Morgonen

När takets likkistlock din bröstkorg klämmer
i sömnlös natt, så att du knappt kan andas,
och kakelugnens vita lik dig skrämmer,
kan du ej tro, att morgon mer skall randas.
Nu sover allt. Blott du är förbigången
och ligger trött och lyss till mörkrets susning.
Nej, aldrig, aldrig blir det morgonljusning
och aldrig, aldrig börjar fågelsången!
Du lyssnar spänt, med pulsen plötsligt stannad,
och kryper hop, likt en av Gud förbannad.
Omsider i en dvala in du gungas
och genom avgrund efter avgrund slungas.
- - -
Du vaknar lugn. Din säng av sol är varm
och se, din son har lagt sig på din arm!

E Lindorm:

Morgonen

Solen några purpurdroppar
ren på österns skyar stänkt,
och på buskar, blad och knoppar
daggens pärleskur sig sänkt.

Skogens alla fåglar svinga
jublande från topp till topp,
tusen glädjeljud förklinga,
tusen stämmas åter opp.

Fjärden krusas, böljan randas,
lunden rörs av fläkt på fläkt,
liv och blomsterdofter blandas
i varenda andedräkt.

Ängel från det fjärran höga,
varje väsens blida vän,
gryning, har ett mulnat öga
mött din ljusa anblick än?

Skingrad är bekymrens dimma,
tankens dystra moln förgått;
dagen i sin barndomstimma
älskar barndomskänslor blott.

Ingen lider, ingen saknar;
allt är glädje, frid och hopp.
Med naturens morgon vaknar
varje hjärtas morgon opp.

Morgonen

Redan hörde jag hanen gala.

Båten väntar oss vid dimmigt sund.

Räck mig kransar! Följ mig i den svala

sommargryningens första stund.

Solens snäcka flyter

gul i klippors mitt.

Morgon, allt som bryter

livets ros är ditt.

Under våta löv och blomsterhängen

stupar bryggans trappa våt.

Björkens valv och videts snår och ängen

glittra matt som i fröjdegråt.

Mörkret i det höga

smält i tårar bort.
Skulle väl mitt öga

ensamt blicka torrt!

Fyllda korgar. Blåklintsbundna grepar.

Mattor bredda på sits och toft.

Snibbens gröna veck i vattnet släpar.

Skall dock allt vi fått kärt bli stoft!
Karon borde spilla

tårar på oboln.

Låt oss vagga stilla

in i själva soln.

På den ön står ovan myrtenhäcken

livets gudom; och nedanför

runt prästinnornas höjda offerbäcken

sjungs den hymn, som jag evigt hör.

Soligt bland de unga

gudens tempel välv!
Lär oss hymnen sjunga!

Den är evig själv.

Morgontimme, jag vill händer lyfta.

Jag hör sorl, jag hör lyrors slag.

Tag mitt offer. Ack, du ser mig snyfta!

Lyckans snyftning som offer tag!

Du sprängt lås och reglar

från min andes hus.

Allt mitt väsen speglar

som ett hav av ljus.

Kvalet dödstrött knotar böjt mot kryckan:

- Hjälp mig bort från mig själv, giv slut! -

ty sig själv tillräcklig är blott lyckan,

bettlar ej, bär ej tiggarklut.

Titt vi stämde möte,

och i sakta dans

virvla mot mitt sköte

löv från hennes krans.