Natt vid Tännforsen

Sommarnatten kommer utan stjärnor,

utan skymning och måneljus,

långt på Tännsjön skina vita tärnor,

nejden sover vid forsens brus.

Utan skuggor solen står i drömmar blid,

rymden är förklarad, jorden har fått frid.

Åreskutan från höjden ser

strålande vit i ljusa natten ner.

Lätta dimmor sväva över näset,

strömmen griper i vassen fatt,

daggen duggar ymnig jämt i gräset,

björken svajar i vindlös natt.

Tännsjön bryts i skum och Norrlands Indalsälv

störtar salig ner i morgonrodnan själv.

Strömkarlsharpan på klippans språng

Tännforsen spelar sommarnatten lång.

K A Tavaststjerna:

Finnbacka Finne

Finnbacka Finne, min styvfar sträng,

aldrig blir på din gård jag dräng!

Förstfödd är jag i din husbondstuga,

far min var svensk och hette duga,

mor min tog gården med mig i arv,

medan jag än var en liten slarv.

Mor min var gammal och du var ung,

flink i din syssla som hon var tung,

gårdens framtid och kvinnans sinne

gjorde dig sen till min styvfar, Finne!

Syskon du gav mig, men äldst bland dem

blev jag en främling i eget hem.

Mor min fick omsorg om yngre barn,

skötte sitt hushåll och spann sitt garn,

hörde med oro mitt lynne vrenskas,

fädrens lynne, de gamle svenskas.

Hurtig bland drängarna växte jag stor,

glömde all vördnad för far och mor.

Knappt var jag vuxen, förrn mor min låg lik.

Drängarna sade mig att jag var rik.

Hej, vad det dracks och slogs och levdes,

tills mina skulder hos styvfar krävdes.

Och du betalade leende dem,

tecknade in dem uti mitt hem.

När jag blev myndig, var arvet mitt slut.

Styvfar, du sökte nog lära mig hut.

Far mins lynne, det trotsigt djärva,

det blev det enda jag sist fick ärva.

Och hi och hej, det gör ingenting!

Jag har ju kvar hela jordens ring.

Finnbacka Finne, min styvfar sträng,

aldrig blir på din gård jag dräng.

Förstfödd jag är i din husbondstuga,

har icke lärt att lisma och ljuga,

har icke lärt att nöja mig,

har icke lärt att böja mig.

K A Tavaststjerna:

Inför domstol

Till rätta skall konsten stå

och litteraturen

för häftiga anfall på

kinesiska muren,

den muren den dragit omkring

sitt himmelska rike

där konsten är kling klang kling,

men känslor unike.

där skönheten konstlad går

på stympade fötter,

och härskaren Tvånget står

med tusenårsrötter.

Men konsten som löpte till storms,

den ler där den stannat,

den står där som Luther i Worms

och kan icke annat.

K A Tavaststjerna:

Hemåt i höstregn

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna:

Hjulritt i sommarnatten

Röda lysa i aftonsol
furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.

Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.

Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.

Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.

Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.

Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.

Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.

Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!

K A Tavaststjerna:

Sommarnattskymning i högfjällen

Fjorden i djupet blånar i fjärran,
kring om oss fjällar och över oss sol!
Jag har lagt armen omkring dig i kärran,
snuddar med läppen vid barmens viol.

Lyckliga rymmare, dårar som våga
gripa i flykten vad livet har bäst,
känna vi känslornas kvävande råga...
sätern, den skymtar, och där blir det fest.

Lövprydda kammarn är redo och väntar,
ångar av ängarnas kraftiga hö;
solen i väster spejar och gläntar
in genom dörrn över speglande sjö.

Natten därute blir ljus såsom dagen,
dämpas ej stort av en vit jalusi,
boskapens skällor, de pingla i hagen,
jäntorna sjunga och kalven får di.

Luften är lätt som vår leende lycka,
långt över lider med gran och med fur
kunna i lyssnande natten vi tycka
tonerna stiga från fidla och lur.

Sömnen är fjärran, men lyckan är nära,
björken vid knuten bärgar en fink,
som till vår egen och kärlekens ära
sköter om bröllopsmusiken så flink.

Solen går upp över rosiga kammar,
och när vårt fönster på gavel jag slår,
då kommer sommarn i rodnad, som flammar,
hälsar god morgon och kysser ditt hår.

Morgonens friskhet och fjällarnas hälsa
rusa i svalkande vågor av ljus
in för att lugna oss, lugna och frälsa,
frälsa ur sommarnattskymningens rus.

K A Tavaststjerna:

Det blir så tyst omkring mig

Den sådd, som jag sått, har skördats,
och sommarn skrider mot höst;
det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om eko mördats
i själva klippornas bröst.

Min klingande visas vinge
är klippt, och jag själv är stum.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som en ängel ginge
igenom mitt dystra rum.

Snart varje löje är borta,
och skingrat är vännernas lag.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag hör mina korta
och hämmade andetag.

Då komma de tankar, som väntat
att jag skulle lyssna till dem.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om döden gläntat
på dörrn till mitt tomma hem.

Där komma de alla, alla,
från barndomens yngsta dar.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag börjar kalla
i ångest på mor och far.

Men döda de äro båda,
och tankarna komma allt fler.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag låter dem råda
och böjer min panna ner.

De tankar, som skulle mig skrämma,
de blevo min käraste skatt.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst att de känna sig hemma
och hålla mig sällskap i natt.

Jag lever med dem och jag glädes,
och sörjer med dem och ler.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst såsom någonstädes
där livet har falnat ner.

K A Tavaststjerna:

Hjulritt i sommarnatten

Röda lysa i aftonsol
furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.

Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.

Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.

Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.

Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.

Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.

Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.

Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!

K A Tavaststjerna:

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur
där över milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar där borta
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur,
vårbris och toner åt livet en gång!

K A Tavaststjerna:

Hemåt i höstregn

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna:

Rorsmannen

Där satt vid rodret en sällsam figur
i oljerock och sydväst;
mot seglet slog smattrande regnets skur,
man sökte sig hem från en längre tur
och klandrade vädret som bäst.

Hans öga for över havet ut,
än fäste han uttryckslöst
sin blick på fockseglets vätta klut,
men stundom den dröjde en hel minut
på sällskapet halvt nervöst.

I fören bland packning och våta skot
trots regnet man gjort sig glad,
man skämtade högt över regnbyns hot
och tog under glam var störtsjö emot,
som båten på sida lad´.

Det mörknade redan på fjärdens våg,
augustinatten föll på;
för revat storsegel skötbåten låg,
och regnbyn ven uti tackel och tåg,
men rädd var ingen ändå.

Där kom en störtvåg med högrest krans
och slog över båtens stam
ett regn av skum, och det gick som en dans,
när ingen det med uti båten fanns,
som bragte sitt mod på skam.

"En bränning förut! Håll klart, låt gå!" -
och snart uppå annan bog
klöv skötbåten vågen. "Drag dikt, rätt så!
Ej skall någon stormby på båten rå,
när sådana tag man tog."

Kommandoorden dem ropade han
i oljerock och sydväst.
När båten vände och bränningen brann,
en blixt ur hans öga till fören hann
- det var som en stum protest.

Där satt hon så modig med kappan lätt
kring axlarna kastad blott,
det var som om vikingens brud man sett,
när land och föräldrar hon övergett
och till sjöss med sjökungen gått.

Men bruden, vikingens stolta brud,
hon vilade trygg sin arm
mot honom, som satt där, säll som en gud,
och tolkade tyst uti brutna ljud
sin kärlek, förtrogen och varm.

Det mörknar alltmera, men himlen ler
allt ljusare dem emot;
hur ljuvt att i dunklet, när ingen ser,
få trycka den hand hon så villigt ger,
det är bättre än tjäriga skot.

Men borta vid rodret en annan satt
i oljerock och sydväst
och vaktade vågen i becksvart natt
och bragte i säkerhet andras skatt
till lycka och bröllopsfest.

K A Tavaststjerna:

Transitofart

Det är frost och vinterskymning över Stockholms stad,
uppåt Söder tändas ljusen, blinka rad på rad,
djupt inunder ligger kajen i elektrisk, vit belysning,
medan strömmen uti slussen hindrar Mälarvattnets frysning.

Över hamnen ruvar mörkret, kolsvart i kontrast
mot den frost, i vinterliggarns tågverk hängt sig fast.
Som det tycks oändligt fjärran Blasiiholmens lyktor flämta,
och på Skeppsbron, under väntan, några tullbetjänter skämta.

Orofulla, svarta böljor vagga strandens ljus,
där det flyter såsom olja över deras brus,
men en liten skeppslanterna drager ut sin egen strimma,
där man redan uti mörkret dova kolvslag kan förnimma.

Och det växer fram ett skeppsskrov, rimmigt, frostigt vitt,
frusande i moln av ånga, nästan bortskymt titt.
Vitförsilvrat tågverk blänker av millioner iskristaller,
när ifrån elektrisk lampa spökvitt sken på prakten faller.

Vinterångaren från Finland! Emigranter, post...!
Finska bönder tullbehandlas: vadmalskläder, kost - !
Annorlunda fordomtima Finland sina söner sände
till det gamla moderlandet från sitt eget lands elände.

Emigrantagenten samlar skulderstarke män
lika talrikt såsom fordom själva konungen
- blott att vadmalsrocken icke byts mot galonerad jacka,
och att bonden icke haver någon kunglig nåd att tacka.

Och de gå i långa rader, seniga och små,
hundskinnsmössan bakut struken, lugna minen på,
packningen ej stort till hinder, sedelboken sydd i barmen,
fast beslutna att gå framåt - icke vika uti harmen!

Några barn och kvinnor följa gråa skaran åt.
En familj är hel och hållen uppå flyttningsstråt:
farmor själv, fast sextiårig, valde lott med den gemensam,
tog sin huskatt med på armen - skulle kiss bli hemma ensam!

Juleottans klockor ringa över hemmets is,
och man skönjer kyrkoljusen genom morgondis;
övergivet ligger torpet, kall är askan uppå härden,
far och mor och barn och farmor - till Amerika på färden!

Du mitt karga land, som bakar stenhårt mödans bröd,
sörj ej att du här går miste om ditt bästa stöd!
Du har offrat dina söner förr åt nationaliteten
- offra dem med dubbelt jämnmod, när det sker åt mänskligheten!

K A Tavaststjerna:

Vårt bröllop

Vårt bröllop, det stod en sommardag
vid älven med bruna vågen.
Blå sländorna flögo i korta slag,
du satt i en ekstock, bredvid dig satt jag,
och mellan oss guden med bågen.

Den lilla guden, som mest är blind,
såg nu vad vi båda ville,
han kysste dig lustigt på hår och på kind,
han log som en sol och flög som en vind
för att reda vårt bröllopsgille.

Det stod på holmen, dit ekan drev
vid strömkarlens bröllopspsalmer
bland bugande vass och prasslande säv
med solskensglitter på spindelväv
och svajande rörtofspalmer.

Vi hälsades höviskt av vide och al,
och göken, den listiga gästen,
den ringde tillsammans i skogens sal,
där myggen stod färdig till bröllopsbal
och en gran var den väntande prästen.

Vi föllo på knä. En tuva det var
den blomsterstickade pallen.
En alm var din mor, en lind var din far,
som tärnor och marskalkar, par om par,
fungerade björken och tallen.

Och så blev du min i lust, i lust,
välsignelsen läste en lärka,
vår bröllopsmiddag var skogarnas must,
vårt vin gav ett rodnande smultron, som just
vid din fot du råkade märka.

En talltrast stämde sin första fiol,
en bofink rörde sin andra,
då lyfte du lätt på din bröllopskjol
till vår polonäs över ängsviol,
till vår polonäs med varandra.

Men nere vid stranden gav spoven hals,
orkestern från fågelbona
föll in med vår brusande bröllopsvals,
så glädjen stod högt i varje talls
och var och en hängbjörks krona.

När solen var färdig att ändligt gå ned
och fåglarna sjungit sig hesa,
då följde vi andra brudpars sed
och anträdde djupt i skogens fred
vår härliga bröllopsresa.

K A Tavaststjerna:

Sollefteå

Mera gröna stupa ej några stränder,
ingen luft är högre och mera blå,
än där Ångermanälvens dalgång vänder
österut vid vackra Sollefteå.

Kvällen vilar luftig med lätta skyar
över fjärran fjällar och nära berg,
uppåt dalen slumrande stora byar
taga aftonrodnadens rosenfärg.

Älven ligger skummig med blanka fåror,
stranden stiger lummig med fågelsång,
helt melodiskt knarra en roddbåts åror,
och vid Multråberget blir skuggan lång.

Vita ångarn speglar i virvelvatten,
vita måsen seglar i kretsar kring;
efter älven följer den vita natten,
svalan söker boet i vackra sving.

Kom, min fe, som skänkt mig det högsta bästa:
ögats skönhetssyner och hjärtats fröjd
- du är den, som måste med diktarn fresta
ögonblickets fullhet på livets höjd!

Jag vill stilla tacka dig i den stilla
underbara natten, som nu är vår,
den är ingen dårande tankevilla
som med morgonsolen igen förgår.

Den är tvenne lyckliga hjärtans lycka,
den är livets skönhet, som ger sig själv.
Se, vår norna önskar vår levnad smycka
med en äkta pärla ur Norrlands älv!

Fröja själv vill visa sig oss bevågen,
virar av konvaljer de väna band,
vilkas doft skall stanna oss kvar i hågen
som en fläkt av sommar i sälla land.

K A Tavaststjerna: