Punkt

Jag är punkt.
Slutet på den invecklade meningen.
Efter de barnsligt rundade kommatecknen
och semikolon, ungt och vankelmodigt;
efter alla strider mellan huvudsats och bisats,
så småningom utjämnade av det gamla visa tankstrecket,
avgör jag saken.
Vad är frågetecknet
- som sällan får något svar -
mot min slutplädering?
Eller utropstecknets
övermodiga överord,
och kolon som samlar skatter på jorden?
Jag kommer alltid till sist,
ser till, att det hela inte blir för långt.
Jag är svart och orygglig.
Jag är punkt.