Uppbrott

De svarta skogarna mumla

som psalmsång kring fädernas lutande kors,

och dovt som en vakande humla

bak åsarna tonar Avesta fors.

Än vindspelet knarrar vid gruvan

och släggorna picka på hällarnas järn,

men spoven sover på tuvan

och änderna vila på vilande tjärn.

Nu ville jag girigt samla

all nejdens drömmande fägring och sång

och minnena, unga och gamla,

som sjunga i natt liksom livet en gång,

nu ville jag dofterna fånga

som välla ur vårnattens jäsande brygd,

och föra dig med på min långa,

min ovissa väg, du min Folkarebygd!

Jag går mellan lärkors nästen,

jag följer din ström, som i saktmod och ro

går fram mellan klippornas fästen

och sandiga brinkar, där svalorna bo.

Frid hägnar de vänliga Dalar,

men stenen står hög vid Brunnbäcks älv

och stolt i sin stumhet talar

om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

E A Karlfeldt:

En fader

Men har du en lekplats, o konung,

på dina saliga ängar,

där blomstrens eviga honung

sin ånga för barnen strör,

då samlas väl dit för att leka

jämväl de klena och bleka

du tog ur armodets sängar

och de som vid jordens parker

stått längtande utanför.

Och går ditt folk att betrakta

ibland de små lustiga vänner,

dem heliga mödrar vakta

och tjänande himmelska mör,

då låt mig stå vid staketet,

om än som ett ogräs bland vetet,

och se om min son jag känner;

en stund låt mig stå, fast förkastad,

och lyss om hans skratt jag hör.

Erik Axel Karlfeldt:

En löskerkarl

Vem är du och var kommer du från?

- Det vill jag och kan jag ej säga.

Har intet hem, är ingen mans son,

ej hem eller son skall jag äga.

Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?

- Jag vet blott att intet jag visste,

och var jag ej av den rätta tron,

så trodde jag dock ej miste!

Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? - Det var storm och nöd

och kamp i en enda veva;

det var gäckad längtan och fåfäng glöd

och små glimtar ur molnens reva.

Jag är så glad att jag fått leva.

Erik Axel Karlfeldt:

Drömmen och livet

Jag ville vara en mäktig man

och gräva mig borg och rödja mig rike

och gräva omkring dem ett väldigt dike,

så långbent ondska för brett det fann.

Där ville jag duka borden till fest

och bjuda var hungrig från vägen till gäst

och alla raska och präktiga karlar.

Där skulle det sägas högt och fritt,

att svart är svart och att vitt är vitt,

och livet berömmas, så länge det varar.

Jag ville vara en orädd man.

Giv mig, o öde, en kamp och en sadel,

ett drabbande svärd och en sak utan tadel

att falla för, om ej segra jag kan!

Och får jag ej nämnas på ärans dag,

då skarorna komma från lyktat slag,

bland dem som stormat och stupat i täten -

likgott, om i virvlande hopen jag stred!

Fram kan man väl gå fast i sista led,

och man sover väl gott, fast man sover förgäten.

Så vart jag en drömmare, icke en man!

Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,

och bär jag i diktens tornering ett pansar,

går jag eljest i vardagskavaj som en ann.

Jag ville sjunga i bergens ljus

men dröjer i skuggan kring hembyns hus,

där minnena spela som näktergalen.

Men nejden skall höra ännu min röst!

Finns luft i lunga och klang i bröst,

kan sången nå upp, fast den ljuder i dalen.

Erik Axel Karlfeldt:

Rimsmeden

Nu, grova smide från min tankesmedja,

skall släggan gå och pröva vad du tål.

Jag vet, att länkar brista i din kedja,

men vet jämväl, att där finns ärligt stål.

Ur hemmets gruva och på egen svedja

jag bröt mitt järn och redde till mitt kol,

grep hammarn - fast, som förr om tärnans medja -

och längtan blåste på min ässjas bål.

Hur lustigt städet sjöng i svala kvällen,

i kvällen då min ungdoms sol gick ned!

Hur klangen lopp! - Från gårdarna och tjällen

de ungas friska röster sjöngo med.

Men gömd och ensam vid den svarta hällen

stod, varm av id och hälsa, halvlärd smed

och smålog, kringyrd av de heta fjällen,

fast mången gnista svårt i skinnet sved.

Erik Axel Karlfeldt:

Modersmålets sång

Hur härligt sången klingar 

på älskat modersmål!

Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land! 

alt (i Sverige): i älskat fosterland!

Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte
i modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
den sången är oss kär,
Vår själ i honom andas,
vår rikedom han är!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!

alt (i Sverige): i älskat fosterland!

Johan Fridolf Hagfors:

Jorum

(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik) 

Döden går från by till by 

med sin murkna giga. 

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga! 

Kastar som en pojk mot sky 

frodigaste piga. 

Står han vid en stugas knut, 

fjällrar lätt på strängen, 

sköna jungfrun träder ut, 

liksom förr till drängen. 

Hej, galoppen går i kut 

över sommarängen. 

Mor i huset, mjäll i skinn, 

rund och slät om kinden, 

tar från barmen, vit och stinn, 

diaren i linden. 

Stadigt dansar paret in 

genom gallergrinden. 

Mormor väcks av ovant spel, 

rätar trögt på benen. 

Gamla valsen tung och stel 

tråds på kyrkgårdsrenen; 

matt och yr hon stiger fel, 

ramlar under stenen. 

Aldrig var en man så galn 

efter fläng och leka! 

Nummerkarln och generaln, 

blomstrande och bleka - 

alla bjuder han på baln, 

ingen brukar neka. 

Har han i ett fattighus 

skumpat om med hjonen, 

står han strax i prakt och ljus 

uppe hos baronen; 

sirlig dans med bock och krus 

enligt fina tonen. 

Halta Lena, ful och svår, 

saffransgrann i nacken, 

äntligen en polska får, 

fast hon släpar klacken. 

Dunkom, hasom lunken går 

uppför kyrkobacken. 

Jorum på det kala fjäll 

och i gröna hagen, 

Jorum i den sena kväll, 

Jorum mitt på dagen! 

Hör den murkna gigans gnäll 

under yra dragen! 

Bröder ifrån land och stad 

samt med mö och fruga! 

Görom väntan ljuv och glad 

i vår lekarstuga, 

till dess en och en i rad 

vi stå upp och buga.

Erik Axel Karlfeldt:

Jag är en sjungandes röst

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,

där intet öra hör, där intet eko bor.

Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,

en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,

min levnad är en lek vid alla vindars kör.

Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,

det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.

Erik Axel Karlfeldt: