära bror.
Det vet jag också säkert att du tror.
Din vänskap har jag prövat många gånger.
Ack, kvinnors kärlek är en bagatell
emot din vänskap, känner jag i kväll;
den brister ej i halt, som mina sånger.

Jag minns dig ofta, ser vårt lilla rum;
då man var ung, vad gjorde några tum! —
Där pluggades, så man blev yr i hatten.
I hörnet stod en gammal, sprucken spis,
som rökte väldigt, men som lyckligtvis
ej satte eld på huset uti natten.

Vi läste mässor och kateketik
och diskuterade i dogmatik. —
Nog var det trevligt, minns du, kära “Kalle”?
Du gjorde framsteg, du, och stod dig bäst,
du läste så du kunnat bliva präst;
men jag fick mycket lite i min skalle.

Du var den styvaste i klassen, du;
i skolan talar man om dig ännu,
och årtal, kyrkofäder, gamla ätter
du hade reda på, blev aldrig bet.
Hur du dig lärde allt, jag icke vet;
men bäst du ritade dock silhuetter.

Min klasskamrat, säg minns du våra rön
i societeten, hos det täcka kön,
där vi uppträdde raka uti ryggen?
På lysning, brudsäng, tänkte de väl mest;
hos dem, min bror, du stod dig allra bäst;
de svärmade kring dig som själva myggen.

Jag hade ingen tur, jag var för blyg,
men hade roligt för mig själv i smyg;
jag skrattade åt hela konkarongen.
Tar han ej “Matts” ur skolan, tänkte jag,
så mister jag min klasskamrat en dag,
och förr’n han anar det, så är han fången.

Vad flickebarnen hade mot din vän,
det har jag icke riktigt fattat än,
och aldrig sade du mig hemligheten.
Jag fruktar mina visor skrämde dem;
du hade alla, du, på dina fem,
ty alla voro rädda för poeten.

Den tiden flytt; vi äro gamla nu;
men dessa minnen leva kvar ännu
och liva åldringen, som visst ej klagar.
Men säg, min klass- och rumskamrat, min vän,
när får jag skaka hand med dig igen
och talas vid om gamla gyllne dagar?

F A Bloom:

Småstadsskvaller

Jag träffade på tåget häromdan
en mycket viktig, korpulent magister.
Och trevligt var det, ty han kom från stan
med hälsningar ifrån en liten syster.
Jag bott där själv en gång i flydda dar,
och då var livet ljuvt och varmt och soligt,
och många glada minnen har jag kvar
från folket där, som var båd´ snällt och roligt.

Jag glömmer aldrig mina många rön
— de sorgsna har jag längesen begravit —
i lilla staden, så ofantligt skön,
som ligger ännu kvar vid Stilla havet.
Jag trodde att där var ett paradis,
så nära storstadslivet med annexer.
Men ack, min vän, av skadan blir man vis,
ty jag fann ut, jag var där pepparn växer.

Nu mötte jag på tåget apropå
den höge, lärde, ståtlige prelaten.
Jag blev förvånad, kan du väl förstå,
att träffa honom uti norra staten.
Han såg på mig liksom jag var ett hjon,
och tog pinzne’n ifrån sin tjocka näsa,
och med en mycket överlägsen ton
beskrev han något för mig om sin resa.

Han var en gammal ungkarl, lärd och vis,
med svart peruk, och dito polisonger.
Han tog emellanåt en liten pris
ur dosan sin, och bjöd mig flera gånger.
Jag tackade och snusade, och nös —
han språkade om både ett och annat.
Han tycktes veta allt från hedenhös;
jag önskade, att där han hade stannat.

Och vad han pratade var bara skräp,
han tycktes känna allas skuldregister.
Hos några fröknar på ett kafferep,
en gång han hade varit, vår magister.
Där sutto alla i förtrolig krets,
och underligt det mig ej förefaller,
att de förglömde virka på sin spets,
ty vad som dryftades var småstadsskvaller.

Där fick han höra mycket intressant;
det hade kanske icke han sig väntat.
Och den som förde ordet var en tant,
som hade sprungit till vart hus och gläntat.
Det talades, han sade — ock om dig,
din karaktär man kastade i sållet,
och vad du sagt och gjort man sade mig,
och vad du icke gjort, det visste trollet.

Du hade brutit emot alla bud,
du var den största syndabock i orten.
Men, sade hon: "och det vet endast Gud,
jag skrämde ändå honom, jag, på porten.
Han var ej, ser Ni, vänner, i min smak,
han kunde icke se mitt stora värde,
så jag begynte tala på hans bak,
och han blev trött på allt, och for sin färde."

O, vad hon höll en vacker oration
vid skvallersystrars kaffekoppars skrammel!
En skadeglädje låg i varje ton;
med bibelspråk hon kryddade sitt svammel.
Hon kände sista nyheten, minsann;
vad skicklighet och väldiga förmågor!
Tänk, vilken präktig hustru för en man
det ändå fanns vid Stilla havets vågor!

Så slutade magisterns myckna prat;
snart skulle tåget stanna vid stationen,
och till buffén vi gingo att få mat,
och den som bjöd på den var fattighjonet.
Som goda vänner smorde vi vårt krås
med stek, som blivit lagad till på galler.
Sen drucko vi en kaffetår, förstås,
och skildes åt och glömde småstadsskvaller.

F A Bloom:

General William Booth

Vad är det för stoj ibland pöbel och pack
i London på Whitechapel Road?
Det är väl ett gatuupplopp? Nej tack!
En svärmare bjuder ut nåd.
Kring honom sig samlats från armodets drägg
en böljande skara, blott se!
De hota och svära, vid påvens skägg,
och höja sitt hån och sitt ve.

Vad är det för stoj? Hör de skärande rop
från dem, som ej äga ett hem!
Den trasiga, frysande, hungrande hop,
vem bryr sig väl månne om dem?
Från kyffen och trångbodda usla kvarter,
från krogar och hålornas skam
de samlats att höra, jag tydligt det ser,
om Honom på korsträdets stam.

De andliga höga med bildning och kult,
med mässor och kyrkpolitik,
de kunde ej tåla ett sådant tumult —
de höjde en väldig kritik.
Och vördiga fäder med biblar i mängd,
med nycklar till himmelens port,
de logo försmädligt åt tiden förvrängd,
och förde protest på var ort.

Gud Fader, som satt dem — man kan det förstå —
att vara de lidandes vän,
att bryta sitt bröd för de hungrande små
och kämpa hans strid såsom män,
ej skulle han finna dem fängslade i
fantastiska svärmarens band.
De skulle nog vårda sin mässliturgi
och skydda sin kyrka, sitt land.

Nu började striden förutan reson,
den striden den blev, o, så het!
Fanatiska kyrkan, trots all religion,
förföljde en Herrens profet.
Det var intet nytt, ty man tände förr bål
och kättarne brände med hån.
Vart medel man brukat att vinna sitt mål —
på korset man hängde Guds Son.

Men massan där ute på gata, i gränd
den stannade till i sitt lopp.
Det var ju till dem den profeten var sänd,
för dem gick en ljusstråle opp.
De drogos till honom — han älskade dem,
de flockades kring hans standar.
De arma, som ägde på jorden ej hem,
för dem William Booth blev en far.

Till uslaste näste, till brottslingens cell,
till nöjenas praktfulla sal,
bland kvidan och verop från morgon till kväll
i nödens och lidandets dal,
han skyndar med hjälp, ty han nödropet hör;
mot synden han höjer sitt svärd.
Fast tusende klandra, han jublande för
till Kristus en döende värld.

Från krogar och kyffen — fast hånare le —
så väl som från stadens nobless
han samlar omkring sig en väldig armé —
var såg du väl större finess?
Sin fana han höjer och skriver på den:
“För Kristus och Frälsningsarmén
skall världen erövras! ” — Han gör det nog än,
det tror ock var frälsningskapten.

Med flygande fanor och klingande spel
kring världen han tågade se’n.
Han var ingen svärmare, han, du tog fel;
han var blott en människovän.
I Indiens djungel, på Afrikas sand,
i norden, bland isar och snö,
han räcker en hjälpande, frälsande hand
den arme, som höll på att dö.

Men lyss! —- Över havet ett budskap har nått,
det fyller vårt hjärta med kval.
För hjälten det sista slaget har stått,
nu vilar han, vår general.
Kring griften därborta på Albions strand,
med blottade huvun i bot,
nu representanter ifrån varje land
stå sörjande GENERAL BOOTH.

Farväl och hav tack, må du sova så sött
bland de dina! Hård var din strid.
Ej undrar jag på om ibland du blev trött,
ty du stod i fronten alltid.
Ditt värv du fullbordat. — I himmelens hus
bland blodtvagna skarornas tal,
där Konungen härskar i ära och ljus,
vi möta dig där, general!

F A Bloom: