Ur Venerid

O sömn, de sorgsnas tröst, de olycksammas lisa,
den mörka nattens vän, de tröttas enda ro,
arbetarenas lön, nyttigsta ting i bo,
ögonens läkedom, dig alla måste prisa;

ty äro utan dig fåkunniga de visa,
och svaga starka män, ty intet kan man tro
på jorden utan dig här trivas väl och gro,
om icke du oss vill bevågen dig bevisa.

Kan du, o söta Sömn, upphålla tankars lopp,
slut mina ögon till och vila tröttan kropp!
Dig ljuvligaste sömn jag önskar nu allena,

allt annat lyckan må av mitt begär förmena.
Kom och inväva allt med dig i glömskan din!
Fastän jag sover, så är Venerid dock min.

Ur Venerid - sonett 42

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

Ur Venerid - sonett 57

Så visst som av en Gud all jordens boll regeras,
som höga solens slant han rädes intet fall,
som vi här alla gå på markens gröna pall,
så visst är jag allena din och inga fleras.

Tro inte att jag kan mer någon tid moveras
av någonting, nu är eller som komma skall,
så att min kyska eld här kunde bliva all,
och till min sista stund sig icke städs förmeras.

Rätt som ett hjärta är allenast i en kropp,
har jag ej mera än en kärlek och ett hopp,
skall någon havas kär är nog ha en allena.

Vad väntes mer det jag har icke av den ena?
Gud har först skapat två och såg det vara nog,
fördenskull inga fler i Paradis intog.

Ur Venerid (sonett 20): Kärlek är intet skämt

Kärlek är intet skämt. Han synes med oss leka,

men leken vändes snart i allvar för man vet,

och prövar allra mest vårt mod och manlighet,

han sargar sinn och hug och gör oss kinder bleka.

Han kan de gamla ock såväl som unga veka

och som en unger kropp behöver gammalt vett,

en gammal likaså han vore mera het,

att Frigga lusten sin ej måtte honom neka.

Det är det första prov vargenom vi bevisa,

vår mandom. Vem som det väl haver genomgått,

så bör man honom först för en försökt man prisa,

han har det värsta slag, som finns av krig utstått.

De äro mestdels få, de som så starka finnas,

att de ej fälla mod, när de av Kärlek vinnas.

Ur Venerid (sonett 6)

Det vet än ingen vem jag älskar, icke heller
min allrakärsta själv, att hon så älskad är.
Hon tror det ej, och då jag henne mest begär,
mig ofta främmande och som en okänd ställer.

Varföre gör jag det - mig själv i strömmen fäller
så stilla, att jag ock mig ej bekänna törs.
Vem är i sjönöd stadd, där drunknar och förgörs
och ropar inte hjälp, men vill där bliva heller?

Vad är för djur så spakt, som tyst sig låter fängsla?
Skall jag ock dras så tyst, vi har ock jag en mun?
Är det en ljuvlig ting, för vem skall jag mig ängsla?

Förnuftet svarar mig: bekänn dig ingalund´,
ännu är inte tid. Visst är det älska dygd,
men det, som ärnat är åt andra, älska, blygd.

Hon kom all klädd i vitt (ur Venerid)

Hon kom all klädd i vitt invid den låga stranden

i följe av andra tre och sökte vattnet svalt
där som det var mest lugnt och grunt och rent och smalt
där som det var mest klart utöver skära sanden

som är kring Mälars hav. Till de lustfulla landen
de had´ en lögeplats i sommarvärman valt
nu till ett tidsfördriv varannan övertalt,
med klädren upp till knä varannan höll i handen.

Snart lades klädren av, snart skvalpa de och plaska,
de liljevita lår och ben nu vältras om -
så säkr´ att ingen såg och kunde dem förraska,

när jag av skogen tät väl höljd när in till kom
och det ej kunde förr med deras vilja ske,
nu fick av lyckans gunst alltsammans noga se.

Du lilla Holma min (ur Venerid)

Du lilla Holma min, alle små holmars ära,
som drager till dig allt rätt som en stark magnet
vad man på jorden rund berömt och nyttigt vet
att allehanda folk på dig få bo begära,

vid allehanda konst sig rikelig att nära.
Från städer och från land som till den bästa bet
flys hit att leva väl och utan allt förtret,
hit kommer allt vad hav och Mälare kan bära.

Kringvärvd ästu med ström och vatten, friskt och salt,
med båtar, skutor, skepp omlagd på alla sider.
Var finns en sådan holm, man leta över allt

i varand´ heller ock uti de forna tider?
Var finns en Venerid, så dygdig och så skön,
i något annat land på någon holme grön?

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!