När vi sedan nådde kullen,
kom den engelska patrullen
inom hundra meters håll.
Jag gav order om en salva
och patrullens ena halva
sållades på två sekunder
i en präktig sprutas såll.
Men en gynnare, som fått en
skråma och förbrukat skotten,
hade nog en liten plan
när han kröp iväg till liket
som vi hade vräkt i diket -
så jag gick och spräckte skallen
på den långa lömska fan.
Och en ann! Du skulle sett´en!
Slogs tills jag lät bajonetten
sitta i hans skotska talg.
Han var besk, men späd och liten;
när han fick den kalla biten
mitt i bringan, skrek han M-a-r-y!
Dan därpå fick jag medalj.
Jag har haft en liten flicka -
å, en flandrisk liten flicka,
kanske fyllda sexton år.
Hur hon vände sig och vred sig
gav hon ändå inte med sig.
Det var riktigt synd om flickan,
ty jag måste - du förstår!
Fick i morse skjuta flera,
som försökte desertera,
snattrade om "brodermord".
Stackars satar! Sökte mena
väl och talte med den ena.
"Dra för fan med era lögner!"
det var karlens sista ord.
Det är löjligt, men det händer
då och då att fler i sänder
liksom sätta sig på kant.
Kan man tro, att sånt kan hända,
när vi skjuta, bränna, skända
för kulturen, för der Kaiser
und dass grosse Vaterland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar