När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
 

S Rönnegård:

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

På trettioårsdagen

Att Anna fyller tretti nittifyra
när sommarn överglänser all begäran,
nog retar dem som ständigt har den läran
att allt är grått som grus och surt som syra.

Med munnar gapande som i förfäran
lär de sig nu att tungan bättre styra.
Upp väcks vi till en ny, högtidlig yra
när solen värmer. Anna, har den äran!

Det är ju sant, förstås, att tiden rinner;
snart samlas även vi till våra fäder.
Trygg är blott den, som livets ursprung finner.

Rikt är det liv som lyser upp och gläder,
öst möter aldrig väst och sommarn svinner,
men tron och hoppet står i alla väder!

* * *

Om tid man för pengar begärde,
vad var ett decenniums värde?
Ja, därom må tvista de lärde,
men lycka nu till med ditt fjärde!

A Holmberg:

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,
än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Skål

Gubben **,
gubben **
bjöd, och på hans ord,
ifrån öster, väster,
kommo glada gäster,
norr och söder
samla bröder
kring hans helgdagsbord.

När han stretat
och arbetat
redligen och väl,
röjt och plöjt och pustat,
tråkat, bråkat, rustat,
lös han slår sig
- det förstår sig -
därtill har han skäl.

Han då stannar
och bland grannar
så till orda tar:
"Må i dag med gamman
glasen klinga samman!"
Och de ropa
allihopa:
"Riktigt, kära far!"

Och de ringa,
och de klinga
för den bergadrott.
Av hans åskedunder
sprängas klippans grunder
och frambära
till hans ära
vallar, torn och slott.

Greveliga
korthus stiga
undan på hans bud,
och i deras ställen
lyfter han på hällen
borgarhuset
högt mot ljuset,
ståtligt som en brud.

Storfisk mången
den salongen
drage i sin not!
Dit må statsministrar
köra så det gnistrar,
be så träget
att benäget
han dem tar emot.

Själv så präktigt
och grossmächtigt
vill ej gubben bo.
Hans begär har tygel,
han bor i sin flygel
med sin maka,
van att vaka
där för gubbens ro.

Gumman **,
gumman **
vet vad gubben vill.
Det är hennes syssla
att med honom pyssla,
le så rosig,
när han mosig
dricker vänner till.

Första tuppväkt
henne uppväckt,
sist hon gått i säng.
Hela dan hon stökat,
husets trevnad ökat
klokt och moget,
flinkt och troget,
utan bång och fläng.

Dessemellan
borta sällan,
for hon en gång blott
till de tyska länder,
bar på hulda händer
hem en snärta.
Gubbens hjärta
önskebarn så fått.

Han till ära
för sin kära
nybyggt detta tjäll,
hennes livgedinge,
ifall hon ej finge,
som hon ville,
gubben lille
följa till sin kväll.

Må de tvenne,
han med henne,
följas i sitt lopp
intill silverhåren -
att i mellanåren
ej juristen
och psalmisten
måtte sägas opp!

Men hur livet
än blir givet
och vad hända må,
så är detta summan:
leve gubben, gumman!
Gubben **,
gumman **,
skål för bägge två!

J O Wallin:

Suck vid målet

Trötta huvud, sjunk till vila,
somna, sov i ro!
Låt din sista tanke ila
hem till fadershuset,
där han skall i ljuset
evigt vaken bo...
Sjunk till vila,
sov i ro!

Trötta händer, fallen neder
på ett lugnat bröst!
Till den sista bön jag breder
nu er sammanknäppen!
Bedjen I, då läppen
blånar utan röst!
Fallen neder
på mitt bröst!

Trötta hjärta, du har kämpat,
äntligt får du frid!
Känslans uppror så är dämpat -
sista gången flämta,
att dig återhämta
efter slutad strid...
Du har kämpat,
hav nu frid!

- - -

Djupt, djupt nere i mullen
roligt vilar mitt stoft,
fast ej blommor från kullen
sprida sin ljuva doft.

Vet ej vandraren stället,
där jag sover i ro,
lika trevligt är tjället
att till domen bebo.

Och jag vet vem som dömer,
ingen dömer som han.
Jag den trösten ej glömmer,
stilla somna jag kan.

J O Wallin:

Uppklarnen, I ögon, som haven

Uppklarnen, I ögon, som haven
sett livet försvinna i graven!
Hugsvalens, I hjärtan, som blöden!
Det rätta begynner i döden.

Vad skrev du på kistan? Vad röjde
den vård över mullen du höjde,
om icke, att vännen därunder
blott vilar sig än några stunder?

Om icke, att sängen är bäddad,
där han under sorgerna räddad,
får sova så sött... tills han åter
sitt leende öga upplåter?

De nattliga väkter förflyga -
en morgon skall känslan sig smyga
i domnade ben, och sig närma
till hjärtat med ungdomlig värma;

och kroppen ur gravens belägring,
förklarad till krafter och fägring,
omarma den hänryckta anden,
som möter sin broder vid randen.

Det korn, du åt jorden förtrodde,
det multnade, dödde och grodde;
då drivorna smälta, det bryter
ur vallen och guldaxet knyter.

Den skatt, du i svepduken lindar,
skall vördas av vågor och vindar,
skall skönare givas tillbaka
av änglar, som honom bevaka.

Lyckönsken den saliga färden!
Hur fjärran från villan och flärden
och sorgen var himlen belägen!
Men gent över graven går vägen.

Du jord! denna helgedom akta,
omslut den så vänligt, så sakta!
Den ädla, du trycker i famnen,
det är av en människa hamnen.

Där bodde en evig förmåga,
en gnista av gudomens låga,
en vishet, i himlarna buren,
till länk mellan Gud och naturen.

Nu göm dessa lemmar, o moder!
Förvara de dyra klenoder!
Ej evigt i graven de tvina,
ty Herren, han känner de sina:

ty Herren skall avvälta stenen
och liva de multnade benen
och fylla det saliga hoppet
och kröna det segrande loppet.

Till Stockholms storkyrkoförsamling

Dedikation av en predikan, som på begäran hölls och trycktes, innan författaren, utnämnd till pastor primarius, avflyttade till sin förra station, för att efter två år återkomma.

Frid vill jag dig, o Sions dotter, önska,
där vördig du bland dina systrar står,
den främsta lik av cedrarna, som grönska
i Herrens gårdar, år från år.

Frid inom dina helga murar vare,
där Gud av fädrens mun förhärligats!
Och lycka du åt söners söner spare
i dina hyddor och palats!

Den frid, som jorden icke har att giva,
men dygden på sitt himlaarv bekom,
den lycka, som skall oförvandlad bliva,
när tidens anlet´ skiftar om,

jag önskar dig; och dig i handen trycker
till minnestecken blott en ringa ting,
men som, när stunden ur din famn mig rycker,
dig vare som en trohetsring.

Ty - lik en främling, som, förundrar, kändes
och valdes av en rikt begåvad brud,
men ropas, innan bröllopsfacklan tändes,
från henne bort av pliktens bud;

det ömma hjärtat och den trogna handen
dock höra henne till, varhelst han går,
tills han en fjärran dag de sköna banden
vid altarfoten knyta får -

så går jag bort... och, kan jag dig förgäta,
förgäten vare då min högra hand!
Jag vill din krans av Sarons blomster fläta,
med dalens liljor däribland;

till dess jag än, bland Salems höga palmer,
dig hälsar, min trolovade, min brud!
och, under korerna av Sions psalmer
får viga dig och mig åt Gud,

och föra dig in på de gröna ängar,
och till de evigt friska källors språng,
och följa dig, vid klang av harposträngar,
till himmelen med bön och sång!

J O Wallin:

Å storklockan i Göteborgs domkyrka

O mänska, giv akt, när mitt manande ljud
högtidligt och mäktigt kring nejderna höres,
och skynda till templet, att lova din Gud,
i vilken allena du lever och röres!
Dock, var icke själv blott en ljudande malm:
det är icke nog för ditt lugn och ditt bästa
att läsa din bön och att sjunga din psalm,
men göra Guds vilja och älska din nästa.

J O Wallin:

Å en klocka i Västerås´ domkyrka

Kommen hit, I alla, som arbeten!
Här är frid för edra trötta fjät.
I, som eder väg bland töcknen leten,
här är ljus av Herrens majestät.

Kom ock, lyckans gunstling, och förgät
flärden, egennyttan, yppigheten.
Världsträl, tänk på Gud och evigheten,
och hav mod att slita syndens nät!

Varen kristna, I som kristna heten!
Sälla ären I, om I det veten,
evigt sälla, om I gören det!

J O Wallin:

Första uppfostringen

LÄRODIKT
som vunnit Svenska Akademiens stora pris år 1805

Ges andra segrar ej för skalden att besjunga,
än på ett blodsköljt fält, där krigets åskor ljunga?
Ges ingen livlig scen, för oss betraktansvärd,
mer än kothurnens scen ifrån en diktad värld?

Räcks blott en tacksam krans av skördgudinnans händer
på odlarens parterr och plöjarns åkerländer?
O skördarnes Virgil! O Bälternas Homer!
Virginias Euripid! jag tävlar ej med er.

Jag fick er känslas liv: ej höjden av ert snille,
ej glansen av ert namn. Min sångmö offra ville
en gärd, av hjärtat skänkt, av hjärtat vedergälld —
och sedan återgå i skuggan av sin däld.

Min scen är människan; då, än ej stöpt i vanan,
ej tyngd av sorgerna, hon dansar fram på banan;
då fostrarns eftersyn och vård och föreskrift
besegrar lynnets fel och sinnets överdrift;

med visligt fog fördrar, med stilla ömhet tvingar,
och vårens späda brodd till skördens mognad bringar.
Väl mig! om någon dag, välsignande min röst,
emot ett älskvärt barn, en fars, en moders bröst

med ädel tjusning trycks, med upplyst ömhet häves!
Då sjöng jag lyckligt nog, och levde ej förgäves.
Men du! till mödors tröst och ädla dygders lön,
oss följeslagande, tillbedda, ljuva kön!

O du, som re’n är mor, och du, som mor skall bliva!
Du först! tag skaldens sång, och skaldens anda liva!
Försvunnen är den tid, då makten våldets var,
och kvinnan slavande, och mannen en barbar:

Försvinne ock den tid, då listen, i förening
med slöjad sinnlighet, ger rökverk utan mening,
och, lik en mirthöljd orm, förförarn, lömsk och kall,
tillber gudinnans nåd — och ler åt kvinnans fall!

Din rätt, ditt värde känn! var, som naturen lärde,
var stolt! det är din rätt — var ljuv! det är ditt värde,
och stifta, blyg och trygg, för våra seder lag,
med tjusande befäl och herrskande behag!

Jag söker kvinnan ej bland bistra amazoner,
inkräktande ett namn av undrande nationer:
Mer vördnadsvärd än stor, mer kär än minnesvärd,
hon segrar skönare med tårar, än med svärd.

Jag söker henne ej bland tänkares problemer,
i forskningarnas djup, omtöcknad av systemer:
Behaget, enfalden, blev hennes sälla lott,
och, leende och ljuv, dess vishet hjärtats blott.

Men också ej ibland den yra flock, som vimlar,
en stunds gudomlighet, i yppighetens himlar,
av modet skapt och närd, och lik den meteor,
som fladdrar upp och flyr, och lämnar intet spår.

Jag fann dig någon gång; jag skall ännu dig finna,
och kyssa dina fjät, tillbedjansvärda kvinna!
Jag fann dig obemärkt i huslighetens krets,
omvärvd av dina barn, och med din lott tillfreds,

av vettets odling prydd, men skild från flärdens yra,
i anspråksfria värv din lilla värld bestyra.
I själens oskuld vis, och kännande och öm
i redbar verksamhet, ej i romantisk dröm,

med hjärtats tjusningskraft och dygdernas exempel
du gjorde av ditt hus lycksalighetens tempel —
Du var prestinnan där. Förtrolighet och frid
och ordning och behag gick, i fördärvets tid,

att där en fristad få, att värma där och gläda.
De sälla i ditt hägn, de arma och de späda,
som lekte vid din fot, som logo vid ditt bröst:
allt vårdade din blick, allt livade din röst.

En make mellertid ser dagens mödor flydda,
och vänder tröttad hem till lugnet av sin hydda,
förtjust i hoppet re’n att hälsas vid dess dörr
av samma änglablick och kända röst, som förr . .

Och nu, och nu sin arm om tjuserskan han lindar —
Farväl! du tomma ståt, som hopens syn förblindar!
Och sorg och guld, farväl! . . . vad är ett frejdstort namn,
vad är ett hopat guld, emot en makas famn?

En huld och odelt famn i glädje och i smärta,
ett hjärta klappande emot ett tacksamt hjärta,
en vän, som känner blott och andas för en vän,
den han får göra säll — och hon gör säll igen! . . .

Gud! om en ynglings suck igenom molnen hinner,
om ej förutan hopp dess korta vår försvinner,
och ej förutan glans dess sommarsol går ner;
mitt hjärta höjer sig, och lugnar sig och ber:

Giv mig en sådan vän! giv mig en sådan maka!
Så vill jag lyckans brant och ärans höjd försaka,
och undrarenas sorl, och tävlarenas strid,
och, lycklig med min lott, min gömda hyddas frid,

mitt rena sinnes frid, min maka och min lyra,
försmå de storas gunst, förakta hopens yra!
Så, kvinnor! glädjens ros, ömt hägnad av er hand,
gror upp för er och oss, på dödlighetens strand.

Men, sälla skaperskor av sällheten på jorden!
En högre lott ännu är eder tillredd vorden.
Av dina många barn, vi gläds du, Svea bygd?
Och du, o Sveas far! vad båtar, i ditt skygd

att skalden harpan rör och filosofen tänker,
och bildningen sin kraft åt sanningarna skänker,
att lyfta åter upp en domnande nation
i dygder och i glans, vid din och ljusets tron?

Ack! döende och matt skall ljudet av det sanna
blott inom murarna av visas skolor stanna,
och sången, vishetens och dygdemas organ,
bli flärdens tidsfördriv och smickrarens pean:

om ej de unga bröst, där frukter skola röjas,
med öm och tidig vård i pliktens daning böjas;
om hjärtat icke känt, vad tanken vet en dag,
behagens sedlighet och dygdemas behag.

Se åkern! Ingen hand i tid dess flöden ledde,
bröt lindan och dess vall till äringen beredde:
och såningstiden kom, och solens milda kraft,
och regnets växel-skur till liv och näringsaft ....

Men — våren var förbi, all plöjarns flit förgäves;
hans sena korn ej gror, hans brodd av tistlar kväves.
Dig är det, ömma mor! natur och himmel bjöd
åt mänskans första fjät att ge det första stöd.

Du, själv i känsla len och stolt i dygdens höjning,
skall ge en nytänd själ dess första ädla böjning,
och trycka, formande och lekande och mild,
i späda hjärtats vax ditt eget hjärtas bild.

Som, på sin födslodag, av en gudomlig moder,
Achill, att härdad bli, sänks ner i Stygens floder —
Pelei son, Achill, stor av tyranners tvång,
och stor av Ilions fall, men störst av skaldens sång:

så — om din ättling skall till nya åldrar bära
ett namn av dygder kärt, och stort i verklig ära —
med tåligt varsam hand från livets första stund
lägg, hulda moder! lägg till detta storverk grund!

Väck känslans sedekraft från livets första ljusning!
Hon är den amulett, vars dröjande förtjusning
skall hägna oskulden, beprövas och stå fast,
med karaktärens höjd, mot alla ödets kast,

och främja likars väl och fosterlandets heder,
och kalla över dig välsignelserna neder!
Hör mig . . . nej, glöm min sång, och hör naturens röst!
Du moder! föd ditt barn invid ditt eget bröst!

Han var ej, denna pant, i långa månar buren,
att, sträckande sin famn — o nesa för naturen! —
sin späda famn mot dig . . . förskjuten från din famn,
en ann sin kärlek ge, och dig blott moders namn.

Förunderliga värld! förvända skick av tingen!
Har djuret känslor fått, där människan har ingen?
Vad! eller är hon blott för flärdens domar vek?
Dess vandel vanans tvång, dess väsen modets lek?

Din konst i annan mark en telning vådligt sätter:
ej tål han sommarns kvalm, ej frostens oförrätter;
om icke kring dess rot du varsamt lämnar kvar
den moderliga jord, som den i skötet bar:

Ditt barn, bekymmerlöst åt lejda armar lämnat,
skall fästas vid ett bröst, ej till dess näring ämnat;
skall fästas kärleksfullt . . . och få kanske till lön
fördolda krämpors gift och tysta lasters frön:

Olyckliga! att du, i nöjets virvlar dragen,
ännu i ledig gång, i samråd med behagen,
må härma flickans färg, och hejda vårens dar . . .
De fly, de fly ändå! — men ångern stannar kvar.

Nej! Nordens dotter! nej — låt södra Europen
förmå, barbariskt fin, att kväva känslo-ropen,
upproriskt slitande naturens första band,
att slita banden se’n med kung och fosterland!

Du, Svenska söners mor! och Svensk medborgarinna!
Känn äran att ditt mål, som mor och maka, hinna!
Din konst, ditt enda råd du av naturen tag,
av dygdema ditt mod, av hjärtat ditt behag!

Må av en fåfäng värld sin dyrkan flärden bida:
Med bamet vid ditt bröst, din make vid din sida,
är du ej dyrkad nog och älskansvärd och skön?
Och är ej pliktens vård tillika pliktens lön? . . .

Men nämnom icke plikt! det är din rätt allena,
det är din ljuva rätt, att själv den skörd förtjäna,
den ömheten berett i tacksamhetens grund,
så glad i hoppets dar, som rik i mogna’ns stund.

Vad är ock världens ståt, och tjusningar och nöjen,
mot jollret av ditt barn, dess oskuldsfulla löjen,
dess gryende begrepp, dess blommande behag?
Var dag mer älskande, och kärare var dag,

dess hjärta närmare intill ditt hjärta slutes,
och kärleken till dig, med modersmjölken gjutes,
än han ej stamma lärt sin hulda moders namn,
men räcker dock mot dig en späd, oskyldig famn,

en öm, en älskad mor till ovärderlig borgen,
att bli dess hopp, dess lön — i glädjen, som i sorgen!
O du! min egen mor! — om hjärtat av en son
kan gälda någon skärv av ett oändligt lån:

Frid över dina dar! — Jag fick ej guld och anor,
min själ en främling blev i granna världens vanor;
men blev hon ren och god, men blev hon evigt varm
för mänsklighet och dygd, hon blev det vid din barm.

Jag vet ej till vad mål ett okänt öde leder,
var din välsignelse min önskans gräns bereder;
min enda vetenskap är flit och redlighet,
och att en vördad mör jag evigt älska vet.

Men, goda! följ mig du! — Med lugn i alla skiften
jag räcker dig min arm . . . den domnar först i griften.
Ännu i tanklös ro en lidande natur,
på gränsen vacklande av människa och djur,

den späda varelsen begär blott dessa båda:
utvecklas utan tvång, och härdas utan våda.
Så, nyss i dvalan störd, ej än i redig sans,
halvöppnar slumraren sin blick mot dagens glans,

och sluter den, och säll bland drömmar åter famlar.
Snart lidande och tvång sig till en känsla samlar;
ur tanklöshetens natt, som småningom förflyr,
ett anande fömuft i dunkel dagning gryr,

och bildar till en värld, likt första morgonstrålen,
med färglös grundning blott de närmsta föremålen.
Ej kedjande ännu begreppens sammanhang,
men viljande, och röjd, och över djurets rang,

den späda själens kraft i bojorna arbetar
och mellan gott och ont med vaknad oro letar,
upptäcker likheter och skapar deras namn,
och njuter icke blott, men fägnar ock den famn,

som ger ett älskat hägn — och icke endast kvider,
men tecknar ock sitt kval, då hennes känsla lider.
Nu, mödrar! av er hand, ej klemig och ej hård,
maskinens lägre liv ej äskar blott sin vård:

Det blir ert ömma kall, att leda känslans irring,
att jollra tanken fram ur sinnenas förvirring:
men ömmare ännu mot egensinnets drift,
passionens vilda frö och avundsandans gift,

använden edert nit och edra suckar höjen! —
Ja! nu, i livets Maj, den späda telning böjen,
nu rikten denna stam! Av åldem hård en gång,
han gäckar eder vård och konstens sena tvång.

En åldrig seglare, kring bygdens lugna vikar,
sin lärling småningom med böljoma förlikar:
Att när, mot havets rymd, han lägger ut från strand,
ej styret svika skall en oerfaren hand,

och stormen slunga kring den ankarlösa slupen
bland tusen dolda skär, och välva den i djupen.
Det ljusnar mer och mer. Snart i en högre sfär
den unga anden röjs av kunskapens begär.

Ur gruset småningom han lyfter fria vingen
upp mot begreppens rymd — och massorna av tingen
ta form och färg och liv, och ordnas till en värld —
och solen träder fram och börjar dagens färd.

Det är ej denna sol, som över kvalda länder
ur heta stjärnans krets sin middagsvigge sänder,
och torkar blommans dagg, och kväver kraft och mod:
att speglas i en dagg av tårar och av blod,

och nödens enda kraft på otacksamma fårar,
och plundrarns enda mod bland värnlösa och dårar . . .
Nej! sådan hon gick upp för världens gyllne tid,
gick, morgonrodnande och leende och blid,

för en arkadisk dal, och, hälsad av dess sånger,
såg mödor utan kval, och glädje utan ånger.
Du, barndom! än en tår jag åt ditt minne ger,
och hjärtat suckar tyst: du kommer icke mer!

Du kommer icke mer, med blommorna i håren,
och löjet på din läpp, och lekarna i spåren . . .
Men, skall du även fly en djupt förkastad bygd,
du, oskuldssälla frid! och du, de spädas dygd,

du, helga menlöshet i känslan och begären!
Skall du ock evigt fly från jordens landamären?
Dröj, goda ängel! dröj, till mulna åldrars tröst!
Bevaka mänskans rätt, beherrska hennes bröst!

Sjung, skaldmö! sjung ditt hopp! Till inga dogmer svuren,
tag läror i ditt bröst och toner av naturen:
och dör din stämma bort, en suck i stormars gny,
så höj en tröstfull blick mot bättre dar, som gry!

Det ges en himmelsk kraft, I jordens millioner!
som, genom seklers djup och över spridda zoner,
ledsagat edra fjät i oavhängig gång
utav systemers ebb och stumma ödens tvång.

Vid skymten av det sken en nattlig lampa sprider,
jag öppnar världens bok, jag bjuder flydda tider
ur dunkla minnens famn, att vittnande stå opp
till nya släkters ljus i nya åldrars lopp.

Vem var den usla stam, i tidevarvens gryning,
med barndomens gestalt och ålderdomens tyning,
åt döva skickelser och kvävande behov
och djurliga begär ett övergivet rov?

Jag såg en ömklig mask sig på en stoftpunkt vrida,
knappt av instinkten lärd mot krossaren att strida,
en obesinnlig stund, i vanmakt och i nöd —
och lönt för kvalens liv med hopplöshetens död.

Hur olik denna stam, ur åldrars aska runnen,
med seger på natur och brist och öde vunnen,
förskönad till sin form, förädlad till sin art,
som framgår, mognande, med tidens stilla fart!

Snart, kring ett fridsamt klot, lycksaligare ätter
välsigna himlens nåd och skörda jordens slätter;
bland lydiga begär fömuftets tron står opp,
och kröner dygdens liv med Elyséens hopp —

och tempel träda fram, och helga skalder sjunga,
och stater bilda sig, och segerhjältar ljunga,
och mildhet skipar rätt, där visheten ger lag,
och konster blomstra upp till båtnad och behag.

Vem är den genius, som dessa under stiftar:
som över tingens gång och jordens öden viftar,
så mäktig och så mild, förtrollningarnas stav,
och vårdar mänskans helgd på brädden av dess grav?

Vem? ömma mänsklighet! då svämmande barbarer
planterat på din borg förödelsens standarer,
och trampat ner din rätt, och utsläckt dina ljus,
och chaos återvälvt kring helgedomars grus . . .

Vem? när, i blodig skrud och skakande sin fackla,
kring skarorna som gny och staterna som vackla,
ett lösryckt självsvåld for med stormbevingat larm,
och bräckte alla band, och bar en Titans-arm

mot himlens egen tron . . . Vem var, försagda släkte,
den ängel, som sin hand åt dig i fallet räckte,
slöt dig, på villors brant, i milda armars skygd,
och hägnade din rätt, och bärgade din dygd?

Det ges en stilla makt, I jordens millioner!
som, genom seklers djup och över spridda zoner,
ej vek för ödens hot, ej dog för stormars röst —
och denna ädla makt var känslan i ert bröst.

O! säg ej, där du går i tankens högre dager,
säg ej, o filosof! "att känslan oss bedrager;
att, över sinnens krets allena trygg och ren,
går sanningen sin gång, och annat allt är sken" . . .

O ja! hon går sin gång högt ovan mänskosinnen —
I, hennes älsklingar! jag helgar edra minnen,
jag står med vördnad upp för edra stora namn;
men om den himmelska försmår en dödlig famn,

om ej en ändlig syn fördrar dess glans, om ingen
ur stoftet vågad blick än hunnit bakom tingen;
var står det tankemål, som ej av sinnet känns?
Det är blott hjärtats hopp, som överfar dess gräns? . . .

Jag såg, på seklers grus, mot skyn ett vårdtorn timrat:
Ho lystes av det sken, som på dess spetsar skimrat?
Hann det väl, ovan skyn, dit över tid och rymd?
Hann det väl, nedan skyn, en värld i villor skymd?

"Sänk ner, du trotsiga, sänk ner de höga blossen!"
Var mänsklighetens rop, omfamlande kolossen:
"Du, väktare i skyn! är natten ännu lång? —
"Vi tro ej stjärnans ljus, ej månens stilla gång:

"Vi trodde uppå dig. — Så upplys jordens släkten!
"Är natten ännu lång? . . . Och kommer morgonväkten?"
Nej! ömma mänsklighet, förtvivlande! hav tröst!
Tro du naturens gång, tro känslan i ditt bröst!

Kort är din syn, men trygg — och hjärtat tryggt i valet
emellan ont och gott, emellan rätt och galet.
Jag vet, att någon gång bland kämpande begär
din tanke irrar sig, din vilja missledd är;

jag vet, att brytningar av stormande passioner,
med dån kring jordens rymd, rest folken — omstjälpt troner:
Det var ej känslans verk, ej filosofens skuld:
din känsla slumrade; men, sansad snart och huld,

hon hov sitt väktarljud: milt saktade sig stormen;
elastiskt återtog det slappa hjärtat formen;
och villans röjda svek och brottets väckta blygd,
gav mänskotanken ljus och mänskohjärtat dygd.

Så följ, du känslans makt! följ, skyddande och trogen,
en släkt, för himlar gjord, ej än för himlar mogen!
Kring dödlighetens rymd bär dina milda bud!
Din röst är ävenväl en häroldsröst från Gud.

"Kan väl", så talar du, "kan krälaren i sanden
Olympens nöjder nå? En främling där i landen,
vill masken människan beskrifva, djärf och svag,
för alla varelser en ren och allmän lag? —

Välan! hon tälje då, med vilka bättre dygder,
vad nya ljus hon kom igen till våra bygder!
Den dygd som övades, det kunskapsljus som vanns,
vad äro de? om ej en återbruten glans

utav en skön natur i sköna mänskosjälar,
som, matt i töcknarne kring lägre sinnens trälar,
i tankens irrgång matt, föll värmande och mild
i varje menlöst bröst, och tryckte där sin bild.

Väl står på berget der ett kunskapsträd, som nickar
med klar Hesperisk frukt mot dina lystna blickar —
sök ej, med hugstort vett och tankdrygt överdåd,
att hopa i din famn dess eviga förråd!

För tankens Briaré bevakad och förbuden,
dess frukt mot jorden sänks, åt hjärtat villigt bjuden,
och Cythereas son bröt av en gyllne gren
och synade, med den, Tenarn och Elysén[1].

Den oskuldsfulla själ, av huldgudinnor buren,
i lifvets morgonstund, till dygden och naturen;
som, mera trygg än djärv, och mera god än lärd,
och av det ädla ledd, och av det sköna närd,

blev van i allt att se, i allt sig föresätta
det enda värdiga, förnuftiga och rätta:
Hon kan ej tveka om sitt stora ändamål,
ej ävlas till ett ljus, som ej dess öga tål,

ett ljus, som ändå skevt ledsagar hennes öden,
och slocknar för en fläkt — och tändes först i döden.
Fast hon ej världars gång och väsens mål förstod,
hon känner inom sig att skaparen är god,

och mänskan säll i dygd, och väljande i handling,
och segrande i hopp, på öde och förvandling:
och då, till jordens väl, sitt hjärtas skärv hon skänkt
sin tankes till dess ljus, men mera gjort än tänkt,

men andras sällhet haft till villkor för sin egen:
mot livets dolda gräns med lugn hon nalkar stegen,
och flyr, ett tröttat barn, i famnen av sin far,
där slöjan faller ner, och sanningen står bar."

Föräldrar, fostrare! Det är för er jag yrkar
de enkla lärors bud mitt eget hjärta dyrkar.
Kanske blir mänskan jämt densamma, som hon var,
och hennes åldrar blott en fortsatt barndoms dar;

men skall, en klarnad stund, det höga vishetsbudet
bli hört i alla bröst, och skall det stora ljudet
av fria plikters lag gå ut i alla land,
så är det endast då, när, i harmoniskt band

av sinne och fömuft, hon känner nog sitt svaga,
att ej med brådspänd flykt till slutna världar draga,
och känner nog sin kraft, att, utan straff och lön,
sitt hjärta dygden ge, för det att den är skön.

Så talar känslans röst av vishetsläran gillad,
när den i mänskobröst får tala oförvillad.
Var ofördärvad själ här känt, om ej förstått,
det goda såsom skönt, det sköna såsom gott.

Först när begreppet skiljt vad hjärtat här förenat,
då blev det människan av himmelen förmenat
i oskuld att bebo det lugna paradis,
där, enig med sig själv, hon levde glad och vis.

Förjagad därifrån, hon vänder ej tillbaka;
en blixtrande Kerub dess ingång skall bevaka:
men om, vid dess förlust en gång, likväl hon känt
sin anda liksom ryckt utur sitt element;

om, när vid ödets slag, en gång hon sansad vaknar
till tröstlöst vetande av det hon ägt, men saknar,
hon, sliten av begär och trött vid deras strid,
förnimmer sitt behov av en försvunnen frid;

Hon ej förlorad är: hon kämpa skall och vinna,
och, krönt med segerns palm, sitt värde återfinna,
ej i ett oskuldsliv av obeprövad halt,
men i en mogen dygds gudomliga gestalt.

Allt mer hon skall förstå, att, vad som blott är djurligt,
ej endast orätt är, men även onaturligt,
och se, i en sublim nödvändighetens lag,
det godas heliga, odödliga behag.

I Hymens salige, som, druckne av er lycka,
en längtad ättling fått i rörda armar trycka!
O! känden I ej rätt er höga, dyra plikt,
o glömden I en gång föräldranamnets vigt . . .

Förr väpne döden sig! förr slite han med smärta
den späda ur er famn, och hälften ur ert hjärta!
Men skall han sträva fram, bland faror och försåt,
i edra höljda spår, på livets tunga stråt;

skall han, en nödig länk i väsens kedja vorden,
än brottas långa år, med sorgerna på jorden,
förr’n åt hans trötta ben hon låter upp sin famn:
Föräldrar, hören mig! — I fosterlandets namn,

i mensklighetens namn, i Dens, som skall oss alla
för sitt betrodda lån en dag till redo kalla,
besvär jag eder ömt! I känslan av er fröjd
betänken rätt ert kall och edra plikters höjd!

Av er tar bamets själ den form, den rikt, den vana,
som sällhet eller ve för människan skall dana;
åt er är anförtrodd en ädlare natur,
som ängelns höjd kan nå —  kan sänkas ner till djur.

Med hjärtats ömma språk till hjärtat tidigt talen!
Ty hjärtat fattar bäst de höga idealen
för sin fullkomlighet, i ständig fortgång röjd;
blott hjärtat lyfter sig, med hopp och barnslig fröjd,

som himlen högt, till Gud — och, vitt som jorden räcker,
till bröders ljus och väl, omfamnande, sig sträcker.
I varje mänskobröst Försynens milda makt
till vishet och till dygd det första fröet lagt;

en gnista av det ljus, som högre andar kröner,
förtroddes, flämtande, åt dödlighetens söner.
Men skall i jordisk mark ett himlafrö slå rot,
och driva, och ge frukt, och trotsa stormars hot:

Skall i vår tunga luft den ädla gnistan trivas,
och tändas till ett ljus, och till en låga livas:
må fröet skjuta fritt! men tryggt i odlarns gård;
må gnistan vecklas fritt! men närd med trogen vård:

att marken ej blir stel, och atmosfären tjocknar,
och fröet evigt dör, och gnistan evigt slocknar.
Hav ögat på naturn! Självständig i sin gång,
hon hatar reglans nyck och etikettens tvång.

Född i dess egen barm, att hennes avsteg bättra
och trygga hennes fjät, men ej dess frihet fjättra,
ledsagande och ledd, går konsten vid dess hand,
och fäster på sin mor behagens blomsterband.

Vart bröst här känsla fått: blott väcken den, befrämjen
dess liv till mogna’ns stund, dess vilda utbrott tämjen!
Men varsamt, — utan hot och föreläsningsljud;
förvillen ej dess gång med goda tonens bud!

En läxa ger ej vett, decencen ger ej seder,
och bräcklig blir den dygd, som farhågan bereder.
Med ögat på ert barn, men på er själva mer,
betänken all den följd, som efterdömet ger!

Exemplet, understött av kärlekens förmaning,
är främsta villkoret för mänsko-andens daning.
Jag lyckönskar den själ, som, i sin oskuld säll,
ägt från sin första stund, i fäders stilla tjäll,

ej annan eftersyn, än den som dygder föder;
i himlen, blott en far — på jorden, endast bröder,
med världen obekant, tills dygd och religion
dess hjärta helga fått, och stadga der sin tron,

För henne livet visst skall bliva pliktens bana,
det ädla ett behov, det nyttiga en vana,
och varje av dess dar, fast glömd av ryktets ljud,
upptecknas, dyr och skön, av hjärtat och av Gud.

Men ack! var finnas de, de sälla, stilla öar,
i vilken fridsam famn av obefarna sjöar,
dit ingen seglare från en förkastad värld
fortplantat på sin köl en epidemisk flärd?

Var står hon, åldrigt skön, den undangömda hydda,
ur vilken helig lund, som goda andar skydda,
framskymtar hennes tak, i patriarkisk frid,
dit tonen aldrig hann av en fördärvad tid? . .

Med tjusning, ömme far! för dina barn du tyder
de sälla dygders bud, ditt efterdöme lyder;
Du sluter dem i famn, du rörda mor! och lär
att sucka till den ’’Gud, som haver barnen kär".

Ack! gyllne skördar gro i hoppningsfulla vårar;
men mången sår i fröjd, som bärgar under tårar! . . .
Den stund ett älskat barn av dig bevakat var,
och leddes av din hand — O du, förtjuste far!

Och du, dess sälla mor! — då var ej lasten inne,
som smittade dess bröst och villade dess sinne.
Men, ur dess åsyn ryckt, när du för guld och rang
i purpursläpens fjät med blottad hjässa sprang;

när du om staters väl med säker stämma dömde
i aftoncirkelns ro, och eget väl förglömde;
när du, en evig Grace, kring salen flög i dans;
än göt en älskvärd tår vid midnattsscenens glans,

att nöje, dyrkan, allt — så när som sällhet — vinna:
du far! var är din son? Var är ditt barn, o kvinna?
Var? — Eviga försyn! — i vilka händers våld?
Som, lejda till förakt, och trogna blott för sold,

ej annan måttstock känt att ont och ädelt skilja,
än fördomens begrepp och lidelsemas vilja;
knappt annan känsla rönt, än den av sitt förtryck;
knappt annan farhåga, än fruktan för din nyck . . .

På slika hyreshjon I likväl sorglöst kasten
föräldravårdens tyngd! Och se’n, när äntlig lasten,
när ilska och passion förstört vart dygdefrö,
gjort hjärtat känslolöst, gjort tankekraften slö,

och gått med stora steg att varelsen fördärva:
Då skall, I fordren det! en Mentor, en Minerva
omskapa lynnets art, och föda själn på nytt,
och bilda känslans kraft, då känslans tid har flytt . . .

O mänskors fostrare! vad öde över eder!
Vad skäl att sucka ömt: O tider! vilka seder!
Så här den spädas själ sin första bildning fått.
Han brottslig blev — forrän han visste utav brott;

Förskämd — och menlös dock! . . . I finnen det med smärta,
föräldrar! detta rön det sårar edert hjärta:
Vad återstår för er? I kännen ju ett sätt
att hjälpa eder sak, så ofelbart, som lätt?

Och lyften straffets hand, och tänken genom tuktan,
vad ej med godo vinns, att vinna det med fruktan!
Ett alltför vådligt sätt! där läkedomen bär
ett ofta värre gift, än krämpans eget är;

ett alltför gruvligt sätt! att på en skuldlös välva
det stela brottets lön, förtjänt av eder själva!
Jag gillar agans bruk, jag nekar ej den kraft
till bamslig hörsamhet, den har och alltid haft;

och ve den far och mor, som, varest gnistan hotar,
med rättvis stränghet ej en vådelds utbrott motar!
Men här, om någonsin, jag äskar varsamhet.
Har du förut ej gjort allt vad du kan och vet,

med mildhet, föresyn, förmaningar och lämpa,
att leda känslans gång och hennes irring dämpa,
räds, att i bamets själ ett olycksfrö du lagt
till slavisk duglöshet, till modlöst själv-förakt!

Räds ock, att denna själ, som lider, men förtryter
sin svaghet och ditt våld, en dag sin fjättra bryter,
och återtar sin rätt, med missledd kraft, en dag,
i trots av vördnadsband och religion och lag!

Gör tydligt för dig själv begreppet om det rätta!
En olat, vårdslöshet, ett minnesfel — ej detta
kan bli bestraffningens förtjänta föremål:
men avunden, som ej en annans glädje tål;

men ofömöjelsen, som allt försmår och äskar;
men ilskan som gör våld och stelsinnet som tredskar,
och lögnen, falskheten, olydnaden — och allt,
där avsikten är ond; ty den gör sakens halt.

Se där de föremål, dem vart föräldrahjärta
bör ömt och allvarsamt beivra och behjärta!
Se laster, vilkas bot du länge söka bör
med vettet som ger råd, och ömheten som rör,

förrän du tar ett steg, som mest din känsla sårar!
Men då — oryggelig av böner och av tårar,
utav en brottslig hand förgäves rörd och smekt,
med hjärtat känslofullt, med blicken obevekt,

du är ej mera mor, du är ej mera fader:
Du gav ju bättiingstid? Du gav ju varningsgrader?
Rättvisans skipare, dess dom du endast sagt,
all världen böje sig inunder hennes makt!

Giv skäl! låt barnet se, att straffets tyngd, som trycker,
är följden av dess fel och ej av dina nycker!
Och aldrig lydig blint, och aldrig ohört dömd,
den fallne, samma stund, må finna nesan glömd!

Du tar ditt barn igen: det skall ej länge ligga
för dina fötter kvar, förlåtelsen att tigga,
och, slaviskt stavande det formulär du ger,
utlova, under gråt, att "så ej göra mer"!

Jag vill, att varje sätt att människan förbättra
blir viljans självförtjänst, och icke nödens fjättra;
och barnet, hellre än att duka under tvång,
må äventyra förr att fela än en gång!

Jag vill, hos gossen re’n, upptäcka vedermälen
av denna sinneshöjd och manlighet i själen,
som, värdigt skuddande det tunga hotets länk,
bär fram sin ädla plikt som hjärtats fria skänk;

som mänskans höga rätt hos sig och andra aktar,
och, adlande sig själv, till annan höjd ej traktar,
än karakterens höjd, och stor, då den är god,
har makt och ära nog, då han har dygd och mod.

Besinna dessa ord, du, som med ärvda titlar
ditt ännu späda barn så obetänksamt kittlar!
Av kung och fosterland din fader eller du,
må ske! förtjänte dem; men ej din son ännu.

Förtjänsten ärves ej: då först blir den hans egen,
när han, med samma nit, går fram de samma stegen
till ärans helgedom, i ärefulla värv,
och offrar där sin gärd, och lägger där sin skärv,

för fosterlandets far, bland fosterlandets söner,
på nyttans altare, som medborgsandan kröner.
Då skall han, självkravd, nå den företrädesrätt,
som ägnades hans dygd långt mera än hans ätt.

Nu fatte han i tid och fatte djupt, den läran:
att börden slumpens är, och blott personens äran!
Nu lyde han i tid de bud naturen gav,
och vörde bondens svett, och vörde åldems stav,

och bryte uslingen det sparda aftonbrödet!
Bland dessa bygdens barn med mindre gunst av ödet,
med samma känslospråk och mänskorätt, som han,
han vare en kamrat och ej en överman!

Med deras härdighet och deras färg på kinden,
han tåle sommarns sol, han trotse vintervinden!
Än tävlande i språng kring blommornas emalj,
än över drivors bädd i yrande batalj,

de yverborna små, förföljande, förföljda,
och ömsom utav snö och ömsom rosor höljda,
må sorglöst stoja fram, vid nejdens återdån —
skam honom som blir sist! fast frälseherrens son:

Då segrarn hissas skall än högst på blomsterstacken,
än dragas i triumf på kälken uppför backen.
Må intet maktspråk nå till denna glada sfär,
där lyckan, än ej blind, ännu förtjänstens är!

En gång, ur glädjens krets i högre virvlar dragen
(där hon, med sluten syn, ej följer denna lagen),
förtärd och stjärnbeprydd, han tör i minnet än
uppkalla dessa dar och önska dem igen.

Väl honom dock, dit han i ädla värv är gången!
Han har ett vidsträckt fält att lyckliggöra mången,
där, till sitt hjertas pris, trots tacklöshetens rön,
han skördar ock ibland välsignelsernas lön.

Väl honom! då en gång hans stilla afton skymmer,
han vända kan i ro från mödor och bekymmer,
tillbaka till det folk, vars vän och bror han var,
och samma kärlek få, som deras vän och far!

Men vilka öden helst, som bäras till hans möte,
i det tillkommandes än oupplåtna sköte:
Om med en stormig tid hans dagar störta fram,
likt böljor av en flod, som välver bullersam;

om, utan sorl och namn igenom ängen burna,
de fridsamt gjuta sig ur tidens sänkta urna,
(det ser ej mänskoblick: det ser och vet den makt,
som var och en sin väg med vishet förelagt):

I alla växlingar han dock en stjärna finner,
som ej i molnen göms, i stormen ej försvinner,
som, vänligt skålande och oförgängligt skön,
ledsagar dygdens fjät och visar på dess lön.

Du är det, religion! Du är det, himlens dotter!
Som helgar mänskors bröst och jämnar deras lotter,
och frid och kraft och ljus, ifrån ditt eget land,
på jorden skiftar ut med aldrig sluten hand.

Ack! innan sig min sång om livets vårdag lyktar
och livets vårdag bort ur fostrarns händer flyktar,
ett ömt, ett viktigt ord, till varje moder sagt,
mitt hjärta önskar än på hennes hjärta lagt.

Jag ville lägga fram i trogen undervisning,
hur hon, förutan’ hjälp av klyvande bevisning,
må lyfta barnets själ, på känslans vingar helst,
till den som världen styr, till den som världen frälst:

Med helga lärors kraft, som, över kval och öden,
ge värde åt vårt liv, hugsvalelse åt döden.
Men nej! du ömhetens och religionens vän!
Min röst ej manar dig: du ej behöver den.

Matt, livlöst är det språk, Permessens tärna äger,
mot vad din enfald vet, din milda vishet säger;
behagens Urani och dygdens Afrodit!
Ditt hjärta talar mer än alla lärors nit.

Lik den osynlige, i gränslös mildhet buren
kring varelsernas rymd, som sökte i naturen,
ett avtryck av sig själv, att mera älskad bli,
och modershjertat fann, och såg sin bild däri;

så går du, dold och mild, som Han, den gode anden,
du leder dina små, med jämn försorg, vid handen,
och, själv i deras krets en skyddande försyn,
förtror dem blott åt dig — och Honom över skyn,

förtror dem åt den vän, som gärna sig förbarmar,
som slöt de menlösa i hulda brodersarmar;
som själv var barn en gång, och själv beskydda vill
de oskuldsfulla små, dem himmelen hör till.

Jag ville följa dig, då än, med upplyft öga,
du visar för ditt barn det stjärnbeströdda höga,
den sköna solens guld och silvermånens klot,
än sänker det förtjust till blomman för din fot,

den granna ängens bädd, den gula åkerns skördar,
och lyfter det igen, och rörd och tacksam vördar
den milde skaparen och fadern över allt,
som detta, med en vink, från intet här befallt;

som föder siskans barn, klär liljoma i dalen,
och hör, och ej försmår, sitt lov av näktergalen:
dock hellre hör den suck, från goda mänskor går,
och räknar deras dar — och deras huvudhår.

Från yppighetens sal, där yra lustar stoja,
jag hellre gick med dig till denna låga koja,
där du ger råd och tröst, hugsvalelse och bröd,
åt sjuklingen i kval och uslingen i nöd:

som, lik Elisabet av Jesu moder hälsad,
är, vid din anblick re’n förlyckligad och frälsad,
och stammar, under gråt, sin tack, — av dig ej hörd;
"Gud ser oss!" viskar du till barnet, tyst och rörd,

och trycker ömt dess hand, och så med det försvinner,
förrän välsignelsen ditt änglahjärta hinner.
Hur gärna följde jag i dina helga spår,
den lugna aftonstund, från världen skild, du går

förtroligt med ditt barn i promenadens lunder,
och täljer, vis och god, den gode Gudens under
till mänskobarnens väl, och deras prövningstid,
vår världs fåfänglighet och evighetens frid!

Och sist, med blödig själ, där uppå kyrkogården
dig sätter, med din pant, på kullen under vården,
invid ett åldrigt kors, som lutar på dess höjd,
med dödens vissna krans — en bild av livets fröjd!

"Se," talar du, "varthän de leda, alla stegen!
I graven dock till slut... Den hyddan är vår egen.
Här samlas hög och låg. Vad är väl livet värt
med allt vad det har stort, och allt vad det har kärt? . . .

Bliv from och vis, mitt barn! Av allt vad mänskan äger
blir dygden ensam kvar: Den bäddar hennes läger
så sakteligt, så ljuvt! tills ur sin stilla blund
hon väcks av vännens röst, en klarnad morgonstund.

Snart från mitt lilla barn jag i det tysta stiger,
och denna hand blir kall, och denna stämma tiger . . .
Bliv from och vis, min vän! och håll dig vid den tro,
som helgat fädrens dar, och gett dem salig ro!

Det är det bästa arv åt dig jag överlåter:
behåll det ömt! — hos Gud vi få då famnas åter . . ."
Nu solen sänker sig — och denna sköna grupp
hemvänder hand i hand, där mellan trän står upp

ett stilla lantligt tjäll, i fri och enkel fägring,
omvärvd av änglars här i fredande belägring.
Lärt av den bästa mor, ett bamsligt böneljud
med känslig andakt höjs till mänskors far och Gud;

den bön, som varje kväll och morgon sig förnyar,
och ifrån hjärtan går, och tränger genom skyar:
"Välsigna, himlafar, var redelig och god!
Väck upp den rikes bröst, att öva ädelmod!

Se ned till plågans bädd och uselhetens kärvar,
och fliten, som sitt bröd i anletssvett förvärvar!
Din ande lägre sig, beskyddande och ljus,
kring Sverges trogna barn och Sverges kungahus!

Med friden vid sin hand och äran vid sin fana,
må landets gode far, i lång och lycklig bana,
ge våra värv, vår gräns och våra lagar skygd:
må, av hans föresyn, till vishet, kraft och dygd,

en ättling fostras upp, och som sitt högsta veta,
att fader ock en gång för sälla skaror heta,
och folkets späda barn, kring ungdomsfurstens tron,
med tjusning vänjas re’n att heta hans nation!"

J O Wallin:

Detta hus jag lämna skall

Ägde jag ett hus, skulle jag allt tänka på att de måste bära mig ut ur det.

Mildaste förbarmare!

Huset snart jag lämna skall,

allt som skarpt jag genomtänkt,

fintligt reparerat.

Sökte bygga varmare.

Rännan fick ett gynnsamt fall.

Hade dropp och sipper stänkt,

allt blev arrangerat.

Ledstång smal, som vacklat,

stöddes gott och väl.

Utanför blev spacklat

under långsamt gräl.

Stred mot åsiktslarmare

- händigt folk i alla fall -

stred om ådring, färg och hall -

- - -

Mildaste förbarmare!
Allt jag lämna skall.

Minnes hur jag gnolade,

frisk med praktiskt ögonspel.

Blicken flög i forskning kvickt -

allt blev kontrollerat.

Målaren sig solade

ljuvt på stegens överdel,

visslade den silverdikt,

nyss han komponerat.

Ägandet i trevnad

blommade omkring.

Allting i min levnad

ordnat fint i ring.

Punktlig inbetalare

stod i banken, välvd och kall,

siffras ljud gav återskall -

- - -

Luften nu blev svalare...

Allt jag lämna skall.

Väggens yta härmade

tavlor av en evig vår.

Ur tapetverk, skilda slag,

blommor syntes skjuta.

Falska fåglar svärmade

omkring klistrarn på sin lår,

där han sjöng mot slut av dag -
Stjärnor på min ruta.

Skymning - lugn och nyter -

gå på nakna golv.

Snart ett ljussken flyter -

möbler dra till tolv.

Inga dunk bestänka mig -

buller vid en hyllas fall.

Nej, jag står i egen hall.

- - -

Tänk, att man kan tänka sig!
Allt jag lämna skall!

Amor - amorterare - - -

Amor - nej, det var av Mors!

Älska livet är ju ett,

lämna det ett annat.

Punktlig inkasserare

stryker med sitt svarta kors.

Pressar räntan ut i svett.

Kanske får du sannat:

ledstång smal, som vacklat,

stöder gott och tryggt,

när ditt hus blir tacklat -

gran vid porten - snyggt!

Tvist bland hesa bärare

- händigt folk i ledsamt kall -

baxar kistan ner från hall -

- - -

Svartaste förfärare!

Allt jag lämna skall!

B Sjöberg:

Dödens ängel

En gång dö, och sedan domen.

PAULUS

I Adams barn, som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mina, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder,
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Jag sveper vingen om nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar
som böljor välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder
- och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne i höga loft,
där äro vordne en handfull stoft.

I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring.

I ären komna, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus;
i skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka,
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

Var är din broder? Var är din like?
Så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de maskar, du näring ger!
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en mask dig bida,
som närs och lever, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.

Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själva stån!
Som tro och fädernesland förråden
och med det heliga driven hån!
Som lagar vriden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

Han bidar eder, I lögnens andar!
då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
och äran faller för hennes dom.
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se´n han målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

Rannsaken, dödlige! edra syften,
med bävan forsken er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är.
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den -
men ej av jorden
ert mått begären:
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

Vad Herren äskar, till dig han sade,
han mätte ut för ditt vandringslopp
vad du, o mänska, att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du se´n ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på andens fyllas:
Du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna´ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr! se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker Försonarn dig!

Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre store!
Du frie, modige Engelbrekt!
Och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa -
och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät,
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren,
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
Vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede för mänskan skrev.

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!

I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
Som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin' kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten.
Den store Fadren vet deras namn —
och trötte sjunka de i Hans famn.

Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna I jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.

De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!

Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna . . .
de verktyg nötta,
en stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är förvandlat -
men Tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd . . .

Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår . . .
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid Ljusets tron.

J O Wallin:

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Höst

Till frkn X.

Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.

Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.

Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.

Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.

Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.

Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.

Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.

Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.

Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Årstiderna

PROLOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Om årets fyra tider
kväd nu, min skaldemö!
Kväd, om du kan, så mjukt och grant,
att du, om möjligt är, i år
må knipa dig en Foibus-slant,
för den du nya byxor får!
Men varom ej, kväd vad som sker
och vad som är, en sans-culotte,
på denna världens ö.
Det är ej mindre eller mer,
än blott, än blott
att leva dupe - och dö
slö!


VINTERN
Snö, Snö, Snö, Snö!

Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götisk båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f-n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö!...
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt, i allt
är mesta parten snö,
Snö!


VÅREN
Tö, Tö, Tö, Tö!

Hur våren oss förlustar,
kväd sen, min skaldemö!
En näsvis page, han spelar spass
med lyckan vid sin gjorda pris,
och smaken vid sin à la glace
och äran i sitt slott av is.
Ty alltihop som "ryska berg"
och tysk filosofi därnäst,
han smälter "pö om pö"...
och skälet?...säg, du skälmska dvärg!...
Hoc est, hoc est
att almnackan spår tö,
Tö!


SOMMAREN
Frö, Frö, Frö, Frö!

Hur sommarn för oss pustar,
sjung ock, min skaldemö!
En leverbrun och vasa-grön
ekonomie direktör,
han guld sig lovar av de rön
som lantbruks-akademien gör,
men tunt var gräset, som han slog,
och masken blädde av hans trän,
och rågen blev till strö.
Säg då vart löftet vägen tog,
varthän, varthän?
Det stannade i frö,
Frö!


HÖSTEN
Hö, Hö, Hö, Hö!

Hur hösten med oss rustar,
kväd sist, min skaldemö!
En handfast dräng, han stiger fram
med lie, yxa, slaktarkniv;
så skär han över samma kam
allt vad som anda har och liv;
de höga träd, de låga strån,
och stutar feta, grisar små,
grårockar, cordons bleux!
Det är nu ingen annan vån;
hur så, hur så?
Förty allt kött är hö,
Hö!


EPILOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Vart år med sina tider
är mäkta likt ett Ö.
I pricken, som därpå är satt,
det haver en numrerad hatt,
i övrigt samma uniform
av grönt och vitt, av kvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
och strycker prick och siffra ut.
Kanske förrän vi tro.
Vad återstår? Vad blir då kvar?
Till slut, till slut
blott evighetens O!
O!

J O Wallin:

Ur ångestens kaos går grämelsens skri

Ur ångestens kaos går grämelsens skri:
Min tid är förslösad, mitt liv är förbi!
I livet jag skenbart förblir några år,
men utanför det lik förbannat jag står.

Vad skriaren sig i affekt föresatt
blir aldrig förverkligat. Vanvettets natt
förhindrar var ansats till reformation
och nekar den arme den läkande ron.

En dag skall det jordiska onda ta slut,
då virriga huvut till graven bärs ut.
Vad resten belangar är stackarens hopp,
att aldrig ur graven behöva stå opp.

A Holmberg:

Hic, hæc, hoc

Jag i Falu skola gått,
hic, hæc, hoc!
Det latinet jag förstått,
minns det noch.

Hic, det är vår hedersvärd,
Hæc hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd
höjes nu.

Hic är kvick och Hæc är täck,
därför ock
tömmer jag för Hic och Hæc
hela Hoc!


J O Wallin:

Hjärtat

Till ungdomen vid Uppsala akademi

Barn av himlen hjärtat var,
men det sattes av sin far
uti skola på vår jord,
följt av trenne fadersord,
och vart ord i hjärtats
alla vinklar ljöd,
innan än det smärtats
ibland köld och nöd,
innan än det svärtats
av en värld så snöd.

Hjärtat måste vara varmt,
om det ej skall bliva armt,
måste över allt ha kärt
vad som är dess kärlek värt.
Därför skall det strida
till det sista drag,
därför skall det svida
under hårda slag,
därför skall det bida
en fulländningsdag.

Hjärtat måste vara helt,
mellan vitt och svart ej delt,
höra blott det sanna till,
göra vad det rätta vill,
och ej sedan tveka
om det godas makt,
ej sin Gud förneka
för Pilati vakt,
intill döden bleka
fromt och oförsagt.

Hjärtat måste vara rent,
kunna yppa vad det ment;
sättas fläckar utanpå,
ingen kommer inifrå!
Klart det skall sig spegla
uti ljusets flod,
hava till sin regla:
oskuld, frid och mod,
och sin tro besegla
med martyrens blod.

Kulen andas tidens fläkt,
sliten blir min vandringsdräkt,
trampa skall jag trötta fjät,
spör dock ej: vad lider det?
Livets kalk må bräddas
bittert eller lent,
dödens säng må bäddas
tidigt eller sent,
endast hjärtat räddas
varmt och helt och rent.

J O Wallin:

Sång bland ärkestiftets i huvudstaden tjänstgörande präster

(Dem tillägnad)

Ärat vare deras kall,
som i lärdomen arbeta
och i tidens natt och svall
visa att de vägen veta,
lära världens ljus och dygd,
så med gärningen som orden,
nit för konung, lag och bygd,
och en himmel över jorden!
Ärat var prästens kall!

Högsint vare deras hug,
lyftad över flärd och yta!
Varken smicker eller trug
deras ädla kraft må bryta!
Lyssnande till himlens röst,
mänsklig ordning undergivna,
bäre de i samma bröst
Guds och likars rätter skrivna!
Högsint vare prästens hug!

Stilla vare deras gång!
Bland de larmande i tiden
deras tal och deras sång
ljude kärleken och friden!
Fruktrikt, om och obemärkt,
deras verk sitt upphov prise,
och till den, som kraften stärkt,
tacksamhetens frågor vise!
Stilla vare prästens gång!

Fröjdfullt vare deras mod!
Ej för lyckan må de slava!
Tänke, deras sak är god,
därför må den framgång hava!
Världens gunst ej söke de,
ej sin vinst av andras skada,
vilje dem blott goda se,
och sen glädjas med de glada!
Fröjdfullt vare prästens mod!

Fridfull vare deras lott!
Motgång må dem ej bedröva,
ty av den, som ger allt gott,
få de väl vad de behöva.
Friden styre deras lopp,
så de ungas som de gamlas,
tände hoppets fackla opp,
när till färden de församlas!
Fridfull vare prästens lott!

J O Wallin:

Hösten

Till Selly.

Den gröna
den sköna
den lekande våren förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.

Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.

När solen
vid polen
förklarad är gången ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.

J O Wallin: