Fredens Johanna d´Arc

Din aska ströddes ut för himlens väder, 

Johanna d’Arc! -- och dock du lever än. 

Ett Domrémy blir varje hem igen, 

där franska kvinnor bära sorgekläder. 

De unga sönerna till fallna fäder 

av bleka mödrar fostras upp till män. 

Bland mödor mogna, minnesgode sven, 

och timra åter upp förödda städer. 

Bliv sansad, sedlig, stark, de svagas värn, 

ty rätt och frihet rå på blod och järn -- 

en annan hämnd kan ingen mor predika. 

Hell, fredens Frankrike, du ärorika! 

Då världens hjärta klappar lugnt vid Seine, 

hon fyllt sitt värv, "Jehanne, la bonne Lorraine!" [1]

[1] François Villons trohjärtade uttryck.

C Snoilsky:

Lützen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

Savonarola

(Girolamo Savonarola, 1452-1498,
målning av Fra Bartolommeo 1498)



I. Hos Lorenzo

Från sin kulle skådar villan
över dalens gröna vigner,
Arnos blanka bukter, bergens
luftigt violetta linjer

och Firenze djupt där nere
svept i kvällens rosendimma,
där kupoler, kampaniler
fram som klara punkter glimma.

Villan smyckad står till högtid.
Pagers granna flock beskäftigt
nöter trapporna, och kocken
hörs i köket banna häftigt.

Junos fågel och fasanen
kryddas för patricisk hunger,
vinets purpurström ur fatet
mot kristallens möte sjunger.

Vignens bruna folk vid porten
sträcker halsarne att fånga
flyktig glimt av silverkäril
spridande ambrosisk ånga.

Men dit upp till salens fresker
ingen simpel blick kan tränga,
ingen andedräkt från pöbeln
får i gudars luft sig mänga.

Ett olympiskt utsökt samkväm
har Lorenzo låtit kalla
för att mätta fina sinnen,
ej ett enda blott, men alla.

Hur den store penningfursten
ingen att behaga glömmer!
Huru lent den fasta handen
sig i sammetshandsken gömmer!

Så förtrollande förbindlig
och så enkel mitt i prakten!
Icke rår han för att folket
trugat honom fram till makten.

Blid och vänsäll, han ju icke
något högre velat önska
än att dyrka sina sångmör
i sin trädgårds lagergrönska.

Under Mediceisk hägnad
yppigt trivs Firenzes lilja.
Knarrig Cato, butter Brutus
sticke sig när helst de vilja!

Det Italiska Athene
tröttnat har på frihetsskriken.
Skönhets nyuppståndna världsmakt
efterträder politiken.

Tänkarn själv, som i skolastiskt
grubbel länge sökt det sanna,
mot Apollogudens marmor
svalkar nu sin heta panna.

Söka göra världen bättre
lika lönlöst är som löjligt.
Skönhet göre människorna
lyckligare då - om möjligt.

Livets stora konst, förgäten
sedan Hellas sjönk i gruset,
hur förfinad och fullkomnad
här den manats fram i ljuset!

För i afton alla bannlyst
statsintriger och finanser,
småle, då en skald citerar
mer än klassiskt nakna stanzer.

Och den fulla bägarn lyfter
hedergästen, kardinalen:
»Afrodites skål vid Arno!»
är hans lösen vid pokalen.

Skålen tömmes, och på bröstets
krucifix ett stänk man spårar
av den druvosaft, som säljes
under namnet Kristi tårar.

Nu från öppna fönster dragas
frasande brokadgardiner,
Ute på terrassen klinga
oboë och violiner.

Sköna kvinnoröster ljuda
i den vällustvarma natten;
medan melodien bortdör,
sjunger än fontanans vatten.

Och de lyckliga och rika
över dalen blickar sända;
denna fagra nejd i skymning,
Denna stad, vars ljus sig tända --

Allt är deras. De behärska
livet där uti det djupa.
Blott för dem drar gyllne honung
denna mörka arbetskupa.

Men vad nu? De missnöjt blicka,
och nu tystna skämtets lekar:
Mot ett litet ljus i fjärran
plötsligt tankfull värden pekar.

Säkert i San Marcos kloster,
det där dumma ljuset blänker,
ensam i den stilla cellen
sitter nu en man och tänker.

Skönhet och olympisk glädje
kan den narren icke tåla,
orostiftarn, folkförledarn,
svärmaren -- Savonarola.



II. Brännoffret 

Mitt i sorglös levnadsnjutning,
självbehagligt veka seder,
himlens starka viggar ljungat,
slående var avgud neder.

Med en nordanstorm från alpen
galler stigit ned i pansar,
Kall som gletscher-isens piggar
glänste deras skog av lansar.

Och Hesperiens blommor fallit,
skoningslöst av frosten bitna,
liksom varma rosenkinder
plötsligt vissna, plötsligt vitna.

Död och borta är Lorenzo,
medicéers välde ramlat,
På Firenzes öde gator
pestens svarta likvagn skramlat.

I den skumma katedralen
går ett samfällt miserere
ångestfullt mot höga valven
från ett folk på knä där nere.

Munken där på predikstolen
talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
under gråt och tandagnissel.

Självbedrägeriets mantel
sliter han från nakna själar,
och på lustans lekverk trampa
hans sandalbeklädda hälar.

Under festmusikens jubel
hör han träldomsbojor klirra,
ser han tomma ögonhålor
genom skönhets-masken stirra.

Ingen prelatensisk avlat
mäktar öppna nådabrunnen,
blott av ett förkrossat hjärta
varder väg till sanning funnen.

Denne munk är ej en vanlig
eldare med svavellågor,
ilskans medel för att tysta
mänsklighetens djupa frågor,

ej en vanlig son av kyrkan,
som med makten i förening
skrämmer massorna till lydnad
genom dogmer utan mening --

vredens tolk, Savonarola,
då han syndens bölder blottar,
de förfärligaste slagen
mot ett fridlyst huvud måttar.

Borgia, påvestolens skamfläck,
öppet Antikrist han kallar,
och hans starka anatema
genom valv och hjärtan skallar.

Och han drar från maktens tinnar
småtyrannerna tillika,
och med skorpioner agar
han de mätta och de rika.

Frihet är den helga gåva,
som sitt folk han hänryckt räcker,
och det halvförgätna ordet
tusen, tusen genljud väcker.

Ve han ropar över flärdens
fagra, giftbestrukna vapen,
varmed sluga Medicéer
folket böjt för fångenskapen.

En skall råda i Firenze,
han som burit korsets smärta,
som de arma och betryckta
bjudit till sitt stora hjärta.

»Kristus ensam är vår konung»
ropet genom staden ljudar
tusenstämmigt höjt av hopar,
vita i botgörarskrudar.

Ovän söker upp sin ovän
att förlåtelse begära,
den som riktat sig med orätt
går att vinsten återbära.

Från sin fulla barm hetären
rycker bort de gyllne smycken,
och profana målerier
river konstnärn själv i stycken.

Ett allena är nödvändigt:
renat hjärta, renat sinne,
Men i eld tillintetgöras
skall vart världslighetens minne.

Och ett bål på torget reses
utav allt, som sinnet smekte:
Lutor, som till herdestunder
med sin ljuva lockton lekte,

tavlor, pergament och böcker
med antikens nakenheter
och Boccaccios lystna sagor
och det gamla Roms poeter,

nymfer i bacchantisk yra
dansande kring grekisk urna,
sköna bronser, nyss av jordens
sköte fruktlöst återburna.

Nu är bränneoffret färdigt --
rök och lågor hölja platsen,
och det röda återskenet
glöder på de grå palatsen.

Skaran ropar framför bålet:
brinne ock vår synd därinne!
Miserere, miserere --
giv oss, Herre, renat sinne!



III. Provet 

Ingenting skall nu Firenze
från sin konung Kristus skilja,
och Savonarola heter
Han, som gör sin konungs vilja.

Från sin cell han leder folket
utan maktens attributer,
och i dessa lätta sinnen
blind och svärmisk tro han gjuter.

Då för stadens unga frihet
hätska grannar lägga snaror,
och fördrivna herresläkter
värva plundringslystna skaror,

med den törnekröntes avbild
högt i magra handen buren,
svär han att med änglahärar
hålla fienden från muren.

Och det sker, det underbara:
bort från stadens närhet drager
medicéers lejda härsmakt,
som en sällsam skräck betager.

Siarn ropar: »se, hur himlen
vill sin tjänare benåda!
Så på lejon, basilisker
trygg min blotta fot skall tråda.»

Inspirerad, segerdrucken
lik en jordisk triumfator,
med det lyfta krucifixet
drar han kring Firenzes gator.

Han är den, som Herren rustat
att sin vilja kunnig göra,
att med våld, om så behöves,
trotsiga till rätta föra.

Och med bävan ser Firenze
svärd, som ej är andans, blänka --
stolta huvuden, som stämplat,
hastigt bleknande sig sänka.

Men vad folket icke skådar,
det är cellens tysta strider,
då den starke härskaranden
inför Gud i bön sig vrider:

»Himmelens och jordens Herre,
du som ensam kraften sänder,
du som detta folket givit
likt ett vax i mina händer,

»lär mig leda dessa tusen
att ditt rike må befästas,
stöd mig, Herre, när jag svindlar
och av jordiskt högmod frestas!

»Var det blott din röst jag lydde,
när jag straffat; när jag hämnat?
Var det ej för eget välde,
som jag också vägen jämnat?

»Skänk mig med ett tecken visshet
att du ännu är mig nära,
att jag söker dig allena,
icke egen makt och ära!»

Då profetens torra läppar
tigga om en himmelsk droppe,
håller gränslös, mystisk tillit
modet hos hans trogna oppe.

Fastän mängden börjar knota
över brist och hårda tider,
blint de sluta sig till mannen,
för vars sak själv himlen strider.

Nya underverk dem lovar
feberglansen i hans öga --
alla fiender och faror
falle på hans ord till föga!

Ja, här tarvas det mirakler:
obeständig, menigheten
lyssnar snart till påvens bullor
mot den hädiske profeten.

»Frihet är ett dyrbart nöje»,
arbetslösa mängden klagar,
»bättre hade vi det fordom
i Lorenzos rika dagar.

»Varför så med syndaångest
livets korta glädje mörda?
Kyrkan, mot ett ringa offer,
lyfter av oss all vår börda.

»Ingen fröjd och inga fester
denne mörke munk oss unnar.
Kanske han till slut är sådan
som oss påvens brev förkunnar.»

Lika ortodoxt som smutsigt
franciskaner-brödraskapet
tänds av heligt nit att rycka
fåren ut ur ulvagapet.

Mot dominikaners hala,
trolöst svart-och-vita orden,
mot San Marcos kättar-prior
stormar all den bruna horden:

»Visa om du är av Gudi!
Du, som änglar oskadd bära
över lejon, basilisker --
vi ett prov av dig begära.

»Som en liten avgrundsförsmak
heta bränder här vi rada;
stig därpå med bara fötter
utan att det gör dig skada!»

Både tvivlare och trogne
låna lika ivrigt örat,
och som stormen växer ropet:
»Han skall göra’t, han skall göra’t!»

Se, där kommer han -- hans egna
genom massan vägen rödja,
och hans höjda arm med korset
deras händer understödja.

Nästan sviktande han skrider,
kinden hektiskt övergjuten,
kring den törnekröntes avbild
handen som i kramp är knuten.

Allt i ordning är för provet.
Lågor knastra, gnistor spraka,
medan bruna tiggarkåpor
bränderna med tänger maka.

Han skall göra’t! För hans skara
redan segerpalmen hägrar,
Men då höjes ett omätligt
skri av hatfull fröjd: »han vägrar!»

Spända nerver giva efter,
siarn bruten sjunker samman,
och hans suck förnimmer folket
här med fasa, där med gamman:

»Vänner, fören mig tillbaka,
så att cellen fort mig höljer.
Ve, min ande är förmörkad,
Gud för mig sitt anlet döljer.»

Ur hans händer krucifixet
glider klingande i gatan,
Och den grymma svärmen jublar:
»Gud har dömt dig, son av satan!»

Övergiven, övervunnen!
Undan hopar hämndbetagne,
i San Marcos fasta kloster
räddas blott med nöd den slagne.

Porten darrar under stötar,
vilda, hesa röster vråla:
»Bålet åt den folkförledarn,
kättaren -- Savonarola!»




IV. Martyren

Alltså har då domen fallit,
folket störtat sin idol,
och på Signoria-platsen
står Savonarolas bål.

Mitt emot Orcagnas loggia,
just där flärdens bål brann ned,
där han ryggade för provet,
reser sig ett berg av ved.

Dessa lågor, som han skydde,
snart uti sin heta famn
skola lösa upp till aska
honom själv, hans verk och namn.

Av tortyren sönderbråkad,
en förkastad, krossad rö,
han bekänt vadhelst de velat
för att äntligen få dö.

Han bekänt, en stackars sargad,
skymfad, hånad delinkvent,
att ej någon himmelsk flamma
orden på hans tunga tänt;

att förledd av djävulskt högmod
han i kättersk hedendom
hädat Borgia, helge fadren,
Guds ståthållare i Rom;

att av brottslig ärelystnad
statens sälla lugn han stört;
mot en faderlig regering
olärt folk till trots förfört.

I en livdömds tagelskjorta,
färdig för sitt sista kval,
förs han in att höra domen
i det höga rådets sal.

Av hans forna stora skara
fängsliga där följa två
för att straffas med bedragarn,
som de fåvitskt trodde på.

Meningslösa för hans öra
susa domens grymma ljud
under ångesten av hjärtats
sista Jakobskamp med Gud:

Ȁr det sanning vad de sade,
sanning vad jag själv bekänt,
att den eld, en gång jag hade,
ingen himmelsk flamma tänt?

»Säg mig, var det synd att yrka
att en pöl av last och brott
ej regera bör din kyrka,
men ett heligt huvud blott?

»Var det egen makt och ära,
som var målet för min strid,
då jag för mitt folk, det kära,
skapa sökt en bättre tid?

»Har jag kanske utan vetskap
stått ditt helga råd emot,
Herre, som ett utdömt redskap
bryts jag sönder för din fot.

»Om jag självisk åtrå närde,
lågan nu min kropp förtär,
liksom fordom hon förtärde
lustans usla lekverk här.

»Men ännu i dödens smärta
ropar någonting på nytt
innerst, innerst i mitt hjärta
att det var din röst jag lydt.

»Nej, för jordisk makt och ära
denna maning aldrig ljöd.
Visa att du är mig nära,
Herre, i min sista nöd!»

Domen är till ända läsen,
och de trenne ledas ut
på palatsets öppna trappa
mellan bardisan och spjut.

Efter fängslets långa veckor
så den dömde återser
detta älskade Firenze,
som i dag sitt liv han ger.

Skall i detta hav av huvun,
böljande på torg och tak,
ej en tårfull blick förklara
att rättfärdig var hans sak?

Skall en stämma ej bekänna
att martyren menat väl
med det folk, som åter sjunker,
herrars och prelaters träl?

Nej, ur dessa ögon stirrar
kall och grym nyfikenhet.
Herrens tecken kommer icke,
självinbillade profet!

Men då fatta om hans händer
bålets andra offer två,
och han hör med salig glädje
deras läppar vittna så:

»Fast du har dig själv förnekat,
tro vi lika fullt på dig,
tro vi att du tjänt den konung,
som nu kallar dig till sig.

»Om du felat än och fallit,
var av himmelsk eld du närd,
du, som trott det största kunde
speglas helt av stoftets värld.

»Omgestalta jordens söner
efter andens högsta bud,
ej den endes kraft förmår det,
innan stunden väljs av Gud!

»Men din aska strödd i vinden
varda skall ett fruktsamt frö.
Tanken lever, stunden kommer --
böj ditt huvud, du kan dö.

»Bålet är det sanna provet,
som dig segerpalmen bär.
Ur dess bränder stiger anden
fri och oskadd, ren och skär.

»Ja, vi tro, Savonarola!
Då omkring oss flamman gnyr,
ser du himlen öppnad stråla,
Guds och frihetens martyr!»

Carl Snoilsky:

Jultankar i Rom

Jag njöt en sydländsk sommarfröjd och tänkte sällan på,
att högst i norden fanns ett land med himmel mindre blå.
I idel solljus flöt mitt liv, en dröm på ejderdun,
och kärare jag södern fick allt som min kind blev brun.

Det var uti det gamla Rom. Jag satt uti mitt rum.
På himlens azurhärlighet jag länge skådat stum.
I trädgårdstäppan nedanför stod allt i flor och glans,
citronens guldklot bjärt stack av mot bladens dunkla krans.

Jag var så sällsamt vek till mods i denna dagens frid,
jag hörde pifferaro’ns ton från gränden närmst invid.
Madonnans bild i murens nisch han drog med spel förbi.
Mitt öra följde medvetslöst säckpipans melodi.

Jag vet ej varför blicken sjönk, bland böcker på mitt bord,
på Bellman, tjusaren Tegnér, på skalderna från nord.
Mitt hjärta slog så aningsfullt -- och så det föll sig, att
en liten bortglömd almanack jag av en slump fick fatt.

Jag bläddrade och bläddrade och nu jag först förstod
hur tiden skenat bort med mig vid Tiberns gula flod.
December! -- Är det möjligt väl? Jag såg ej snö i år!
December, tjugufjärde -- ack, det som en blixt mig slår!

Mitt land, mitt land, hur mår mitt land med marken vit av snön,
med julefrid och juleljus och bjällerklang på sjön?
Jag har ej hem, jag har ej härd, jag har ej eget bo.
Månn’ någon ännu minns mig där? Mitt hjärta viskar: jo.

Gud signe dig, mitt eget land, och lyse över dig
all fridens klarhet; sedan må allting bli mörkt för mig!
Må kornet spira under snö, där det i mull är satt,
och må det växa mycket bröd i Sveas norrskensnatt!

Vad bryr jag mig om söderns prakt och fägring denna stund,
om sorlande kristallers språng i skuggig lagerlund?
De rika färgers spel för mig i hast blev dött och svart;
min själ har flyttat härifrån -- långt bort -- jag vet nog vart!

Jag ser en stad, en välbekant. I både rik mans hus
och fattigkojan tindrar upp ett vänligt juleljus.
I kväll får saknas ingenstäds det goda, vita bröd,
och ej den frusna sparven ens i kväll får lida nöd.

Jag ser ett hem -- jag känner det -- jag ser den tända gran,
med knäppta händer stå de små, som själv jag varit van.
Därute är det kallt och mörkt och yrar nu som bäst;
därinne är det varmt och ljust på Jesusbarnets fest.

Gud signe detta hem och den, som nu så barnsligt glad
sig fröjdar åt var liten skänk, varom hon julen bad.
Säg, märker du, jag är dig när? O säg, förnimmer du
min andes trägna vingeslag, som susa kring dig nu?

O I, som ägen ömt varann i denna dyra stund,
som vandren samman hand i hand och vilen mund mot mund!
Det är ej någon stackars sparv, som vid er ruta rör:
det är ett ensamt hjärta blott, som snyftar utanför!

C Snoilsky:

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Trappisten

Du vän av livets sorl och färg, som hastar
till nya skådespel för varje ort,
på dina strövtåg du kanhända rastar
en gång vid Staouelis klosterport.

Betrakta hur barmhärtighet bevisas
den här av fattige, som samlas hit.
Kabyl och kristen klädas och bespisas
med frukten av trappistens arbetsflit.

På refektoriets enkla håvor bjuden,
förfriska dig i dagens heta kvalm,
men brodern i den vita ordensskruden
du störe ej i skuggan av hans palm!

Gå ur hans väg! Din synkrets helst begränsar
den värld, som har till ändamål blott sig.
För denne munk, som tyst sin trädgård rensar,
finns intet av allt det som lockar dig.

Ty han, som stum här sysslar med sin spade,
skeppsbruten kom från livets strida älv,
sin heta panna han på tröskeln lade
och bad och sade: "Fräls mig från mig själv!"

Intill en broders öra böjd, förkrossad
han blotta fick det sår, han hemligt bar,
och bördan föll, från sargad skuldra lossad,
med varje minne av vad förr han var.

Som tiggarn kastar vandringsstav och ränsel,
där ett härbärge unnar gästfri härd,
så här vid porten konstnärn fällt sin pensel,
sitt guld den rike, krigaren sitt svärd.

Var han kanhända något av allt detta,
den man, som sökte här en stormfri hamn?
Vad du vill veta skall man ej berätta,
ty ingen känner här den andres namn.

Om furstens eller dagakarlens öden
förr varit hans, nu ingen mera vet.
I tystnad, späkning, stilla gång mot döden
har alla funnit samma jämlikhet.

Om myriader varit idel öra
att fånga upp ett tonfall av hans röst,
han nu förstummats för att bättre höra
den tysta stämman djupt i eget bröst.

Om han i festens rus har ägt sin gamman,
av markens frukt han nu ej mer begär
än minsta näring åt den trötta flamman,
som till hans prövning ännu flämtar här.

Om herradömen att hans nycker tjäna
med gröda böljat som ett hav av gull,
hans håg nu vändes åt den teg allena,
där skörd för himlen gror i jordens mull.

Så på sitt timglas lugnt han blicken riktar,
tills solnedgången finner tom hans cell,
då ej ett blad i palmens krona sviktar
i rosigt eterhav en molnfri kväll.

Av tigande gestalter sänks en kista
ned i en grav, där intet öga grät;
men ingen inskrift, intet namn de rista,
det tarvas icke. Det finns En som vet.

C Snoilsky:

Nattviol

Stumt är livets sorl och skogens röster,
daggen tillrar tyst från blad till blad,
ingen strimma rodnar än i öster -
äng i månskensbad.

Det är här i tystnaden du talar,
vita blomma, och ditt tal är doft.
Vällukt vandrar över bleka dalar
under dunkelt loft.

Allt det svårmodstunga, osägbara
i naturen strömmar från din mund.
Vita blomma, du dess tolk vill vara
denna korta stund.

Mänskobarn, som här i natten vankar,
kanske gäller talet också dig;
lägg dig ned med dina kvalda tankar
här vid daggig stig!

Ställd inför din egen levnads gåta,
dunkel väv av drömmar och begär,
göm din kind i detta gräs, det våta -
ingen ser det här.

C Snoilsky:

Blodboken

Stela häckar snörrätt klippta,
blomstring vederbörligt stäckt,
grönska sammetslen och tuktad,
fullt normal och fullt korrekt!

Stilla plantsömn hela parken
ett livré i grönt beskär;
mörk som lidelsen, en blodbok
sina egna färger bär.

Mäktigt genom stammen strömmar
livssaft dunkelt purpurröd,
varje fiber, varje bladnerv
mättats av dess djupa glöd.

I den sträva atmosfären
endast avogt skådad gäst,
boken mitt i vardagsfärgen
slungar flammande protest.

Kinapaviljongen harmset
rister sina klockor små,
nickfigurerna på spiseln
ville låta yxan gå.

Men det kan nu icke hjälpas -
boken står där likafullt,
och i bladens dunkla rodnad
viskar kvällen lika hult.

Skönheten, den arma tärnan,
sedan dagens tvång har slut,
flyr till dess förtrogna skugga
för att ostörd gråta ut;

och den fria sångens fågel,
undan bur och snaror frälst,
älskar trädet framför andra,
sjunger i dess krona helst.

Göttingen

Stilla Göttingen, där muser trygga
bo och bygga
bak den lummigt skuggiga bastion!
På de fordna
fästningsvallar, promenader vordna,
lindar stå, en fridens garnison.

Här bor Pallas kungligt; ingen annars;
hennes grannars
hus och hem ej stolt sig torna just.
Inga varor
här till spegelfönster locka skaror
med fåfänglighetens ögonlust.

Men till murar, lågt från marken lyfta,
blickar syfta,
dragna dit av skrift på marmorhäll:
namn, som bäras
högt på ryktets arm, här sett sin äras
ljusa morgon eller lugna kväll.

Göttingen, mot dina gröna vallar
dämpat svallar
fejdens, flärdens sömnlöst yra brus;
djupt inunder
tindrar upp emellan hagtornslunder
studielampan i den lärdes hus.

Då hans blonda dotter rör tangenter,
stå studenter
lyssnande i dunklet utanför:
svärmerier,
Schuberts månskensljuva melodier
ut i doftfull sommarnatt hon strör.

Här, i detta hulda hörn av världen,
mätt av färden
vandrarn stannar, barmen vidgas fri.
Milt förgätna
på en bänk, där lindens skuggor tätna,
tankens bördor, liksom ränselns, bli.

Utan fruktan att hans byggnad ramlar,
drömmen samlar
luftigt virke till en framtidshamn:
där finns Eros,
finns musik och blommor och Homeros,
ro och glömska och en öppen famn.

I porslinsfabriken

Jag på fabriken haft min ögonfröjd
att se porslinsarbetarn strävsamt böjd
att svarva utan rast det mjuka ler,
tills än en kanna, än ett fat sig ter.

Mig är du mer än drivet silver dyr,
du kanna, skapt för konstlös vit glasyr;
mer än en vas för furstetaffel gjord
min aktning har du, fat för ringa bord.

Jag vördar eder, enkla bohagsting,
som inom kort i tusental gå kring
till hantverksmannens och till bondens bo,
där mödan har sin knappa måltidsro.

På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt,
dess vackra tomhet umbär folket lätt;
men hell den hand, som skapar tyst för dem,
den arbetströtte i de låga hem!

Ja, hell och åter hell var okänd hand,
som skänkte form åt skålen, till vars rand
går varm och brådskande en törstig mund,
då nötta verktyg vila för en stund!

Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi,
långt mera oumbärlig är än vi,
som blåsa bubblor blott av granna ord
till lek vid övermättad bildnings bord.

O, den som kunde skänka dikten så
den enkla form, som tusenden förstå,
den form, som frambär kraftigt vardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för överflöd!

O tänk, att bilda i en lycklig stund
den bägare, som anstår var mans mund,
som fylls vid tidens djupa brunn en gång
för tusenden, som törsta efter sång!

Sveriges karta

Till S. H. Wikblad

Jag ser från skolans dar en bild,
av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i Prima [=åk 1],
en karta, klistrad upp på lärft,
utav den svenska jord vi ärvt,
vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö
på Skandinaviens halva ö,
som, när den sågs från sidan,
för vår primanska fantasi
ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,
och tanken hisnade att gå
den ändlöst långa vägen
från Ystad uppåt Torneå -
den nötte man ut järnskor på
som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins
i samma färger, som jag minns
från kartans bjärta gränser:
ett Skåne gult som skördefält,
ett Sörmland grönt som björkens tält,
då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;
där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände
till Sveas bygd med berg och slätt,
små städer liksom smultron tätt
och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,
och det var vånda och besvär
att hålla hop dem alla;
i klassens mummel, läxors sus
jag hörde deras fjärran brus
för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän
så snabbt som några timmerträn
på Västerbottens älver,
och barnatårars salta tåg
förente sig med varje våg
som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod
från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände.
Erövringen var lång och svår,
men nu var fosterjorden vår,
nu, då dess drag vi kände. -

Där förr vi sutto, du och jag,
ett släkte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den som hos oss var främst i led
bland denna ungdom sjönke ned
kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,
som korsar älvens blåa fjät
och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
i flodsystemets dova brus
på kartan in sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
vars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand,
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,
i bokens bräddar måla än
din bildvärld för de unga,
åt hemmets skog och fjäll och älv,
åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall ägna glad en gång
sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara!

C Snoilsky:

Finlands värn

Och solen steg upp över öar och djup
och brann genom dimmans duk.
Liksom i purpur plöjde vår slup
i bölja mornad och mjuk.

Kupoler glänste med grekiska kors
som guld över Sveaborg,
men ännu i skugga låg Helsingfors
med tomma gator och torg.

Nu kursen styrdes, vid ljusnande dag,
emellan prickar och grund
förbi en murad arkipelag -
vulkaner i nästa stund.

Och vinden riste med tveksamt grepp
i boj och i ankartross
på tsarens förtöjda pansarskepp,
på Peter Velkijs koloss.

En krets av klippor med vallar och värn
och flytande fästen bredvid,
förfärliga, mörka - granit och järn,
triumfer för våldets tid!

Där låg den vaknande, vackra stad
bak dessa hotande skär,
låg där med parker och esplanad
i dessa vulkaners sfär.

En molntapp i fjärran Afghanistan,
en krusning vid Hellespont
hit fram som ett skydrag hinna kan,
en storm på finsk horisont.

En nyck, av halva vår världsdel lydd,
kanske i morgon helt kallt
till några "större" intressens skydd
kan bjuda blomstringen: halt!

*

Men kronorna logo i tidig stund
med glittrande dagg på blad,
då fötterna åter kände grund
i öppen, ljus esplanad.

Där stod på sin sockel en hög figur
mot himmel i rosig färg.
Orubblig i bronsen, fast som en mur,
så stod han där - Runeberg.

Och Suomi, lutad till sockelns fot,
sin fristad hos bilden fann,
som hennes öde, i med och mot,
är bundet till denne man.

Ett frö för framtiden, stilla gror
hans tanke i Suomis bröst.
En tveksam främling i folkens kor
hon var, tills hon hört hans röst.

Vart drömmande ljud från skog och strand,
var stammande hjärteton
förstod sig själv och brast ut: Vårt land!
Då föddes en ny nation.

Så siarens ord vart ett Finlands värn,
dit nyckfulla vindar ej nå;
inom en ring av granit och järn
det ståndar - och skall bestå

ännu då böljornas lätta skum,
som brytes mot skärens rand,
blott finner en stenhop på vallarnes rum
med rostig järnplåt ibland;

ännu då "frågan", som stör vår värld
för rätten till ett par sund,
ett löje av ömkan blott aktas värd
helt flyktigt på framtids mund.

Om molnet kommer, orkanens tolk,
och visar sin knutna hand,
den man, som sjungit ihop ett folk,
än skyddar i sången sitt land.


C Snoilsky:

Rebell

På kyrkogården håller hösten ras
och för mot skolans gråa fönsterglas
de vissna blad i virvlar rödgult bjärta.
Därinne sitta gossar, bänk vid bänk,
orörliga som i en magisk länk,
och likt ett asplöv darrar varje hjärta.

Från svarta tavlan med förfärlig ton
förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
en liten hemsk sekund, då en och var
skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.

En syndare, som träffad av ett skott,
från bänken flyger upp, men stammar blott.
En lugg, ett tjut - och grannen frågan ärver.
Så går det på i samma exercis.
Av allt jag kan ha lärt på detta vis,
en sak är viss: jag vet att jag har nerver.

Lektionen skrider fram oändligt lång,
och skygga blickar snegla gång på gång,
om aldrig visarn skall till tolv sig maka.
Då hem till middag! - men till matro? nej,
vi kunna eftermiddagsläxan ej,
och klockan tre vi måste hit tillbaka.

Katkesen väntar oss med sin tortyr.
Av mellantiden var minut är dyr,
en hand om gaffeln, Lindblom i den andra.
Nå äntligen - där dåna tornets slag!
Slut med latinska pinan för i dag.
Nu gäller det i språngmarsch hemåt vandra.

Dock nej, magistern än ej sluta vill.
Re´n gick där en minut - en till - en till.
Vi mista hela kvarten, o elände!
Från klassen något likt ett mummel steg -
ett ögonkast av lärarn - och det teg.
Då - aldrig skall jag glömma vad som hände!

Emellan böjda nackar uppstod han,
den främsta bänkens långe flygelman,
ett enda steg från tavlans svarta ruta.
Uti en ton, som ingen rotting skrämt,
han talade helt hövligt, men bestämt:
"Nu får magistern vara god och sluta!"

Hur fräckt - och därtill av en frielev!
Ett slag i synen också svaret blev.
Liksom förstenade vi sutto alla,
då femtonåringen i blodröd harm
så kraftigt stötte bort magisterns arm,
att han, den fruktade, höll på att falla.

Det vart uppståndelse - och med besked.
Mörk och högtidlig rektor själv kom ned.
Blott på ett villkor kunde nåd beviljas:
på fläcken avbön, ödmjukt ångerfull,
och stut offentligt för exemplets skull -
i annat fall från läroverket skiljas.

Vi stirrade uti kamratens drag:
där kämpades hans levnads stora slag.
Skall han ta lydigt mot den beska drycken?
Hans hela framtid hänger på en tråd,
han är en fattig pojke, har ej råd
att köpa lärdom, går det här i stycken.

Gott huvud har han och vetgirig håg,
kan explicera Cesars rövartåg
tillräckligt bra för ämbeten och ära.
Han också drömt att bli en bildad man -
men här är något som ej brytas kan.
Förr då till sjöss, förr då i hantverkslära!

Det var ett långt, ett pinsamt ögonblick.
Vi sågo huru färgen kom och gick
på kind i darrning - andedräkten trängdes.
Så kom det över läppen stötvis, kort:
jag tror att det blir bäst jag kommer bort...
"Ja, var så god!" - Han gick, och dörren stängdes.

Han var försvunnen. Blott en skollegend
förmälte efteråt att i en gränd
han synts med sotig blus och dito kinder,
och i en ton av medlidsam mystik
det viskades han var i en fabrik
på Kungsholmen - man trodde hos Bolinder.

Rebellens namn gav samma obehag
som då därutifrån ett kyligt drag
in i den varma kammarluften strömmar.
Den vilda fågeln, som ej tålde band,
flög bort till verklighetens sträva land,
vi andra sutto kvar och hade drömmar.

Ja drömmar! - Från de många böckers blad
där kom emot oss ljusa hjältars rad,
Tell, Washington och Brutus, allesamman.
Vad det var skönt bland gråa glosors damm
att mana frihetens heroer fram
och rusas av den himlaborna flamman!

Och under frygisk mössa gick vår färd
med idel storfolk från en högre värld,
på vilkas pannor hävdens gloria stannat;
och ingen kom i sotig arbetsblus
med vittnesmål, liksom ett kyligt sus,
att lärdomen är ett och livet annat.

Gotik

Såg du det gamla Strassburg?
Steg för din tjusta syn
luftiga Münstertornet
växande upp i skyn?

Blicken, som återkommer
yr av sin himmelsfärd,
ser sig ej mätt på fotens
mejslade bildervärld.

Erwin, den ädle mästarn,
började tåligt from
forma i gråa stenen
skogar av blad och blom.

Andra i samma starka,
glödande tidevarv
togo av föregångarn
mejsel och tro i arv.

Hundra och åter hundra
for bortom ögats gräns
ännu i minsta prydnad
mästarehanden känns.

Mången förträfflig konstnär
här i förgätna år
skapade tyst och träget
bilder, dit blick ej når,

slösade osedd skönhet
högt ovan jordens mull,
villigt sitt namn åt glömskan
gav för det helas skull.

Generationer strävat
så mot ett enda mål:
spetsen, där mödan vilar
ut vid sin tros symbol,

spetsen, där gyllne korset,
tvaget i eterns älv,
firar det helas seger
över ett jordiskt själv.

Dårskap! så menar tiden,
färdig att allt bele;
eljest det kallats fordom
leva för en idé.

Svarta svanor

Svarta svanor, svarta svanor

glida som i sorgetåg,
leta sjunkna solars skimmer
i den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.

Vita svanor tamt i vassen
kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor,
ut, I barn av natt och glöd.

C Snoilsky:

Värnamo marknad

Vid Värnamo på marknaden

en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar;
sen skildes de att taga tjänst,
envar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
så slapp han att gå ut som knekt --
man tar ej prästens dräng;
och Kersti hos befallningsmans
fick sköta plog och harv,
som blivit kvinnfolksgöra nu
i Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
den tunga mödans stråt
och rörde aldrig av sin lön
en enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»då blir det annat slag,
så ha vi sparat samman nog
att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
evinnerligen lång,
på många månader ibland
de tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
i dessa sorgens år,
men efter väntans mulna tid
vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
båd' ungersven och mö,
från alla hagar kom en doft,
det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
den späda grönskan log,
och göken gol för fästefolk
långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
sig gjorde riktigt grann
och sken som utur tårar upp
till lust för fattigman
och strödde glada färgers prål
längs varje dikesvall, 

liksom i vintras aldrig smällt
ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
de möte stämt, de två,
bland magra stutar var ej svårt
varann att hitta på;
med rörelse och köpenskap
det jämmerligt gått ned,
fastän det sports, att herrarne
snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
och var så morsk och käck,
och slantar hade Kersti ock
uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
de satt sig i en vrå
och klingade med pengarna
och viskade som så:

»Nu, vännen lilla» -- sade Per --
Ȋr jag min egen karl
och kan ta upp ur ödesmål
det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad',
»då står man sig i Småln.»

»Men hör du, Per» -- från Kerstis drag
här leendet försvann --
»den sortens pengar, som vi fått,
jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
och det är visst och sant,
det kostat nöd att skrapa hop
den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per --
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
blott bure kungens bild --
tänk, Per, om smulan, som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!»

»En stolla är du, Kersti lill'!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
och guld och silver värt;
och denne krigsman, som du ser,
med lejonet bredvid,
så flink och färdig, är kung Karl,
just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
att köpa till vårt bo
båd' slev och gryta, tösen min,
och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade 

de tu med muntert mod
och tittade och prutade
på allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
en röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till --
här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
med ämbetsnäsa röd
och stämma barsk klev länsman fram
och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
och hastigt runt omkring
slöt sig med häpna anletsdrag
en stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting --
och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrivelsen,
och drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
här finns ej någon råd.» --

Vid Värnamo på marknaden
det var en aftonstund,
där vandrade ett fästepar
med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
sin fagra lyckodröm,
och bakom randig förklädssnibb
flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
på daggig åkerren,
bak fjärran skogar dunkelblå
sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
ifrån ett litet hem --
ack, hoppet om en egen härd
var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr --
det var en sorgegök,
och djupare i förkläts famn
då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
om hennes liv sin arm,
och veka ord sig bröto fram
ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
och raska armar tu
och börja bara om igen,
det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
vi sätta bo och köpa kon,
som ej vart köpt i år.»

Han talte många andra ord
av kraft och bergfast hopp,
och Kersti mellan tårarna
såg ur sitt förklä opp
och frågade med ögat ljust
av kärlek och av tro:
»Så råkas vi om sex år då
på nytt vid Värnamo?» 

Stenbocks kurir

Är det den vilde jägarn,

som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller --
en kronans officer.

Stortidender för visso
den för, som har så brått.
»Gud hjälpe oss, med dansken
har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
av gamle fader Lars,
bak den försvunne ryttarn
i tomma rymden bars.

Han redan är långt borta
liksom en skjuten pil,
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.

Av Skånes våta lera
hans dräkt är fullbestänkt,
ur Smålands gråstenshällar
hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
han nyss för livet stritt,
bland Sörmlands hala backar
nu brusar fram hans ritt.

Den forne nummerhästen,
av skum och blod betäckt,
tycks gripen av en iver
med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
och offrar glad sin hud
för att i morgon bära
till Stockholm Stenbocks bud.

Ja, vissten I det bara,
i Sveriges spridda tjäll,
där bön om seger sändes
med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
ja, anaden blott I,
vad dessa hovar sade,
som dånade förbi!

För första gång på länge
göt marssol ut sitt gull
på Stockholms stad, då vakten
fick brått vid Södertull.
»Kurir ifrån grev Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
för ryttaren och hästen, 

halvdöda båda två.

Vid Slussen störtar skymmeln,
han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
till slottet sig beger.
För kungahuset har han
ett krutröksvärtat brev,
som generalen lutad
mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel 

på Riddarholmens ö,
med flygeltornens rundlar
vid strand av Mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora,
den höga ättemor,
ett stöd för Karlar trenne,
i sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
hon vakat mången stund,
då maken stred vid Warschau,
då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter, 

den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika,
står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
från pfalsisk underläpp,
och hela hovet tiger,
man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
en viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hovet
tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
en halvt avsvimmad man,
i tunga ryttarstövlar
med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala --
då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn,
den ädla fru sig reser
tr kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter, och hon står!

Hon vinkar -- och in bäres
en mäktig dryckesmugg,
där hög i drivet silver
kung Karl ses skifta hugg.
Det renska vinet pärlar
vid kannans blanka rand;
hon räcker den åt krigarn
med stark, fast åldrad hand.

»Som brav soldat, det ser jag,
er plikt I redligt fyllt,
av mig och av oss alla
I tacksamket förskyllt.
Tag detta som ett minne --
drick först er konungs skål
och låt oss sedan höra
er sändnings föremål!»

Hans läppar knappast fuktats
av druvans gyllne blod,
förrn till hans kinder strömmar
ånyo livets flod.
Han stiger upp, gör ställning --
Till alla svenska bröst
når lik en ängels stämma
den enkle krigarns röst.

»Den sista februari
vi med den Högstes makt
vid Hälsingborg i drabbning
vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
i flera tusental,
som närmare här skriver
vår tappre general.»

Den gamla Karlamodren
i tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjänarinna
få fara hem med frid!»
Bland snyftningar av glädje,
i högljudd jubelkor,
Prinsessans anlet ljusnar,
hon liknar då sin bror. --

Därutanför kring slottet
ren mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
nu få vi hem kung Karl!»

Allt djupare på torget
sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
och äntligen han röjs,
av hundra armar fattad,
i luften strax han höjs.

En storm av frågor susar
i samma andedrag,
Envar vill veta mera
om denna stora dag,
Där spörjes mer än tio
att svara på förmått,
om Burensköld och Dücker
och om »geschwinda skott».

Och han, som budet bragte,
det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger,
vars make icke sports,
en sådan ritt ej heller
i mannaminne gjorts.

Från arsenalen dundrar
med jämna mellanrum
den åska, vilken världen
för alltid trodde stum.
Och alla hjässor blottas,
då segerfröjdens tolk,
s:t Gertruds klockspel, ringer:
»Nu tacker Gud allt folk!» 

Olof Rudbeck

Olaus Rudbeck, så kallades han, 

de lärde herrarnes överman, 

en bjässe på Uppsalaslätten. 

I katedralen båd' kor och valv 

av genljud skalv, 

när han tog upp psalmen, den väldige jätten. 

Vid Fyris bragte han allt å ban. 

Vad göras skulle, han gjorde i sta'n 

som lärosätets kurator, 

och vivat ljöd från de ungas led, 

varhelst han skred, 

den höga gestalten, på leriga gator. 

Och kom han på fädernas samlingsrum, 

som skeppet bland vikande böljeskum 

han gick mellan böjda hjässor, 

med viljekraftens och snillets rätt, 

som den där lätt 

i var fakultet kunde dugt till professor. 

Som medikus var det, han först steg opp, 

och lymfans gångar i mänskans kropp 

han blottat för vetenskapen; 

stred om sin upptäckt mot Bartholin 

på vred latin, 

som Karl emot Fredrik med ljungande vapen. 

För allt han räckte -- han delte vård 

åt vettets växt i Atenes gård 

och liljans örtesängar. 

I toner ändades mödans dag -- 

i sångmörs lag 

den vilande Herkules lekte på strängar. 

Så hade han sysslat med många ting; 

med rastlös tanke, som irrat kring 

att pejla, forska och fråga, 

fick samlad hela sin spridda glöd, 

som sken och sjöd, 

till sist i en allt behärskande låga. 

Den hette Sverige. Du nya tid, 

som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, 

att namnets klang var en annan, 

då än från Leipzigs och Warschaus dar 

den minste bar 

av gloria liksom ett skimmer på pannan. 

Den svenske studenten i sliten dräkt 

bland fina främlingar trädde käckt 

till tysk och holländsk kateder. 

Ett enda ord gjorde grinarn stum -- 

Romanus sum! 

På yppersta bänken slog svensken sig neder. 

Och svensk var Rudbeck som ingen mer. 

Det gamla landet, där mången ser 

ett bördornas karga rike, 

för honom var det bland snö och is 

ett paradis 

med mjölk och med honung, ett land utan like: 

Det forna Atlantis med dygd och mod, 

där människosläktets vagga stod, 

ett urhem för ljus och bildning, 

där hugstore siare vuxo opp 

vid Fyris' lopp, 

då Hellas ännu låg i natt och förvildning; 

En bägare, bräddad av styrkans mjöd, 

som svämmande gjutit sitt överflöd 

av cimbrer och göter kring världen -- 

från dem och till Lützens blå brigad 

vad ändlös rad, 

som Svitiod sänt ut på den strålande färden! 

Så svärmaren skapade efter hand 

berusad av drömmen om sagans land, 

ett kaos av dårskap och snille, 

en bild av Manhem så fram han bar, 

ej som det var, 

men så som den blindaste kärlek det ville. 

En skatt för lekman liksom för klerk, 

på hyllan tronade Rudbecks verk 

hos bibeln med silverknäppen. 

Det lästes av konung och karolin, 

och bifallsmin 

om smala mustascherna spelte på läppen. 

Och folket jublande gick i god 

för diktens sanning -- det kostat blod 

att träda drömmen för nära. 

Ett nyktert tvivel, om viskat blott, 

var högmålsbrott 

mot svears och göters uråldriga ära. 

Ty varför tvivla? Med Karls drabant 

Starkodders minne vart åter sant 

vid Narva, i blixt och dunder, 

och fabelns härlighet gick igen 

i kunglig sven, 

vid aderton år ren en saga, ett under. 

Nu Rudbeck själv var gammal och grå, 

men rak och oböjd han stod ändå 

i aftonens tynande dagrar, 

och fläkten, som lekte kring gubbens kind, 

var segervind 

helt varm ifrån söder med dofter av lagrar. 

Än majestätisk han skred som förr 

vid orgelbrus genom domens dörr, 

han skred bland de stores grifter. 

För honom templet tillsammans band 

hans Gud, hans land, 

hans tro och hans älskade hjältars bedrifter. 

Och stum därute han kunde stå 

och se dess torn i det matta blå 

med kvällsol på koppartinne, 

som ginge hans tankar kring minnets hem 

på vakt för dem, 

som slumrat från bragder i marmorn därinne. 

Själv var han ej färdig att söka frid; 

uti hans Atland, hans levnads id, 

det fattades ännu mycket. 

Av hans berömmelses monument, 

i bild och pränt, 

där lågo än delar och väntade trycket. 

Så satt han en afton vid egen härd 

bland hopade skatter ur forntidsvärld, 

klenoder för själ och öga. 

I handskrift verket låg helt tillreds -- 

han var till freds! 

allt annat i livet betydde nu föga. 

Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop! 

Med brådskande fötter en uppskrämd hop 

utefter gatan hörs trampa. 

Ett eldsken ger dag åt det mörka hus, 

och i dess ljus 

förlorar sig skimret av forskarens lampa. 

Se, lågan växer -- med prasslande brak 

hon föres av vinden från tak till tak, 

i kojor näring hon finner. 

Det är ej nu några gårdar mer, 

ej ett kvarter, 

nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner. 

Det härliga templet i götisk prakt 

än bryter den rasande brandens makt,

en klippö i hav av lågor. 

som nödrop sänder det klockors skall 

kring Fyrisvall, 

kring dagsljusa slätter och rodnande vågor. 

Ren slicka flammor båd' torn och skepp. 

Vem vrider rovet ur härjarns grepp? 

Vem djärves att livet våga? 

Vem tar befäl över rådvill här? 

Det Rudbeck är, 

den starke, som låga kan sätta mot låga. 

På Gustavianum, i brandens tjut, 

sin post han valde -- här höll han ut, 

fast hettan glödgade plåten. 

han ledde försvaret med fältherrblick 

och hjälteskick, 

så själve kung Karl skulle varit belåten. 

En klagan höjdes ur folkets brus: 

»I Svartbäcken brinner professorns hus!» 

Hans stämma med tordönsstyrka 

ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm, 

som förr hans psalm: 

»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!» 

Hon brann icke heller. Han seger vann 

i strid med härjaren man mot man 

att minnenas tempel värja. 

Den väldiga stommen stod oskadd kvar, 

fastän dess par 

av prunkande spiror ej stått till att bärga. 

Men så var ock segrarens styrka slut. 

Ur Gustavianum han fördes ut 

med svedda kläder och lockar, 

en bruten gubbe med slocknad röst 

i kraftlöst bröst,

han bars bland ruiner och kolande stockar. 

Åt sidan hopen steg vördnadsfull, 

då till en koja vid Svartbäckstull 

sin kosa nu tåget styrde. 

På vägen Rudbeck fick se sitt bus --

en hög av grus! 

I askan av Atland än gnistorna yrde. 

Hans levnads gärning var ett fragment, 

hans ryktes tempel till stoft var bränt, 

Atlantikan kom till korta. 

Det svällde en tår bak hans ögonlock; 

han log ändock -- 

den flyktiga skymten av svaghet var borta. 

Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, 

han fann sig i sina studenters ring, 

på trofasta armar bäddad. 

Hans läppar viskande rörde sig: 

»Stor sak med mig! 

men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. 

Mitt eget verk det är grus och mull, 

men Sverige, det vet jag, slås ej omkull, 

och därför jag tryggt kan flytta. 

Om blott min kärlek -- jag har ej mer -- 

står upp i er, 

så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.» 

Välsignande sträckte han ut sin hand: 

»Gud skydde Carolus och vårt land, 

och, gossar, farväl med eder!» 

I dörren ännu han avsked bjöd, 

och vivat ljöd, 

men sakta, helt sakta, ur vikande leder. 

C Snoilsky:

Kristina

 

I. 

På sorggemakets svarta sammet 

en solglimt faller från gardin, 

i sneda strimman dansar dammet 

som pärlorna i ett glas vin. 

I stormande och hädisk smärta 

en kvinna finns här dag och natt. 

Ett guldskrin med en hjältes hjärta 

hon tillber som sin enda skatt. 

En liten flicka sammankrupen 

på pallen dväljs vid hennes fot. 

Det bor en sällsam glans i djupen 

av dessa stora ögonklot. 

Hon vänder sida efter sida 

i boken, som till jul hon fick, 

och Gustav Adolfs segrar skrida 

förbi i Merians kopparstick. 

Blott någon gång från bladen ilar 

en flyktig blick, brådmoget klok. 

Så kyligt undrande den vilar 

på gråterskan i änkedok. 

Nu knackar det på dörren sakta: 

försiktigt, tyst den låtes upp. 

På tröskeln syns en man betrakta 

med forskaröga denna grupp. 

Utöver kragens spetsar skjuter 

ett brett och tvärklippt, grånat skägg, 

den svarta silkesstrumpan sluter 

sig utan veck om kraftig lägg. 

Sin hälsning med en hovmans vana 

till damen sirligt fram han bär, 

men något finns, som låter ana, 

att det är han, som råder här. 

Som svar han blott får tårefloder; 

till flickan med sin bok i knät 

han vänder sig från hennes moder 

och kallar henne Majestät. 

II. 

Det är fest på Mälarstränder, 

skott och jubel och trumpeter, 

vinkaskader, äreportar, 

nya tyska härligheter. 

Nyss den myndigvordna drottning 

förts högtidligt över torgen 

steg för steg på vita gångarn 

till den gamla Vasaborgen. 

Blanka skådepengar regnat 

bland de trogna Stockholmsborna, 

och vid ingången till slottet 

hästen tappat silverskorna. 

Gråa murar halvt försvinna 

bak brokad och draperier, 

mellan kronor skimrar vasen, 

styv av gyllne broderier. 

Nu ej mer den bleka kärven, 

som den stod på Upplands gärden, 

men i rang med örn och liljor 

känd och ärad över världen. 

I den stora vida salen 

 under tronens purpurhimmel 

högt hon synes, segerjungfrun, 

ovan huvudenas vimmel. 

Riksförmyndarne, de gamle, 

lägga i den ungas händer 

frukterna av tolv års bragder, 

makt och skatter, nya länder. 

Framför trapporna till tronen 

rad av vita hjässor sänkes, 

som en silverkrusad dyning 

böjs vid strand, där vila skänkes. 

Diplomatiskt och betänksamt 

söka främmande gesanter 

pejla varje blick, som strålar 

under kronans diamanter. 

De i sina pannor välva 

ren latinska orationer, 

där en hymn till Nordens Pallas 

höjs på alla smickrets toner. 

Sluge statsmän, edra herrar 

bedjen att sin oro kväva: 

Tankar på ett baltiskt välde 

ej Kristina föresväva. 

Spetsen pennorna att skriva 

hem till edra kabinetter, 

att i afton Gustavs dotter 

ger den bästa av baletter. 

Vårdslöst där mot pelarn lutad, 

skön och spotsk och missbelåten 

står en yngling, vilkens hållning 

föga anger undersåten. 

Det för hans skull är, som Stiernhielm 

bråkat har sin svenska hjärna 

att till kvällens upptåg finna 

rim, som än mot udden spjärna. 

Amarant bak atlasmasken 

efter honom blott skall spana, 

liksom fordom på Endymion 

genom skyar såg Diana. 

Där han skrider i gavotten, 

stolt och fri och obesvärad, 

skall han bära i sin ficka 

gåvobrevet på ett härad. 

III. 

Där en bro är kastad över 

bäckens smala silverband, 

där går gränsen mellan Sverige 

och den danska kronans land. 

Bredvid pålen, blågult målad, 

väntande en barnflock står, 

deras trogna, svenskblå ögon 

tindra under lingult hår. 

De ha hört, att drottning Kerstin 

skall förbi här inom kort, 

men de tro ej, det är möjligt, 

att hon far för alltid bort. 

Varför skulle hon dem lämna? 

Hennes namn är dyrt och kärt, 

och en bön för hennes välgång 

var det första, mor dem lärt. 

Ha de ej för henne burit 

en bedrövelse så stor 

förra sommaren, då länsman 

ut till knekt tog äldste bror? 

Fick ej sedan far för skatten 

släppa till den ena kon? 

Att hon reser bort för alltid, 

fatta ej de små vid bron. 

Hela morgonen de plockat 

blommor, röda smultronbär 

för att visa drottning Kerstin, 

huru högt hon älskad är. 

Hör, nu rullar det i backen, 

och nu syns ett moln av damm. 

Kring den tunga guldkareten 

skymta fjäderhattar fram. 

Utur vagnen ljöd ett löje, 

skärande och kallt som stål, 

och en fru med mörka herrar 

talte utländskt tungomål. 

Vagn och ryttare försvunno 

borta på den andra strand. 

vid ett slag av kuskens piska 

barnen korgen släppt ur hand. 

Blommorna i landsvägsdammet 

andades sin sista doft, 

röda smultron lågo spillda 

liksom hjärtestänk i stoft. 

Drottning Kerstin, drottning Kerstin, 

Sveriges famn nu sluter sig, 

Sverige, där jämväl den minste 

velat ge sitt blod för dig! 

IV. 

Vi blir i viskning varje ord förnummet? 

Vi dessa smygande och tysta fjät? 

På sin förvandling väntar här i rummet 

ett stackars ensamt, jordiskt majestät. 

På vissnad panna stora pärlor glida, 

men själen är att släppa stoftet sen 

och ryggar än för språnget i det vida, 

som droppen skälver ytterst på en gren. 

Och dock det bör ej kännas tungt att vandra. 

sen lycka, makt och ära gått förut. 

Du är så arm, Kristina Alexandra, 

då skådespelet lider mot sitt slut. 

Med klangen av ditt sista guld förstummad 

vart smickrets flöjtton, dina skalders röst. 

Nu dör av lejda främlingar försummad 

hon, som sin tron haft rest i svenska bröst. 

Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala, 

hur ren man skiftar hennes egendom, 

hur kardinaler lågt och ivrigt tala, 

hur klockor ringa i det stora Rom. 

Än nattens febersyn alkoven fyller; 

se, hur de skymta i varandras spår, 

allt från den höge med ett blodigt kyller 

till glömda tjänare från späda år. 

Och nu en landskapsbild -- med friska björkar 

en fager åbrädd vid en liten bro. 

Den andra strandens skugga djupt förmörkar. 

Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo! 

Ur skuggan vill hon åter över spången, 

här hejdas hon av en osynlig hand. 

Men hör den ljuva, underbara sången, 

som klingar från den ljusa, gröna strand! 

Nej, detta är ej någon dröm. Vem vågar 

att sjunga utanför, trots strängt förbud? 

Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar 

den döende, vad det väl är för ljud. 

En nordisk studiosus blott, de svara, 

som vilat sig på trappan här helt kort, 

sin morgonpsalm han börjat sjunga bara, 

men om hon vill, han strax skall visas bort. 

»Han stör mig ej, han stanna må!» hon säger 

och sjunker vaggad av den enkla ton 

med sluten blick tillbaka på sitt läger. 

Vad det blev ljust! Hur kom hon över bron? 

De röde präster viska med varandra 

och fatta forskande en kallnad hand. 

Vid svenska ljud Kristina Alexandra 

förts över bron till obekanta land.

C Snoilsky: