slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.
Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.
Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.
Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.
C F Dahlgren:
