Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Konungen

Och konung Gustav Adolf
stod upp uti sin sal,
bröt av sin långa tystnad,
tog ljud och höll ett tal.
Åhörare för gången
han hade summa tre:
fältmarskalk Toll, grev Piper,
Carl Lagerbring, blott de.

Och konungen tog ordet
och talte allvarsam:
"Vår finska här, Gud bättre,
går bakläng's icke fram.
Det hopp, vi byggt på Klingspor,
tycks ej fullbordat bli,
och Sveaborg har fallit,
det stödet är förbi.

Vi trott allt i det längsta
på uppenbarelsen,
men ärkeängeln dröjer,
han har ej vist sig än.
Emellertid förspörjes
allt närmre krigets brak;
det är för oss som Konung
en högtbetänklig sak.

Och därför ha vi fattat
vårt Kungliga beslut,
en föresats allvarlig
vi ärnat föra ut;
vi låtit nämmeligen
oss bringa hit i dag
den skrud, vårt svenska lejon
vigt in vid Narva slag.

Kung Karl den tolvtes handskar
vi vilje lägga an;
det är i dubbel mening,
som Konung och som man.
Vi vilje kring oss gjorda
den store hjältens svärd
och slå som han med häpnad
en svag, försoffad värld.

Ni, Piper, skall oss hjälpa
hans ena handske på,
ni, Lagerbring, behandlar
hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder,
er ära gör er värd
att spänna kring vår medja
hans segerkrönta svärd."

Och konung Gustav Adolf,
högtidlig lik en gud,
stod snart för allas blickar
i Karl den tolvtes skrud.
Han var för stolt att tala
i denna stund, han teg,
han gick ett varv i salen
med jättelånga steg.

När detta varv han slutet,
var än en syn att se,
han räckte svärd och handskar
tillbaka åt de tre,
såg på dem med en uppsyn,
som ej för skämt var gjord,
och täcktes bryta tystnan
på nytt med dessa ord:

"Nu, Lagerbring, besörjer
ni strax till hären bud,
att vi i nåder klätt oss
i Karl den tolvtes skrud.
Fältmarskalk Toll, grev Piper,
er båda kallar jag
till vittnen av min handling
på denna stora dag."

Hurvida finska kriget
ett annat skick han gav
med denna stolta handling,
vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad
sin värld där runtomkring,
den gamle Toll, grev Piper
och även Lagerbring. 

Johan Ludvig Runeberg: