tisdag 30 april 2024

Slaget vid Stava



















Sportstugeområdet Stava har förhärjats
vid en militär övning.

Pass opp! Där kommer en fluga. 
Den skjuter vi nog inom kort. 
Kanonerna dom heter duga. 
Nu stormar vi Johanssons fort.
Men vad säger Johanssons fruga,
som gormar på tomten, för sort?
Jaså, var det bara hans stuga!
Nå, hur som helst kom den bort.

Kör fram våra stridsvagnar, kuskar!
Mot död eller seger, till start!
Gräv ner alla utländska sluskar.
Poltava - ack, huru svart!
I Stava är ingen som fuskar,
där slogs vi i nästan en kvart
mot en hel bataljon krusbärsbuskar
utan att dom kom nån vart.

Givakt! Nu är vi i fara.
Ge fyr, alla mannar som kan!
Ryssar tycks det visst vara,
en tvåtusen sexhundra man.
Men dom ska vi nog kunna klara
trots deras rustning. Lägg an!
Jaså, Petterssons soptunna bara.
Men hur som haver: Vi vann!

30/4 -53


Längtan till landet

 











Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det månbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen,
lika rik och härlig varje vår.

Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i den klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den, som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!


H Sätherberg:
Herman Sätherberg

måndag 29 april 2024

Skåda, skåda hur det våras

 
















Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.


H Löwenhielm:

söndag 28 april 2024

En flik av framtiden

 
















Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.


G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

lördag 27 april 2024

Engelbrekts hus

 

 




















"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.


C D af Wirsén:

fredag 26 april 2024

Livet

 
















Jag, min egen fånge, säger så: 
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 
eller en smekning, den man sällan får, 
livet är icke ett beslut att gå 
eller två vita armar, som hålla en kvar. 
Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, 
livet är den nära lyckan som går oss förbi, 
och tusende steg vi icke förmå oss att göra. 
Livet är att förakta sig själv 
och ligga orörlig på bottnen av en brunn 
och veta att solen skiner däruppe 
och gyllene fåglar flyga genom luften 
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi. 
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 
Livet är att vara en främling för sig själv 
och en ny mask för varje annan som kommer. 
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 
och att stöta bort det enda ögonblicket, 
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

torsdag 25 april 2024

Råd till Ville





















Ledarskribenterna i MT och AT harmas världsliga över
Vilhelm Mobergs uttalanden vid hemkomsten från USA.

Var och en bör blott sin syssla sköta.
En diskare bör bli vid sitt porslin.
Juristerna bör bliva vid sin röta
och Vilhelm Moberg vid sin skrivmaskin.

Vid Haijbys tavlor bör zetterquistar stanna,
och rådmän böra bli vid hyreshus.
Annars börjar MT kanske banna,
och Sveriges stolta folkhem blir till grus.

Vid maktens spottkopp bör en storsvensk bliva
och lära folk hur man blir populär.
Varför kan inte lille Ville skriva
till exempel om hur lång Erlander är?

Det vore väl en livsuppgift för Ville!
När han är färdig bör han resa ut
och hålla föredrag om Elfvings snille.
Det bör han klara på en halv minut.

25/4 -53

Tack, Herre, för S:t Markus

 





















Tack, Herre, för S:t Markus, 
den svage som blev stark. 
Hans verk och evangelium 
bröt ny och fruktbar mark. 
Må vi i all vår svaghet 
ta mot gudomlig kraft, 
bli grenar i din vinstock,
ge druvans rika saft.

onsdag 24 april 2024

Två jutar

 
















Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 
Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 
Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 
men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 
sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 
och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 
den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 
följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn
På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 
De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 
en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

tisdag 23 april 2024

Draken låg vid stadens mur

 
















Draken låg vid stadens mur,
slukade båd folk och djur.
Alla voro gruvligt rädda
utom Kungens dotter, Hedda.
Ensam med ett krucifix
gick hon fram och sade: "Nix,
ge dig genast bort från stan
och bliv vegetarian!"
Underbart är vad en kvinna
kan med tro och oskuld vinna,
draken han blev flat som katten,
levde sen på gräs och vatten.

Bel-Marduk

 















Bel-Marduk har mördat sin son Ivoklys.
Ren likvakans talgdankar flämta.
På den väg, som av vilda centaurer skys,
sarkofagen jag sändes att hämta.
Av blödande fingrar skall svepningen sys,
ty Bel-Marduk har mördat sin son Ivoklys.

Bel-Marduk sitter så stel som en bild,
han har dräpt, han har räddat sin ära.
Giv mig rödaste vin till att supa mig vild,
detta liv blev för tungt till att bära.
Kan det givas en gud, som är nådig och mild,
när Bel-Marduk är hård som en stenhuggen bild?


H Löwenhielm:

måndag 22 april 2024

Förgäves

















Även i år tycks man förgäves få vänta
på storkarnas ankomst från södern.

En människa vaktar om kvällen
på allt som flyger och far.
Sjunker en fågel sakta?
Klämtar marken av steg?
Katten blev länge borta.
Ekot ger inte svar.
Storken som bodde på taket
dröjer i rymden kvar.

Inga förlorade söner
öppnar en gisten grind.
Pilen gråter vid källan.
Livet är dröm och vind.
Talar en nära stämma
om något som någon glömt?
Storken är inte hemma.
Kvällen är ljus och svår.
Bonden går in i huset
från något han ej förstår.
Hjulet på taket väntar
förgäves i hundra år.

22/4 -53

söndag 21 april 2024

Testamente


















Först skänker jag min själ, den arma, 
åt dig, du helga Treenighet; 
må över henne sig förbarma 
Guds Moder, som av synd ej vet. 
Jag ber, vid himlens kärlek all, 
till salighetens änglar ovan, 
att de må lägga neder gåva 
inför den Högstes fotapall. 

Item: till allas moder, jorden, 
förärar jag min stackars kropp, 
att, fast av svält han torr är vorden, 
han må av maskar ätas opp. 
Det tör ej öka deras hull, 
men lika fullt det måste hända: 
till mull skall en gång återvända 
allting, som kommet är av mull. 

Allt från min ungdom fattig är jag 
och ringa är min ätteled; 
liksom min far och farfar bär jag 
ej mycket gods i livet med. 
Från torftighet jag stammar ner: 
på graven över mina fäder, 
dem Herren nu i himlen gläder, 
man kronor ej, ej spiror ser. 

När jag ibland däröver klagat, 
mitt hjärta ofta så mig sagt; 
»Karl, om ej ödet har behagat 
att ge dig rika knesars makt, 
säg, vad har du för ont därav? 
Ett liv i vadmal är ej värre, 
än att en gång ha varit herre 
och multna se’n i marmorgrav.» 

Är väl ej änglars ättling heller, 
som höjs från hjässan ned till häln 
av stjärnor och av eterneller? — 
Far min är död: Gud signe själn! 
Hans kropp? — I kistan vilar han; 
mor min skall också lyda trumman, 
hon vet det nog, den stackars gumman, 
och hennes son skall ock däran. 

Jag vet, att fattiga och rika,
att kloka, galna, stora, små, 
att ädlingar och slödder lika, 
och vackra, fula — allt är strå. 
Ja , damen, smyckad som till bal, 
med nystärkt krage, bjäfs och valkar, 
ur dödens famntag icke halkar: 
han griper alla utan val. 

Men den vid dödens kust skall landa, 
han gör det dock med bittert sinn’. 
Först mister han all luft och anda, 
och gallan färgar gult hans skinn. 
Se’n svettas han, Gud vet vad svett, 
och ingen finns, som trösta lyster, 
ty inga barn, ej bror, ej syster
man vid hans sista läger sett. 

För dödens fläkt han darrar, bleknar, 
hans ådror spännas, näsan böjs, 
och halsen sväller, hullet veknar, 
och varje nerv sträcks ut och höjs. 
Skall även kvinnans fina kropp 
gå genom samma pärs som andra? 
Ja visst, så vitt hon ej vill vandra 
livslevande till himlen opp. 

Min flydda ungdomstid jag klagar, 
då mer än någon jag for vill. 
Nu står jag re’n vid ålderns dagar 
och märker knappt, hur det gått till. 
Min tid till fots ej flyktat har, 
och ej till häst. — Har den då smugit? 
Nej, plötsligt, som en blixt den flugit 
och lämnat intet, intet kvar. 

Den är förbi — men jag är bliven 
på känsla fattig som på vett, 
förfelad, dyster, övergiven — 
och ej ett öre den mig gett. 
Nå ja, de minste i min släkt 
ej vilja kännas vid mig gärna; 
emot naturens lag de spjärna, 
och skulden är — min slitna dräkt. 

O Gud, om jag arbetat hade 
uti min galna ungdoms dar, 
i bäddad säng jag nu mig lade 
och ägde hus och vore karl. 
Men, likt ett elakt barn, i hast 
jag flög från skolans värv, de höga: 
när detta ord jag skriver, föga 
det fattas att mitt hjärta brast.

Troner och folk och städer

 




















Troner och folk och städer 
varar helt kort - 
blommor som höstens väder 
snart plånar bort. 
Men som ny blom slår ut 
när vintern flytt 
ur jordens mylla, givmild som förut 
står städer upp på nytt. 

De sippor våren väckt 
har aldrig hört 
vad storm, som deras släkt 
i fjol förstört. 
Men med den säkra frid 
som litet vet, 
sin åtta dagar långa levnadstid 
nämner de evighet. 

Så Tiden, som är mild 
och lindrar ve, 
gör oss till deras bild, 
blinda som de, 
att än när vi blir mull 
vi drömmer stort - 
skugga till skugga viskar tillitsfull: 
"Än varar vad vi gjort!"


Flykten valde oss

















Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nödenVi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

21/4 -53

På Tredje söndagen efter Påsk

 




















Tvenne vägar kan man vandra,
en bland världens nöjen går:
genom motgång går den andra
i den Store Hjältens spår.
Vandringsman, den förra leder
till fördärv, fast han är skön;
men den andra dig bereder
för din möda evig lön.


O v Dalin:

lördag 20 april 2024

Klagevisa över denna torra och kalla vår



En torr och kall vår 
gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, 
si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, 
förbarma! 
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, 
lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, 
lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, 
var rådig! 
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt 
och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt 
ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara 
från fara 
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port 
utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort 
skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga 
de unga 
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Lät dansa å rad 
folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad 
lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, 
lät tittra 
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst,
lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst 
på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, 
giv blommer, 
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, 
mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
lät höras mång lek 
om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmer 
ej glömmer 
mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, 
gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång 
den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, 
lät springa 
mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, 
gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp 
tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar 
trast talar 
och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, 
tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol 
med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, 
nu trängta 
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, 
bliv åkermans vän,
lät grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, 
giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Lät sjunga 
mång tunga 
om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, 
lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön 
och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, 
lät dansas 
med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött 
och blomsteren skön,
lät dansa lilla lekatten,
lät fläkta oss sött 
vitt ut uppå sjön,
lät skönt vär blåsa på hatten!
På ängen 
giv sängen 
i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få 
rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
lät köpmänner gå 
till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av rosor 
och kosor 
ibland all stand
lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! 
Mång herde tå står
i mång grön, lustigan skugga
och rester sin arm 
åt getter och får.
På bär och äpplen lät tugga!
Från plogen 
åt skogen, 
så vitt han når,
lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, 
lös oxen ur bås,
driv fä och fänat åt skogen!
Lät öken få stall 
in under Guds lås,
lät bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig 
gör lustig, 
lät säden fås
av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, 
lät blomstras hans äng,
hjälp fylla bingarna blotta!
När bonden själv rår, 
får krigsman ock säng
att vila lemmarna trötta.
Still vreden, 
giv freden! 
Mång piga, mång dräng
tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv 
lät stimma de bi,
som draga honungen söta!
Men luften blir döv 
av buller och skri,
där sig två krigshärar möta.
Still vreden, 
giv freden, 
Gud statt oss bi,
som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, 
tu råder om allt,
tu rår om himmelens fäste.
Ty vill jag ock tig 
allt hava befallt.
Hjälp oss till fot och till häste!
Gör frodigt, 
frimodigt, 
vad nu är kalt!
Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, 
tig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vele titt bud 
med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Lät falla 
med alla 
tin vredes hot,
och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, 
tin gåvor oss lär
alltid rätt nyttja och bruka!
Och äntlig jag ber, 
hjälp deras besvär,
som tuktigt sina bord duka
och hjälpa, 
ej stjälpa 
den hand, som bär
en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, 
dem lyse tin sol,
som årsens tider vet dela,
dem månen ock gå, 
i år som i fjol,
att ny och nedan ej fela!
De andra 
lät vandra till tomma bol,
som aldrig hjälpa sjukt hela!




Vårskrattet















Vårligt ryker den älven Paiso,
som Dan Andersson skred förbi,
och en ryss har skrattat i Valparaiso.
Det är så vårsamt som det kan bli.

Långt är fjärilens vinge hunnen.
En ryss i Chile har druckit te,
och en ryss i Ryssland har öppnat munnen,
enligt förljudande för att le.

Dock bör det våras med någon måtta.
Den siste gapade ej för sång 
Han gjorde det för att kunna spotta
- men kanske skrattar han nästa gång.

20/4 -53

fredag 19 april 2024

Till min näsa
















O sköna näsa, du, som kostat mången pipa 
av vitt och blodrött vin, 
du, vars naturafärg ej mer man kan begripa 
bak purpur och karmin! 

Den, som ini ett glas dig skådat — jo, jag tackar,
vad skönt han skåda fått; 
han såg nog, att du ej tillhör en fattig stackar’,
som dricker vatten blott. 

Knappt en kalkon förmår med sådan snabel pråla. 
Hur mången stenrik man 
har väl så präktig näbb? Att dig så fager måla,
det fordrat tid, minsann. 

Mitt glas den pensel är, som skall kulören häfta,
men färgen, full av kraft, 
varmed jag målat dig så brandröd som en kräfta,
är druvans ädla saft. 

Det skadar ögonen, så skrika dygdens mönster;
jag svarar: i mitt glas 
dränks sorgen — hellre då förlust av tvenne fönster 
än hela husets ras!

Ja, visst gör det ont när knoppar brister


Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädens knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
 
K Boye:

torsdag 18 april 2024

Allt väl på Vipeholm

















Inte ett enda av de sinnesslöa experimentbarnen
på Vipeholm beklagade sig märkvärdigt nog för
statsrådet Hedlund, när denne besökte sjukhuset.

I Folkhemmet får som vi veta
den ringaste äta sig mätt.
De kloka får dansk potatis.
De andra får socker gratis
och statsråd till efterrätt.

De friska barnen får tänder.
De andra får socker med tång.
Ja, livet är som en saga.
De sjuka lär inte klaga
för Sveriges riksdag en gång.

Och inte något av barnen
har skrivit till tidningar här
om "Vipeholm och dieten".
Och thy förstår allmänheten
hur klok doktor Hedlund är.

18/4 -53

onsdag 17 april 2024

Harens rätt

 
















En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

Violetta skymningar

 















Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, 
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer... 
Gula solskensdagar med granna blickar, 
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp... 
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli... 
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, 
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, 
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

En smal statsminister från Strängnäs















En smal statsminister från Strängnäs
sa efter en afton med sängfräs
att han blivit på tjocken,
medan folk sa: en tocken
har rökt på nåt sånt där kokobänggräs.

En könslag med språkkonsekvenser
nu i Sveriges historia glänser,
liksom Ulf och Birgitta,
hennes kuk och hans fitta:
juridiska kön saknar gränser.

(Till minne av riksdagens ratificering av Kristerssons könslag. Hägglunds från 2013 var redan queer så det räckte. Apropå s k runda ord användes de redan av Stiernhielm, "den svenska skaldekonstens fader". Mannens lem har f ö i någon bemärkelse alltid kunnat kallas makans och hennes makens. "De tu ska bli ett kött", jfr 1 Kor. 7:4).

Monsieur de Brie

 
















Monsieur de Brie,
monsieur de Brie,
monsieur Maurice de Brie -
han har genie
och fantasie
men saknar energie.
Han kunde skald och statsman bli
om blott hans vilja ägde pli.


H Löwenhjelm:

tisdag 16 april 2024

Råd





















Håll, Skaldgudinna, göm dig här
och göm med flit din fägring täcka,
ty fast ditt öde uselt är,
så kan dig likväl avund räcka.

Betänk! hon harmas icke blott
utöver prakt och lyckans skänker;
om du av någon gåva blänker,
så blir du mål för hennes skott.

En vårdikt

 

















Så glömmer jag åter trötthet och hat 
för vårens ömma dyrkan, 
liksom en gammal ärrig soldat 
som faller på knä i kyrkan. 
Jag har slitit hund och grånat i hyn 
under ruskiga vinterdagar, 
men nu har våren kommit till byn 
och ler ur knoppande hagar. 

Det bränner en längtan i mitt bröst, 
jag kan den aldrig döda, 
Den ropar än med skälvande röst 
i vardagens gråa möda. 
Ur vedermödornas trånga dal 
upp sträcker den än sina händer 
från köld och mörker, bekymmer och kval 
till skönhetens ljusa länder. 

Nu ligger framför det skönas land, 
där är oss gott att vara. 
Nu grönskar åter vår karga strand, 
nu samlas fåglarnas skara. 
Nu blommar marken där jag får gå 
medan sagan bygger i snåren. 
Fast tung och grånad min själ ändå 
evinnerligt älskar våren. 

Så glömmer jag åter förakt och hat 
för barnaglädjens under. 
Hur skönt att leva ändå, kamrat, 
i dessa knoppande stunder!
Ny ler min blick under buskigt bryn 
som förr i förhoppningens dagar, 
ty nu har våren kommit till byn 
och ler ur grönskande hagar.