Sista förhöret

Oförvitligt namn och rykte 

hans föräldrar sig förvärvt,
och det var också det enda 

han vid deras dödsfall ärvt,
jämte ett par friska armar 

och därhos de ögon två,
som hans hembygds blåa himmel 

tryckt sitt blida tycke på.

Hastigt rann han upp, gestalten

tog de redan vuxna fatt,
men med läxan gick det utför,

boken vart åsidosatt;
skulle åter kornet mejas, 

gick hans lie främst och sang,

skulle timmer fällas, hördes

långt till skogs hans yxas klang.

Första året när hos prästen

nattvardsläsningen var slut,

blev Elias hemförlovad

lika klyftig som förut,
men han höll dock modet uppe.

Andra året likaså,

om han också tyst och sluten

drog sig undan då och då.

Sjuttonårig redan, gick han 

nu på tredje våren dit,
sökte skruva i sin hjärna

läroboken bit för bit,
men ju trägnare han läste, 

med dess större skräck han såg

huru halvt han läran fattat 

även där han kom ihåg.

Han och grannas Karin hade

denna gång på tu man hand
följts åt och enfaldeligen 

hjälpts med frågorna ibland.

Även nu, då slutförhöret 

framåt pingsten ägde rum,

följdes de till sockenstugan. 

Men nu var Elias stum.

När det var förbi med provet

och när lärarn genomsåg

längden med de många namnen,

sorn på bordet öppen låg,

vad det vart för en förbidan,

hur var enda blick var tänd!

En och var blev god befunnen -

blott Elias underkänd!

Genom rummet gick en viskning, 

men den stackars gossen teg.

Förödmjukad, men med fattning, 

upp ifrån sin bänk han steg,

hundra ungdomsvarma sinnen

mötte hans ett ögonblick,

och så bugade han vänligt, 

tog sin hatt och bok, och gick.

Allas ögon följde honom 

när han sig åstad begav,
när han liksom sjönk ur sikte

vid en genväg, som tog av,
Karins hjärta ville brista, 

flickan skalv i varje lem,
och i dag för första gången 

fick hon gå allena hem.

Framåt skyndade Elias, 

visste icke själv varthän,
men han höll sitt huvud upprätt

och han gick med fasta knän,

ingen trötthet han försporde,

där han utåt vägen skred,

och det brydde honom föga, 

om han var på rätter led.

Vaktlar lockade i hagen, 

arian från en nyplöjd teg,
men på helgelsen han tänkte,

och dess fortgång steg för steg,
Lördagsklämtningen från

kyrkan tonade med majestät,
men han sann på katekesens

fruktansvärda »vad är det?»

Ett osägligt aftonskimmer 

flöt kring lador och kring hus,
men han var som blind, fast

luften riktigt dallrade av ljus,

vart man vände sina ögon, 

var det löftesrikt och glatt,
men för honom i hans ångest 

var all världen höljd i natt.

Fann han icke bräckt och brutet

allt, vartill han satt sin lit?
Var ej spilld hans nätters vaka,

utan frukt hans dagars flit?
Fast han gjort för sin förkovran

vad i hans förmåga stått,
hade ej ändå hans lycka 

tvärt ur alla fogar gått?

Vartill nu hans kinders hälsa,

och hans ådrors sunda saft?
Vartill nu hans skuldrors styrka,

och hans lemmars unga kraft?
Skulle icke bygdens tärnor

skratta där han ginge fram?
Kunde icke själva barnen 

peka finger åt hans skam?

När han nått sitt hem om kvällen, 

var hans hjärta centnertungt,
men han skötte sina sysslor 

och hans yttre tycktes lugnt,
dock var något i hans väsen,

som bestämt tillkännagav
att han lagt allt hopp till sides,

som en rock man lägger av.

Och den dag då årets ungdom

skulle ha sitt kyrkförhör,
men Elias utesluten 

skulle stannat utanför,
drogs han livlös upp ur dammen, 

där han sysslat kvälln förut

och nu var han kvitt sin läsning

och hans huvudbråk var slut.

Ingen plats bland nattvardsbarnen

gjordes honom mer behov,
för en högre själaherde 

fick han stå sitt läseprov,
inför Honom, som, med blicken

kanske minst på läxan fäst,

pröva kan ett hjärtas mognad

även utan kyrkattest.

C W A Strandberg:

Kungssången (gamla och nya)

Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång

som går till kungen fram.

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt

och all din tro till honom sätt,

du folk av frejdad stam.

Du himlens Herre, med oss var,

som förr du med oss varit har

och liva på vår strand

det gamla lynnets art igen

hos sveakungen och hans män,

och låt din Ande vila än

utöver nordanland! 

Alternativ version, kallad "Nya Kungssången" 

(bearb. A.H.):

Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång 

som går till kungen fram:

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt,

ja, värna sanning, fred och rätt,

du folk av frejdad stam!

Du himlens Herre, med oss var,

välsigna nu den kung vi har

och liva på vår strand 

de gamla dygders art igen, 

ja, tron och hoppet, kärleken,

och låt din Ande vila än

här över nordanland!

Se även Drottningssången!

Olika tempel

Du lyss på gräsen, som i vinden bocka, 

på strömmen, som sin väg i dalen riktar, 

allt vad den yttre världen för dig biktar 

du älskar att i dikten sammanplocka. 

Inunder skogens valv, där fåglar locka, 

du dig ett stort, ett heligt tempel diktar, 

vars torn är granen, som för blåsten sviktar, 

där månen hänger som en malmstöpt klocka. 

Din kyrka är ej min. Jag vet en annan, 

dess välvning restes ej för slikt ett joller. 

Guds egen klarhet ur rotundan skimrar. 

Kom, jag vill visa dig det valvet: pannan, 

därunder tanken jämt sin gudstjänst håller 

och oförtruten på sin himmel timrar.

C W A Strandberg:

Vigsellöftet

Och vet du vad han innebär,
din ed, du unga brud?
Och, ungersven, du, som begär
ett hjärta inför Gud?

Den eden gäller evig tro
i överflöd och brist,
ett löfte om gemensamt bo
som fåglarnas på kvist;

var afton ett gemensamt tack
till Den, som klätt vart träd,
var morgon ett gemensamt ack,
att signa dagen med;

en ärlig bön att hjälpas åt
och dela hälften var
i allt vad löje eller gråt
som livet sedan har;

en fast och tryggad tillförsikt
att kunna på var punkt
med glädje fylla varje plikt
och finna intet tungt;

ett hopp som rosornas till slut,
som från sin stängel få
se nya knoppar skjuta ut,
de löftesrika små;

en tro, att ej ens döden kan
åtskilja; och att där
två hjärtan klappa mot varann,
är evigheten när.

Det är ert löftes hemlighet;
och hur jag grubbla vill,
att ta ifrån jag intet vet,
ej heller lägga till.

Står Trohet innanför er dörr
och rummet blomsterströr,
så står nog Lyckan, nu som förr,
på tröskeln utanför.

C W A Strandberg:

Typografernas visa

En ringa skara äro vi,
men mäktiga och rika:
En var är svensk, en var är fri
och man för sig tillika.
Vi äro av en ringa kast,
men ha i våra händer
den starka blixt, som i en hast
kan tända jordens länder.

Det bly, som tjänat krig och våld
och än av tårar dryper,
det ha vi tagit i vår sold
och format om till typer.
Låt knekten yvas av sitt val
av sabelvetenskapen,
vi ha också vår arsenal
fastän med andra vapen.

Där låt oss troget stå på post
och bruka våra händer,
att sanningen ej tager rost
i våra fria länder;
ty aldrig kan man länderna
i riktig ro förtrycka,
förr än man bundit händerna
på alla dem, som trycka.

Och därest hand i hand vi gå,
vår framtid vi befästa;
av allt, som tryckes, är ändå
en trofast hand det bästa.
Fritt komme sedan vad som kan,
han sprängs ej, brödraringen,
och ha vi stöd utav varann,
så frukta vi för ingen.

C W A Strandberg:

Förbidan

Vem ville ej, med vad han äger, köpa
en post, en ärofull, vid Danmarks sida?
Skall man då icke unna oss att strida
och svenska klingor uti Eidern döpa?

Men tills signalerna kring bergen löpa
och svärdet våldsamt flyger ur sin skida,
vi vid gevären dag och natt förbida,
och kulor skola våra kvinnor stöpa.

Så stå vi rustade för fågeljakter;
och tyska örnar sola sig kan hända
med varje stund allt närmre våra trakter;

men blevo de förut ej riktigt brända
och jaga inom håll för våra vakter,
de skola utan klor få återvända.

C W A Strandberg:

Maning

Vad? Äro alla våra männer döda?
och äta harar våra fäders bröd?
Ett ädelt folk i fara är och nöd,
och vi - se på, hur tappra män förblöda!

Fördrager politiken än med möda
den blå och gula rocken hos en röd:
Än sen? Ha vi ej blod i överflöd
att färga våra svenska rockar röda?

Eho, som ärvt ett uns av Carlars blod,
skall, innan ögonblicket än försvinner,
i pipan genast lägga ned sitt lod!

Vårt blod är gott, när det på bröstet rinner;
men knappt en kvinna ser med tålamod,
att det av skam på våra kinder brinner!

C W A Strandberg:

Förtrytelse

Vi kivas än och resa ärestoder
åt egen slapphet, medan utanför
invid vår tröskel krigets åska kör
och blodet strömmar ut i breda floder.

Mitt folk! vår nord, som en bekymrad moder,
vid dina fötter sina tårar strör;
men gitter du ej se dem, o, så hör
de tidender, som komma från din broder!

Han hittills blott om dina vapen bad;
själv har han tysken väl i skägget nupit,
men plockar ock cypresser blad för blad.

O blygd, att vi ifrån den tappre lupit
och nu få skicka våra svärd å stad,
med hälsning att vi bakom Spiseln krupit.

C W A Strandberg:

Stämning

Mitt öra fullt av ljugande idyller.
som våra tama läspat år från år!
Ett skämt med fastlagsris ännu i går –
i dag ett sorgespel med svärd och kyller.

En aningsfull förbidan själen fyller
och utför kinden störtar tår på tår:
så fattigaste ljung i tårar står,
när morgonsolen tuvorna förgyller.

O Gud! jag kunnat skratta, även då
jag trodde friheten, som förr Elias,
från jorden vara tagen, hon också;

Men nu, vid folkens jubel, vid de frias,
nu ber jag om en dag att gråta på,
en Petrus, som förnekat sin Messias.

C W A Strandberg:

Louis Philippe

Liksom ett stjärnskott plötsligen försvunnen
och snart förgäten som ett bortdött ljud,
en biltog konung lyssnar efter bud
om sanden i hans timglas är förrunnen.

Väl är hans tron en askhög, en förbrunnen,
väl har han blod uppå sin härskarskrud,
giganten, vilken reste sig mot Gud,
men kastades till marken övervunnen;

likväl är det en synd, att där han går
du än beler den gamles gråa hår,
än tömmer på hans hjässa vredens skålar.

Det är vad kvinnor skulle rodna för.
Den, Herran kastat blixten efter, bör
få lägga sig att dö i ro för nålar!

C W A Strandberg:

Till de känslosamma

I.

Förgråtne trubadur! Jag ser det gärna
och över dig jämväl mitt bifall strör,
när du din fantasi till spegel gör
åt varje liten mjältsjuk bygdens tärna.

Hon vet så väl det sköra glaset värna.
Att ej ett stoftgrand kommer innanför;
ja, solen själv hon där ej lida tör
i bredd med sina ögons dubbelstjärna.

Men om min sång ej trivs i jungfrubur,
om han bland skogens klyftor har sin källa
och speglar i sitt glas en vild natur;

låt honom dock uti sin art få gälla
och harmas ej, om för en sommarskur
han över sina bräddar skulle svälla!


II.

»Jag säger nej och tusen gånger nej!
Med politiken kyssas ej behagen.
Att jämt slå larm så här på ljusa dagen
kan passa för en islamitisk bej.

Nej, måla på ditt eget konterfej
och sitt så hela dagen om betagen
framför de bleka, intressanta dragen,
en man af tårar och förgät-mig-ej.

Men om nu Thor på sina viggar hamrar?
Ah, lappri! våra kloka mena än,
att det är någon väderkvarn, som slamrar.

Ty gubben - icke sant, I vise män? -
har gått till ro i sina stjärnekamrar
och om sin åska slagit dörrn igen!


III.

Du tog en uppsyn helt förnäm och kritisk
och gav oss ingen plats ibland poeter,
ty sången var ej nog bemängd med eter
och skalan icke godkänd moskovitisk.

Nu se dig kring i världen lika nitisk
och medgiv, att vi voro dock profeter;
lik mycket då, vad själva sången heter,
som din, sentimental, som min, politisk.

Det är också i solsken svalan tager
sin granna flykt och spänner sina senor
till lek och joller högt utöver parken;

men när det mulnar till och åskan drager
ur lidret fram sin vagn med blanka skenor,
så jagar samma fågel tätt vid marken.

C W A Strandberg:

Av mina kedjor jag ett radband gjorde

Av mina kedjor jag ett radband gjorde,
och vid var länk jag för den goda saken
om världens sista korståg Herran sporde,
då eldröd hane gal från marmortaken.

Han svarar ej. Nu föll den sista länken,
men Herran rör ej ens på ögonbrynen:
och står jag upp i vredesmod från bänken,
han ser ur solen vänligt mig i synen.

Lägg spiran bort, du slöa Gud! en annan
med vredens klubba världen nu behöver,
en Gud, som ej har solsken jämt på pannan
och med idyller våra männer söver.

O, jag vill kläda mina tankar vita
och sedan skicka ut dem kring all världen,
att fordra högt, som Petrus eremita,
det heligas förlossning genom svärden!

C W A Strandberg:

Min dom är fallen

Min dom är fallen. Jag mig ej beklagar,
hur långsamt timme efter timme skrider.
Ett mänskoliv är dock ett mått av dagar,
och varje mått sin råge får omsider.

På livstid: var det icke så han lydde,
min milda dom? Om bilan blev ej fråga.
För villebrådets varma blod man skydde,
men hålla det i bur de djärve våga.

I sanning, just en ädel bragd! På örnen
de unga vingarna man hånligt klipper
och binder honom vid en häck av törnen,
att dånet av hans flykt man höra slipper.

Och rycker han ibland med kraft i banden,
till slut ändå hans vingpar faller samman,
och när han trånsjuk vrider sig i sanden,
det är en kunglig ögonlust och gamman!

C W A Strandberg:

Förklaring

Vid kannan satt den gamle invaliden,
ett spefullt löje kring hans läppar lekte,
där han min bleka kind med handen smekte
och talte om den gamla, stora tiden.

»Jag ofta spillt mitt varma blod i striden,
jag stått där sol och krutrök hetast stekte;
men, gosse! säg, vem dina kinder blekte,
då svärdens tid är längese’n förliden?»

Jag såg den gamle under ögonbandet
och svarade, förrän han sluta hunnit,
i sinnet stolt och ödmjuk på en gång:

Har jag ej spillt mitt blod för fosterlandet?
I sanden har väl ej dess purpur runnit,
men det har strömmat, gubbe! i min sång.

C W A Strandberg:

Natursvärmaren

Jag sett hur dina steg du ofta ställer
hän till den ödsliga, den djupa skogen,
till marker, aldrig rispade av plogen,
där sällan kolargubbens yxa skräller.

Först där ditt hjärtas täckelse du fäller,
till samliv med naturen redobogen.
Men är du ej med människan förtrogen,
du blir det icke med naturen heller.

I bäcken, där i stilla lugn han rinner,
du älskar se, då sol i väster blöder:
Tror du att endast där en himmel brinner?

Gå in bland mänskovimlet som bland bröder,
i varje öga du en himmel finner,
om himlen i ditt eget öga glöder.

C W A Strandberg:

Nya vapen

Ej efter vapenärans tomma skal 

den nya tiden fikna händer sträckte, 

en bättre frukt världsanden henne räckte: 

begreppets guldfrukt, läskande och sval. 

Vi hava ingen stålblank vapensal 

och ej med lispundstunga svärd vi fäkte, 

för oss är själva gåsens tama släkte 

en vandrande, en fullsatt arsenal. 

Vårt svärd är pennan. Segrande arméer 

kring världen sända vi från våra rum: 

den tappra skaran man benämnt idéer. 

I barbariets natt, så dystert skum, 

har gåsen räddat, trots autodaféer, 

den fria tankens Capitolium.

C W A Strandberg:

Fornforskaren

Du står i sommarsolens heta brand 

och svettas, där i äkta mullvadsiver 

du fädrens tunga svärd och urnor river 

ur högens stilla djup med girig hand. 

Men tro mig du, i ättekullars sand 

sin stora dagbok Saga aldrig skriver, 

och hur du leta må, du gäckad bliver, 

om än du några bitar får ibland. 

Åt varje litet fynd du barnsligt glädes; 

men ger det då den bild, du sökt? O nej, 

ej ramen till den tavlan ens, jag rädes. 

Grip i din egen barm: och lever ej 

det sökta där, du finner ingenstädes 

den gamla nordiskhetens konterfej.

C W A Strandberg:

Förvänt till salighetens frukter gilja

Förvänt till salighetens frukter gilja 

en hop gudsnådeliga pietister, 

hur fyndigt än begreppets alla brister 

de fläkta bort med trones vita lilja. 

De säga sig en strid för anden vilja. 

Och dock den tappra skaran modet mister, 

så snart på deras bokstavstro man rister, 

och hotar dem från slentrianen skilja. 

De tro, att vanskött jord kan giva ränta, 

men vi ha lust att själva hacka tegen 

och låta egna skördar mogna där. 

De sitta makligt och på himlen vänta, 

oss lyster det att själva resa stegen, 

som upp till våra glada himlar bär.

C W A Strandberg:

Fattigdom och rikedom

»Min stackars gosse, det är just en jämmer
med dina underliga frihetsgriller.
Ditt armod illa till din lyra stämmer.

Var på din vakt mot svärmeriets giller,
(du mäktar ej dess alla vådor tälja),
att du må slippa hungerns bittra piller!

Men vill du ej ditt ord, din ande sälja,
så skall man brödet dig ur munnen rycka
och du får endast tårar kvar att svälja.»

Och rörd den gamle vännen ville trycka
min hand i sin: och stilla lyddes natten:
och nu jag viste vägen till min lycka.

Jag såg mig kring. Jag såg kring land och vatten
en sky av outsägligt svårmod simma,
och tårar blomman fångade i hatten.

Med ens begynte himlabågen glimma,
jag tyckte allting blev så ljust och soligt
där nyss ej varsnades en enda strimma:

och vände mig till gubben nu förtroligt,
som på sitt eget bröst sitt öga riktat,
där nu det irrade omkring oroligt.

Först nu min tro på eget armod sviktat,
och ej min lott mot hans jag bytte gärna:
En himmel full av stjärnor nyss jag diktat,

han drömde om en enda liten stjärna.

C W A Strandberg:

Utvandraren

Sol går ned och briggen svänger
långsamt blanka kopparbogen,
bakåt luta rår och stänger,
längtande på nytt till skogen.

Ned ifrån de branta åsar
springer vinden, som han brukar,
och med svalda kinder flåsar
i de buktigt spända dukar.

Under larmet, under bråket
lyssna än, trolöse broder,
till det sköna, kära språket,
rösten av en ädel moder.

Se dig om! Vart barndomsminne
gråtande står kvar på stranden
och med ångest i sitt sinne
räcker dig till avsked handen.

Bäcken ned mot havet trogen
springer efter dig och larmar.
Och den välbekanta skogen
sträcker mot dig sina armar.

Timra dig i nya länder
nya tjäll, uti rotundan
av en skog på västerstränder
- smärtan slipper du ej undan.

Armod ingen nesa giver:
Månen själv blev ofta hittad
i en rännsten, men han bliver
ren ändå och obesmittad.

Armod? Fast var sommar lade
för din fot sitt blomstervimmel?
Fast i ögats ram du hade
fången vinterns stjärnehimmel?

Fanns det ej på fosterjorden
något tak för dig i nöden?
Fanns det icke här i norden
rum för dina ben i döden?

C W A Strandberg: