Människan

Sen jag min moders hjärta skakat
och vackert tömt min faders pung;
sen jag försökt att vara ung
och frukt av varje ålder smakat;
sen jag har lärt mig alla språk,
latin, hebreiska, greska, tyska,
italienska och fransyska,
med hundra tusen huvudbråk;
sen jag av bokvett fått min styrka
och lärt en stark teologi,
en vald och ren filosofi
och allt, vad lärdomshjältar dyrka;
sen ingen konst mig är fördold;
sen jag all världens sagor fattat;
sen jag min hand och hjärna mattat
i rikens tjänst och kungars sold;
sen i naturens djupa grunder
jag forskat många skatter ut
och gjort mig kloka tankeslut
av ödens lopp och himlens under;
sen jag all världen farit kring,
att få mitt liv av vishet nära:
så har jag äntligen fått lära,
att jag nu vet platt ingenting.

O v Dalin:

Människan

Människa, varifrån kom du? 

Var du en urcell, slungad på stranden, 

förd av en allsmäktig vilja, som visste 

mening och väg och som aldrig tog miste - 

någonting över allt vad vi känna, 

bortom allt vett och förstånd? 

Kraften, som danade ut dig, som räckte 

för ett så underbart, okuvligt släkte, 

vad var riktigt ditt eget av denna 

outsinliga fond? 

Skumma, outrannsakliga 

gå dina anor till tidlösa tider. 

Runt om i jordens bortglömda gravar 

vila, med vakt av offrade slavar, 

härskare, hövdingar, faraoner, 

multna de fattigas ben. 

Människoätter komma och fara. 

Öknen, jorden och bergen bevara 

kilskrift, bildskrift från flydda eoner, 

slagen i hällarnas sten. 

Människa, hur länge var du? 

Hur länge skall du förbliva? 

Under din värld, där fartböljor brumma, 

sova urtidsskogarna stumma, 

djupt i sandhav och lervalv förstenas 

jätteödla och mastodont. 

Men du är kvar. Och likt dina fäder 

bygger du torn som i Babylons städer. 

Forntid, nutid och framtid förenas 

inom din horisont. 

Stormflod och urhav fördränkte dig. 

Skridande isglaciärer 

spolade sönder ditt rike, begravet 

under giganternas vandring till havet. 

Men i de väldiga vägarnas fåra 

sår du, bygger och bor. 

Upp ur örlig och pestilentia 

reste sig viljorna, vakna, fria, 

tusenhövdade, tusenåra - - - 

Människa, vad du är stor!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):