Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund,

skall i dag eller morgon dö,

och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.


Vitalis (E Sjöberg):

Sorglöshet

Jag tror ej på människor.

Jag hade slagit min lyra i stycken,

trodde jag ej på Gud.

Gud visar mig vägen

ur dimman till solens lysande disk.

Han älskar de lättfota vandrare.

Därför gav han mig all denna sorglöshet.

Jag litar fast som på ett hälleberg.

Är jag hans rätta barn - kan mig intet hända.

E Södergran:

Ljuset över landet spred sej

Ljuset över landet spred sej, 

liv och glädje förde med sej, 

värt vårt tack och lov och pris. 

Kristi folk idag ska sjunga, 

lova Gud med själ och tunga, 

ära Gud på värdigt vis. 

Hans martyrer togs ur faran 

till den stora vita skaran 

där i ljuset vid Guds tron. 

Syndens glädje sågs de vraka, 

evig fröjd de nu ska smaka, 

höjer där sin lovsångs ton. 

Kristi vittnen, Gud till ära, 

evangelium vill bära 

ut till hela denna jord. 

Lyft din sång med helig styrka, 

du vår mor, du Kristi kyrka, 

upp mot himlens höga kor! 

Kristus, konung segerrika, 

gör oss dina vittnen lika, 

som i döden segra kan! 

Du som fienden betvingar, 

göm oss under dina vingar, 

håll oss i din högra hand. 

Amen, amen, amen!

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valefictoeium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

Absint rixae, jurgia,
noeniae threni.
Adsint plena pocula
cum tormento leni;
proximusque proximum
rogitet fraterculum;
nonne plenum optimum,
ubi omnes pleni?

Frater! ego valeo;
bene est, si vales.
Bacchi sub auscpicio
omnes sunt aeuales.
Omnes ergo bibite,
jubilate, psallite;
omnes, omnes hodie
erimus mensales.

Psallite identidem;
vox solvatur muto;
salutate praesulem
Scypho, non minuto;
ejus quippe symbolum
est et erit: Homo sum
et a me alienum
nil humani puto.

Te conservent Superi,
Jacob Patriarcha!
Salvum, tutum, veluti
Noachum in archa.
Longum vitae pelagus
iterabis placidus,
tam Archiepiscopus,
qvam Symposiarcha!

Laetus atque viridis
huic tuae genti
Diu,  pater! intersis,
te suspicienti,
atque te, amabilem,
habileem, affabilem,
omnibus laetabilem,
sempeer reverenti!

Absolutum canticum,
fratres, tale qvale,
qvamvis non latinicum,
tamen cordiale.
Absoluta meta mox,
vultus trux, demissa vox,
rapta lux, propinqua nox,
et dicendum vale.

Fluat ergo fluidum;
(fluunt cuncta, patres!).
Ibi jam solatium
hauriamus, fratres!
Hauriamus ibidem
florem ac pinguedinem,
succum atque sanguinem,
qvo laetentur matres.

(Mel. "Har du sett herr Kantarell")

J O Wallin:

Aftonbön för egendomslösa demokrater

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart man sig i världen vänder

skymtar bombgrossörers händer.

Davidsson, som liten är,

anar nog varthän det bär

och vad fridsamhet får tåla:

pansardjuret ur sin håla

ser det sommargröna land

och ska ta det ur hans hand.

Res dig nu och fyll med tunga

stenar, Davidsson, din slunga,

ty din stilla kväll blev störd

av granaters nederbörd.

Taktfast nalkas galenskapen.

Möt den med ditt enkla vapen.

Lyckan kommer, lyckan går.

Svårt är det som förestår.

Vart du dig i världen vänder

ser du snart som svarta bränder

rester av din sommarvärld.

Ja, dess liv förgås med svärd.

Dock, förfäras ej du lilla

man fast natten börjar illa.

Gud, som haver barnen kär,

ser till dig som liten är.

Storm och blod har du att bida -

kanske står dock på din sida

någonting som är för mer 

än ett skolat högkvarter,

grova pengar, blod och stål:

rättens lysande symbol.

Gud, som haver barnen kär,

se till Davidsson som är,

fastän fattig, svag och naken,

barnslig nog att tro på saken!

Thorsten Jonsson:

Psalmutdrag

O Gud, som ser oss böla

i hat med kniv mot kniv
och häda Dig och söla
Ditt vackraste motiv;
som en gång släppte oss ner ur Din hand
och gav oss vilja och val -
Du måste vara förtvivlad ibland
och lida helvetets kval.

Förlåt oss allt förskräckligt
vi öva i Din mull,
allt hädiskt och allt äckligt
för Jesu Kristi skull.
Förlåt Herr Trygg hans spelade lugn
och mig mina halva beslut,
och kasta oss in i Din renhets ugn
och släpp oss helgade ut.

H Blomberg:

En söndagsmorgon i skogen

Ja, jag hör, ja, jag hör,

hur det susar i skog:

det är vårvindens fläkt,

sedan vårsolen log.

Och det porlar i berg och i dal på en gång:

det är vårbäckens sång.

Lärkan sjunger sin hymn

över dalar och fält,

och i jublande lov

under himmelens tält

klingar trastarnas sång uti björk och i alm

som i kyrkan en psalm.

Och ett tempel förvisst

är naturen, som står

majestätisk och hög

i den blommande vår,

och dess överstepräst i sin talarestol

är den strålande sol.

Och den bok hon slår upp

på sitt altarebord

är en evighetsskrift

av Guds levande ord.

Och dess lära är hög, och var dogm som hon har

är som stjärnorna klar.

Vad som skimrar i dal,

kanske inte du vet,

vad som skiftar på äng,

skall jag säga dig det:

i vart strå, i var knopp, i var blomma som ler

Guds församling du ser.

Heligt visst är det rum,

där du andaktsfullt står,

och den skugga du ser

över ängarna går

och som går uti dag, som i sekler den gått,

är Guds mantelfåll blott.

Allt är redo till bön,

allt är helgat till frid.

Själva luften sig skilt

ifrån oro och strid.

Allt är lugnt, allt är fritt ifrån agg, ifrån hat -

låt oss hålla sabbat!

E Sehlstedt:

Akta din båt för övermänskliga strömdrag

Akta din båt för övermänskliga strömdrag,

vanvettets virvelstup -
akta din båt för fallets jublande vågor,
de slå sönder.
Akta dig - här gäller icke mera du -
liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
Starkare händer fatta i flykten din åra.
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.

E Södergran:

På 10-årsdagen av terrordådet 22 juli 2011 på Utøya: Til Ungdommen

Kringsatt av fiender, 

gå inn i din tid! 

Under en blodig storm 

– vi deg til strid! 

Kanskje du spør i angst, 

udekket, åpen: 

hva skal jeg kjempe med, 

hva er mitt våpen? 

Her er ditt vern mot vold, 

her er ditt sverd: 

troen på livet vårt, 

menneskets verd. 

For all vår fremtids skyld, 

søk det og dyrk det, 

dø om du må – men: 

øk det og styrk det! 

Stilt går granatenes 

glidende bånd. 

Stans deres drift mot død, 

stans dem med ånd! 

Krig er forakt for liv. 

Fred er å skape. 

Kast dine krefter inn: 

døden skal tape! 

Elsk – og berik med drøm – 

alt stort som var! 

Gå mot det ukjente, 

fravrist det svar. 

Ubygde kraftverker, 

ukjente stjerner – 

skap dem, med skånet livs 

dristige hjerner! 

Edelt er mennesket,

jorden er rik! 

Finnes her nød og sult, 

skyldes det svik. 

Knus det! I livets navn 

skal urett falle. 

Solskinn og brød og ånd 

eies av alle. 

Da synker våpnene 

maktesløs ned! 

Skaper vi menneskeverd, 

skaper vi fred. 

Den som med høyre arm 

bærer en byrde, 

dyr og umistelig, 

kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt 

fra bror til bror: 

vi vil bli gode mot 

menskenes jord. 

Vi vil ta vare på 

skjønnheten, varmen – 

som om vi bar et barn 

varsomt på armen!

Nordahl Grieg:

Lik i lasten

Sommarskyar, sagoflottor,

stävande mot solnedgången,
trädens sus blir gröna havsdjups
eko utav böljegången.
Upp likt bubblor ifrån bottnen
stiger alla mina drömmar
för att följa skeppens fåror,
flytande på Lycklandsströmmar.
Lyckoskepp, där Längtans Fåglar
vilar sig en stund på masten,
akta er för skär och bankar.
Ofärd seglar snart i kapp er;
ni for ut på falska papper,
alla mina sjuka tankar
fraktar ni, som lik i lasten.

S Lindström (Tristan):

Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset

som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!

Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.

Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass

hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,

växlar med arbete om, och arbetet löner.

Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,

var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,

och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.

Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,

och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,

skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.

Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,

ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,

uti all ära och tukt, är sommarens väsen.

Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,

vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt

skola vi muntra varann och muntert arbeta.

Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -

lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

Anders Carl Rutström 300 år: Till Sveriges Rike i gemen uppå Nyårsdagen år 1767

Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! 

Till dig, min hulda mor, min matta tanka går.

Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden,

tillåt mig dock ett ord i detta nya år!

När förr Israels barn vid Babels älvar lågo,

de åt Jerusalem med trogna böner sågo.

Kom, mina Moders barn, att oss för honom ställa,

som eder, mig och allt har i sin allmakts hand!

Ett nådigt Herrans år, från nådens springekälla,

nu har tillflutit oss, båd' in- och utom land!

Är det väl vår förtjänst? Vad skola vi det kalla? 

Förtjänst är utelyckt: till Nåden vi må falla.

Att höra Nådens Ord, förkunna Nådens Under,

jag säger: höra det och giva det gehör,

att under Sinai, dess ljungeld, blixt och dunder,

se in uti sin nöd och död, som det sig bör,

att ropa Andans hjälp, till liv, till tro och bedja,

få nåd, fast nåd ej värd, och tro är nådens kedja.

Den kedjan har ännu långt flera helga länkar,

om han skall binda ihop ett folk, att det blir sällt:

att renas ifrån synd, dess dom, dess straff och ränker, 

och klädas i den skrud, som Jesus oss beställt,

att få av nåden kraft till kärlek, dygd och styrka,

och låta hjärtat bli beständigt Andans kyrka.

Si! detta, Svea folk! vill Herren av dig hava,

det han dig ofta sagt och säger än i år.

Gack snart den vägen fram, men akta dig att snava, 

ell' Svea! du är död, om Gud ej råda får,

om du ej kastar dig i stoftet för hans fötter,

av dem att fetma få till torra trädets rötter.

Om du ej skyndar dig, om du ej vill besinna

den tid, vari han dig här sökt till överflöd,

så kom ihåg: vad fick din syster Salem finna,

då hon I yrsel ränt? Jo, undergång och död.

Det går ej, som du tror, att välgång länge räcker.

Ack, ve! det land som Gud med tårar fåfängt väcker.

Ett sådant land är fullt av lemmar många tusen,

men ingen tror han är till Herrens vrede skuld.

Var skyller på en ann, var står sig själv i ljusen

och traktar efter lust, makt, höghet, gods och guld.

Man sätter vackert namn på det som Gud förbannat,

och påstår det är rätt, fast hjärtat säger annat.

Så rasar mänskan fram, sig själv och andra sårar,

och tror det kommer ej så noga an därpå.

Sin mantel stänker hon med andras blod och tårar,

och vill som kristen bli ansedd av Gud ändå.

Man ser, att Herrens dom på brottet ej strax följer,

ty gör man synd på synd, och synd med synden döljer.

Så även hända kan, man föga vill medgiva,

att något Andans liv på jorden finnes till,

ell' att, som Gud har sagt, en dom till slut skall bliva; 

ty gör man som man är och är liksom man vill:

man är en syndaträl och vill som syndens trälar,

som såra samvetet och dräpa sina själar.

Men säg mig: huru kan så mycket ont väl hända?

Är mänskan då så svag? Är syndens makt så stark?

Jag svarar: Den Guds nåd ej rättsligt får omvända, 

är fordna världen lik, som utom Noe ark

både syndade och sank, och bägge två tillika,

ehuru Noa dock om bättring månd' predika.

Gack därför, Svea folk! in i ditt eget hjärta,

och se, hur saken står emellan Gud och dig! 

Sök grunden där igen till Sveriges fall och smärta,

till fattigdom och våld, osäkerhet och krig.

Jag denna varning dig uppriktigt vågar skriva,

ty uppå Herrens dag skall det en sanning bliva.

Ack! milde Allmakts Gud! Ditt tålamod, din nåde

må Sverige räkna visst för all sin salighet!

Fräls, Herre! dem ännu från synd, från fall och våde,

som du med starkom arm ur mörksens bojor slet!

Det täcka Svea-land, det kostar dig för mycket,

att gå till undergång, det alltför dyra smycket.

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!

Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!

De högsta Rikets Män och var en själ formera,

att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,

som du till egendom av evig Nåd utkorat!

Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.

A C Rutström:

Utan ord

Hela dagen är bara nödvändighet:

jag måste, du vill, ge plats för detta land.

Och alla dagar dör de, nästan utan skuld, förvånade.

Men om som en sång. Det kanske kunde finnas

nånting som bara var, som en sång, föddes

levde och dog och lät andra. Vi inte ser.

Låt mig säga: som ett träd, eller en sång.

Den bara är, hotar inte, gråter inte, måste inte be.

Den måste finnas, fast det är så få som kan se,

en sång som inte hotar, inte gråter, inte ber,

utan ord, utan jag: det är jag som vill.

Det måste, som sång från ett rum vi inte ser, 

som sång ifrån ett öppet rum intill.

Thorsten Jonsson:

Att ju hos oss blomstras frid

Att ju hos oss blomstras frid

i vår milda konungs tid,
ingen fara;
men att avund, split och kiv
tär vårt lands och frihets liv,
kan väl vara.

Att ju menlösheten har
av vår nya lag försvar,
ingen fara;
men att klubbor utav gull
slå dess skrankor lätt omkull,
kan väl vara.

Att vi ju här kunna få
patrioter i var vrå,
ingen fara;
men att tjänster, vinst och nåd
ändra deras råd och dåd
kan väl vara.

Att ju mången har i dag
vänner efter sitt behag,
ingen fara;
men att de av minsta os
gå i morgon falskt sin kos,
kan väl vara.

Att jag ju, min kära mor,
dig om dygd och kyskhet tror,
ingen fara;
men att mången skalk hos dig
bjuder till att kröna mig,
kan väl vara.

O v Dalin:

Marseljäsen

 

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

När doktor Rutström fördrevs i landsflyktighet

Så far din väg ur Svea rike 

till Fanen, ty han är din like, 

du Gud- och ärförgätne präst!

Gack bort, vi önska lycklig resa,

det tycks hur Fan nu måste fjäsa,

när han får en så värdig gäst.

Farväl, du stora, arga bov!

Du präst förutan like,

Du skälm, som uti Svea rike

i värdig dräkt gav elakt prov!

(1766)

Jfr Rutströms egen dikt om landsflykten: Den hinden som snart

En yngling från byn Koskullskulle

En yngling från byn Koskullskulle

var känd som den mest oskuldsfulle.

Men på bröllopsda'ns kväll

sa han blodröd och snäll:

"Älskling, tänk om vi för ro skull skulle?"

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Anders Carl Rutström 300 år: Nyårslyckönskan till Svea rike vid nyårsdagen 1766

O vilken evighet av visdom, makt och ära,

av mildhet, majestät, av dunder, storm och lugnt,

vi arma jordens kräk i dino ljuse lära,

du Makters Övermakt och alltings Medelpunkt!

Utav din Huvudkraft, du Store Allt i alla,

allt vad som skapat är måst röras, stå och falla.

Från evighetens hav och åter till detsamma

du låter dagar, år som strömmar flyta fram.

Du rikens flor och fall allsmäktigt kan berama,

befalla härar fly sin kos som rök och damm.

Monarkers härlighet och liljors fägring varar,

ja, himmel, hav och jord, så länge du dem sparar.

Du ser och känner allt, du ratar och du gillar,

du gör, och vad du gör är allt Gudomligt gjort.

Allt mörksens lismeri ditt öga aldrig villar,

det rätta bliver rätt, och sanning immerfort

du tar i ditt beskydd, men lögnen du fördriver,

den onder är för dig beståndande ej bliver.

Du mäktige Regent, så mäktigt du regerar,

så obegripligt ock ditt regemente går.

Man ser en dödlig makt, som sakerna formerar,

men blir ej varse den, osynligt ensam rår.

Och huru allting tycks bli fört av mänskohänder,

går dock allt till det mål, dit du din spira vänder.

Så hörer, mänskors barn, förnimmer, Svea länder,

den tredje bönens vikt i helga Fader vår,

ser till, att vad som sker, hans vilja enligt händer,

ty han på jorden som i himlen allt förmår.

Nog gör han vad han vill, hur vi mot honom fika,

men långt ifrån, att det kan oss bekomma lika.

Besinna, Svea land! vad du i dag har vunnit

av Herrens nådes hand: ett nådligt Herrens år.

Hur´ mellan Gud och dig det gamla året runnit,

vet, mänska, ho du äst, i boken skrivet står.

Det nya året är till din förbättring ämnat,

på annat villkor har dig Herren det ej lämnat.

Barmhärtighetens Gud! omfamna Svea Konung!

Håll om hans dyra hus din nådes vård och hand.

Gjut över Riksens Råd och Ständer fridens honung,

hav nåd och tålamod med Svea folk och land:

bevara du ditt arv och håll din hjord tillhopa,

vi för din fotapall därom ur stoftet ropa.

A C Rutström:

En maratonkantor från Iggesund

En maratonkantor från Iggesund

fick ständigt och jämt höra: "Ligg en stund!"
Men han spelade på,
för han tänkte som så,
att inte är bara den pigge sund!

A Holmberg:

En metande farbror i Gnarp

 

På Evan Berjlunds 80-årsdag den 2 juli 2020:

En metande farbror i Gnarp
ur ån drog en bjässe till karp.
En ringlande snok
han satt på sin krok,
som var både alnslång och skarp.

Ett ömfotat leddjur i Hoting

Ett ömfotat leddjur i Hoting

själv tyckte sej vara ett oting.

Det är ju, helt ärligt,

förfärligt besvärligt

att färdas som tolvtusenfoting!

A Holmberg:

Farbror Staffan

Kort var farbror Staffans skägg,

svar och rockskört lika korta:
»Vad befalls till afton?» Ägg.
»Vad har herrn på näsan?» Vårta.
»Var var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sunt.
»Vad är mannens hantverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Runt.
»Hur var bröllopsvinet?» Strunt.
»Vem drack längst och snålast?» Prästen.

A M Lenngren:

Vid ett slåtteröl i Kannik

Om Kannik fordom munkar rådde

(i Lund vill ej den släkten dö),
som sovo, mässade och spådde
och åto själva upp sitt hö.

Nu har man klokare kanniker,
som tagit bättre seder an:
ett glas man i det gröna dricker,
och på parnassen dansar man.

Och flickor ha vi med tillika
av hälften rosor, hälften snö,
och muntra präster, som predika
för flickorna: "Allt kött är hö."

Allt kött är hö, och hö´t skall falla,
och blomstren skola huggas bort.
I stackars flickor! för er alla
är bärgningstiden innan kort.

För rosorna är sådant skada,
men fruarna de le därvid
och tacka Gud och äro glada
att vara stackade i tid.
 
E Tegnér:

Anders Carl Rutström 300 år: Den hinden som snart

Den hinden som snart

så jagader vart,

och David beskrev

i tjugondeandra

sitt heliga brev,

en liknelse var,

att Herren skull´ vandra

landsflyktig och bar.

Vår Herre var då 

förnedrader så,

och dymedelst tolk,

att samma skull´ hända

hans egendoms folk,

sad´ även däri,

på jorden omvända

skull´ främlingar bli.

Vad under då att

i blindhet och natt

tyrannerna få

så grymma och vilda

med Sion umgå;

ty himmel och grus,

de äro så skilda

som mörker och ljus.

Till följe varav

på världenes hav

vår kullriga båt

i stormar och vågor

blir driven och våt,

när ondskan far blind

förbi våra plågor

med strykande vind.

Men stor sak i allt,

dess tvång och gevalt,

vår Gud är med oss,

och därföre kunna

vi aldrig förgås.
Vårt A och vårt O,

han låtsar som blunda,

att öva vår tro.

Den väg är nu vår,

som fordom var svår

till himmelens land,

för helga profeter

på stridande ban´,

i blodiger skrud,

med kungen som heter

vår broder och Gud.

Så tåge vi fram,

förnöjda som lamm

med allt vad som sker,

och följe allena

den hjältens banér,

som har i sin hand

det andra och ena

vårt fädernesland.

Besinna då väl,

min sårade själ,

den vägen du går,

är trampad nu över

femtusende år.

Så var nu tillfreds,

ty vad du behöver

är redan tillreds.

De föra ej krig,

tro säkert, mot dig.

Vår överstepräst,

den blodige Guden,

den hata de mest,

vars heliga ord

är greken och juden 

en villa och mord.

En jude och grek,

ell´ skrymtan och svek,

i var och en bor,

han hete en kristen,

en turk eller mor,

så länge Guds nåd

ej hävit den bristen,

otrons överdåd.

Och därför man sir,

det varit och blir

ett tyranni slikt

i alla båd´ tider 

och länder sig likt.

Det blir ock därvid,

ty ormen ej lider

den kvinnones säd.

Vi skulle man då

förundra sig på,

att Frälsarens häl

blir alltid så stungen?

Besinna, min själ,

det måste så bli:

den här varder tvungen,

han där varder fri.

Men vorde den träl,

nu hatar vårt väl,

omvändande sig,

står honom strax före

den törniga stig,

han strör nu för oss.

Som Saul vi förgöre,

som Paul vi förgås.

Men ära och makt

ske Herren, som lagt

vår salighets grund

och helgat vår anda

i nådens förbund.

Den Herren vi må

gå evigt tillhanda.

Gud låte oss gå!

A C Rutström:

Impromptu av ett vittert fruntimmer till en av våra svenska skalder

(till Bellman av Rutströms dotter)

Naturens skald! som glad och öm

ifrån din lyra tjusning sprider,

vars lov ej höjs av mitt beröm,

tag dock den krans, min hand dig vrider!
Det vara bör en sådan själ,

det vara bör ett sådant hjärta,

som ditt - att känna likars väl,

som ditt - att känna likars smärta,

och sådan röst och hand som din,

att vad du sjunger även spela,

och visst en bättre hand än min

att dig ett värdigt offer dela!