Varför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan märg?
Fånga fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.
Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Vad rår örnen väl därför?
Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban där solen kör.
Frågar stormen när den ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?
Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.
Icke jag har härjat fälten,
ej välvt Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som anden vill.
Uppe bland de höga stjärnor
skrevs den väldiga bedriften
för vars skull jag kom hit ner.
Icke tidens kloka hjärnor,
ej den falska lyckans skiften
hämma hennes fortgång mer.
Därför går jag trygg och lika,
huru ock mitt rykte ljudar,
vart mig ock mitt öde för.
Ej för mänskor vill jag vika,
endast för de höge gudar,
vilkas tysta röst jag hör.
Låt dem flykta, låt dem fara,
mina slavars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjärnor lysa,
innan hjälten blir en gud.
Falla kan jag. Under månen
den omväxlingsrika, bodde
ingen fri för ödets kast.
Lejontämjarn, gudasonen
föll när svekets klädning grodde
vid hans breda skuldror fast.
Men han reste sig och tände
själv sitt bål på höga Oeta
och flög dän, gudomliggjord.
Så min hjälteban ock ände.
Och vill bålets namn du veta
Söder heter det, och Nord!
E Tegnér:
