Röd gryning

Det brusande höstträdets krona 

har hägnat i natt vår ro. 

Nu gryningens kastvindar tona 

kring grenarnas tomma bo. 

Fort, fort svann den isiga natten, 

och morgonen, morgonen gryr. 

Röd luft slår ur älvens vatten, 

där frostiga skummet flyr — 

röd luft, kall vind som föröder 

vart strå bland strandbräddens ris. 

Blek morgonstjärnan förblöder 

i bergens rostbruna dis. 

Kort, kort var den isiga natten, 

den enda för oss — för oss! 

Grymt lyftes ur älvens vatten 

den röda morgonens bloss. 

Hör!... Höstträdets härjade krona 

skakar i bitter vind. 

Grå dag skall aldrig försona 

den natt du sov mot min kind.

Karin Valborg Ek:

På Karin-dagen: Bränningarnas sång

Vi äro bränningar, vi, hör! 

fjärran, fjärran från. 

Vi äro komna i natt, hör! 

att dig väcka med vattnens dån. 

Där uppe molnens bränningar slå 

kring månens klot i det svarta blå, 

men vi rulla fram över sanden 

mot din fot mellan strandens strå. 

Du skall icke sova i natt — kom! 

Högt som havets röst 

ditt hjärta skall ropa snart, kom! 

och klaga i drömtyngt bröst. 

Stå upp ur din vita jungfrubädd, 

spring ner till havets skummande brädd 

som ler under nattens måne

lika vit, lika vit som din bädd. 

Vi sågo din älskade vän, o! 

väster, väster ut, 

och han var blek om sin kind, o — 

som ett bloss som blåses ut 

i dagningens vita och vinande stund; 

hans öga var lyckt i drömmande blund, 

vi lyfte honom i famnen, 

där han låg på ett sjudande grund. 

Det sjuder vitt kring din fot, se — 

skummet, skummet yr! 

Det strida svallet, hur högt, se! 

hur härligt mot himlen det flyr. 

Långt högre vi buro din älskade vän 

mot himlens stjärnor och ned igen 

där brott och bränningar tiga 

i djupen —  och djupare än. 

Du blev så blek om din kind, o! 

Svalla, svalla, tår, 

och skölj som vi sköljde hans kind, o ... 

och smek som vi smekte hans hår, 

när vi gungade honom mot månens rund. 

O hjärta, ropa mot havets grund 

och mot midnattsskyarnas fäste 

i din rasande smärtas stund! .

Karin Valborg Ek:

Som ett moln, som en fläkt

Och skyarna gå

över bergen de blå,

över älvarnas vågor mot skogarna grå,

och den stormdrivna tall

genom rymdernas svall

sjunger högt som en sjö över sovande vall.

'

O du farande sky,

som mot stigande ny 

driver fram över fäbod och tigande by -

se, vid norrhimlens rand

står en silverne strand,

där var sky lik en suckande båt hinner hamn.

O vindar, som gå

över myrarna grå,

ni som hasta i flykt genom lufthavets blå -

snart i skogarnas ro

få likt duvor ni bo

och vila er vinge på nattdimmors bro!

Som ett moln, som en fläkt

min aning sig sträckt

mot den saliga stund då dess oro blir släckt,

då ur forsarnas fall

en flöjt av kristall

bebådar att lidelsens sommar är all.

Se, kring åsarnas kam

draga skuggorna fram

ur det blånande mörker min aning förnam.

Ack, det lider mot höst,

jag hör nattvindars röst

men en storm går till ro likt en fläkt i mitt bröst.

Karin Valborg Ek:

Kärvarna

Skördens måne stiger med slipad skära

över vidder gula av mogna kärvar; 

fälten sova tunga av säd i nattens 

rinnande månflod. 

Täta skylar bada i silverdimma, 

axen rassla vita av dagg och mognad, 

blanka droppar sila från skurna strån likt

gyllene honung. 

Himlen skälver, smäktande blek av strålljus,

luften genomströmmas av töcknigt strålljus,

genomströmmas mäktigt av sädens doft och

syrsornas lockrop. 

Jorden häves, fruktsam och stor mot himlen,

strödd med ax och drucken av nattens vällukt

ler den daggbegjuten i dröm mot rymdens

lyftade skära. 

Man och kvinna gå under skördens måne, 

andas tungt, betagna av lust och vemod.

Övermäktigt sjunka de ned mot markens

mognade kärvar.

Karin Valborg Ek:

Rörflöjten

Vekt var ditt ansikte då du log emot mig, 

ljus var din panna och blicken mer än blå; 

stilla du andades och drog mig häftigt till dig —

hur mitt hjärta darrade likt darrgräsen små! 

Skön men hård var natten under stormiga skyar.

”Allt är gjort för dig och mig”, du sade och log.

Ekarna brusade kring övergivna kullar, 

stormigt ljus och skugga genom grenverket drog. 

Pansflöjten hörde vi — bland ekbevuxna kullar

steg dess ton så mjuk som guld ur fjärran svarta snår; 

sorlande sjönk den och lyftes högt av stormen 

hård av böner var din mun och tungt av regn ditt hår. 

Ljuvare än rosor är att under träd och vindar

följa nattens dolda flöjt som spelar mörk och len; 

bittrare än malört att i tunn och rosig gryning

skiljas under hjärtats gråt i tomma himlars sken. 

Blekt var ditt leende den morgon då du slöt mig

trotsigt i famn till ett långt och stolt farväl. 

Evigt skall du minnas hur du följde bräcklig rörflöjt, 

sökande en fristad för din brinnande själ.

Karin Valborg Ek:

Septemberdis

Djurgårdsekarna susa för sydlig, höstlig vind 

tungt, tungt. 

I druvblått dis stå dungar och våta berg, 

men kanalens guldbruna vatten är 

lugnt, lugnt. 

O hugnande, fuktiga druvklasars dimblå färg 

kring parkens tunga kronor och ekkullens grind — 

o höstens dyrbara druvofärg! 

Gärdets sträckor bölja i tungsint linjespel 

rent, rent. 

Kring bastgult gräs, som styvnat i gryningsköld, 

står darrande, druvoljuv dimma. 

Lent, lent 

kring Gärdets höstblanka gölar, som spegla i vattnets sköld 

en slättrymds moln, du tonar — ädlaste strängaspel 

av färger — silverblå druvodis! 

Strömmen rinner i klarhet med sus under broars valv 

tungt, tungt. 

Från Södra bergen svallar opalvitt ljus, 

men tyst över strömmens vågor 

ungt, ungt 

stiger, darrar och brinner vid höstvattnets bundna brus 

det dunkla dis, i vars blåa druvoglans skalv 

all höstens hymnklara melodi.

Karin Valborg Ek:

Strömmen

Dagarna klarna mot vår och Strömmens fjädrade skaror 

skriande flockas och fly, segla i stigande ljus; 

vingarnas silverne pilar mot norr och söder de vända, 

klyva, med klagande näbb, diset mot Östersjöns blå. 

Dagarna klarna mot vår, men Strömmens vatten allena 

mörknar bland isarnas flak, svartnar som öga i sorg, 

svartnar som åkerns träda om höst, då skurarna falla; 

endast isarnas ljus flämta bland virvlarnas skum. 

Ström i min hemstads famn — min själ likt måsen vill sträcka 

vingarnas segel och fly hem till din brusande brädd; 

se, som ditt vattens smaragd, så svartnar städse mitt hjärta 

djupt, när i stigande ljus dagarna vändas mot vår.

Karin Valborg Ek:

Höst

Tisteln sin krona fällt från den höga och taggiga stammen. 

Syrsornas svärm, som vilt vingarnas nattliga spel 

rörde i brinnande luft — likt kvittret från tusende tungor — 

tystnat; men lidelsesjuk dröjer en brusten diskant 

än under suckande träd, som vagga i mumlande skaror 

höstflydda fåglarnas bon, tomma och lätta som löv. 

Tisteln sin krona fällt; och starren sin darrande vippa 

svänger försliten och torr, böjd under nattvindens fläkt. 

Högre än syrsornas röst har mitt hjärta i ödslighet ropat, 

högre än fåglarnas träd växte min lidelses blom; 

nu är min själ lik ett strå av den böjda, prasslande starren, 

torkad som tistlarnas stam, tystnad som syrsornas sång.

Karin Valborg Ek:

En fågel

Myrarnas dimvåta vidd låg bleknad ljum, medan ljudlös 

fjällnattens första väkt skred över vildmarkens sjö, 

speglade stum och klarnad sin själ; men kring svartnande gölar 

myggornas darrande dans stod likt ett bristande flor. 

Plötsligt ur tuvornas ris, ur viddernas stelnade tystnad, 

skör som ett urblåst skal, tunn som en flodbubblas skir, 

steg ett utdraget skri, ett irrande pip från en fågel, 

höjde sig vilset och sjönk drunknat i myrarnas fred. 

Allt gled tillbaka i ro. Så lyfte högt ur det skumma 

åter ett klagande pip, gällt som en vasspipas ton, 

sökte sin ensamma väg mot det tomma, det stumma, det stilla — 

ödemarksångestens skri, vildmarkens vesälla rop.

Karin Valborg Ek:

Svalor

Högt över gotiska valv, kring morgonomflutna fialer 

kretsa med strålklara skrik, virvla som syner förbi 

svalor i flammande luft på snabba och spetsade vingar, 

svalor — blott en sekund dolda i skuggornas ro. 

Skönaste syn för oss, som nedanför drömmande vakna 

speja mot strävande valv, söka bland högtburna torn 

mästerverkens triumf, de besjälade formernas adel, 

sugande in i en blick renande linjernas lust. 

Skönaste syn för oss — o I pilsnabbt flyktande skaror, 

svalor, vars vingspetsar rört spirors darrande guld! 

Sollysta timmar gå fram och svalskriet stiger och faller, 

gyllene vindroppars fall, gnistregn omsatt i ljud.

Karin Valborg Ek:

Den glömda graven

Se, hur långt blicken når, ligga strålande blomhöljda gravar, 

vårdarnas ristade sten kransad vänligt med grönt. 

Du blott, förglömda grav, bär ej kors eller sten och din tuva 

sjunkit i kringblåst sand djupt under vissnande gräs. 

Vårens blåa viol och höstens purprade astrar

binda dig aldrig en krans, få icke dö i din famn.

Ingen irrande dröm dig söker; aldrig ett hjärta

vandrar förkrosselsens stig hän för att gråta hos dig. 

Jämnad med markens sand du dock lever ett liv som de andra — 

vårens skimrande regn väter ditt nyfödda gräs,

sommaren värmer din mull och högt kring din frostvita tuva 

rönnens blodröda bär skina i morgonens brand.

Ack, då från gravar i blom balsamiska dofter sig sprida, 

andas, fast doftlöst och armt, ock ditt förgängliga strå, 

susar i gryning och natt under samma odödliga stjärnor. 

Skön är du, bortglömda grav, ensam med jorden och Gud.

Karin Valborg Ek:

Då du grät vid min sjukbädd

I den väldiga natt mig omsluter,

där jag vilar så ensam, stum och blind,

ett förunderligt regn sig utgjuter -

det duggar så levande varmt mot min kalla kind.

Där jag ligger bortdomnad i dödens armar

och slätt intet mera ser och vet - 

vem är väl som sig förbarmar,

att väcka mig med en vårskur så frälsande het?

Det är du - det är du som begjuter

med din kärleks tårregn min kind, mitt bröst...

ett förunderligt ljus mig omsluter - -

jag hör genom väldiga vatten din röst - din röst.

Karin Valborg Ek:

En hel lång natt

Är det sant? Skall jag sova en natt i ro -

en natt utan vaka, en natt utan kval?

sova lugn, vila trygg som fågeln i bo,

ej räkna i jämmer timmarnas tal?

Det är sant, det är visst. Det enda jag vet!

En natt kommer till mig med sömn så god;

min kropp skall ej vakna, maktlös och het,

och vrida sig tung av sitt plågade blod.

Friskt mod, min själ! Jag skall sova en gång

en hel lång natt under timmarnas svall...

och intet mig väcker - ej barnens sång -

ej gryningens lek - - ej regnets fall - - -

Karin Valborg Ek:

Verser i sjukdom

'I.

Kära liv - går du nu?

Vänder dig bort från mig?

Den strålande blicken du gav mig nyss,

hur mina armar slötos kring dig - 

säg - minns du?

Ljuva liv - tack för din kyss!

Så vacker hastar du bort.

Ensam står jag i skuggan kvar - 

ser efter dig... var vägen så kort?

Var du hos mig - nyss?

II.

Döden vände sitt ansikte mot mig

och såg på mig länge och stort.

Han tog ett steg - och kom plötsligt nära,

närmre än någon gjort.

Stoft blev allt som lett omkring mig...

ett leende endast blev kvar:

dödens, då bland stoft och aska

han tog mig i sitt förvar.

III.

Min ena hand i din, mitt barn,

den andra i dödens hand -

så börjar vandringen sakta ner

mot flodens brusande strand.

Kalla fradgan yr hit upp -

akta mitt barn, o flod!

Larma ej så, skräm ej du

hans oskyldiga blod!

Släpp taget, liten, vänd om, vänd hem! -

här är för stenigt och vilt;

jag minns ju ändå din ljuva hand,

dess grepp, så fast och milt.

Trygg jag går med döden, mitt barn - -

vinka farväl med din hand!

Dess späda skugga säkert jag ser

på flodens andra strand.

Karin Valborg Ek:

Död och liv

Ej med trots jag möter mitt öde,

hur hårt, hur skärande mörkt det är.

Ej med klagan jag lider de fasor

ett outrannsakligt liv beskär.

Löjligt att trotsa allsmäktiga livet.

Fegt att klaga i hårdaste nöd.

Människa är jag: född att behärska

mitt eget öde i liv och död.

Född att jubla, född att lida -

född till livet att en gång dö;

väckt av jord ur ett ruvande mörker,

där okända händer sin livssådd strö.

En liten tid, under mycken oro,

lever mänskan, av kvinna född,

lyfter mot solen sitt längtande huvud,

vissnar så bort, till ett stofts förströdd.

Liv som väckt mig - du lyft din slöja:

jag sett dig så härlig, så hemsk som du är.

Död som väntar - jag känner dig icke,

stum du förtiger det svar jag begär.

Hur ofta är livet ej död - och döden

liv för ett hjärta som vill till ro.

Var sattes den gräns som skiljer dem båda?

Jag får icke veta, jag kan icke tro.

I dina händer jag befaller min ande,

du barmhärtiga liv, som uppväckt mig.

Oroligt, oroligt i mig är mitt hjärta,

du okända död, tills det vilar i dig.

Karin Valborg Ek:

Ögontröst

Barnet kom från ängen

med gloria kring sitt hår,

det smög till dunkelt sjukrum

från sol och hagtornssnår -

och lade varligt mot mitt bröst

en knippa ögontröst.

Jag såg, i plågor bunden,

en glimt av himmelskt blått,

en flock av mörkblå stjärnor,

som nyss i daggen stått.

"Se", sade barnet, "ögontröst -

här får mor ögontröst!"

Gossebarn oskyldiga,

blå blomman är du lik,

du har förvisso glittrat

helt nyss i himmelrik...

o blåa, rena röst,

levande ögontröst!

Jag skall ej mera gråta -

fin lilja är du visst!

Jag bröt dig med Guds vilja

från ren och daggig kvist - -

du barn - i dödens bittra höst

min ögontröst - ögontröst!

Karin Valborg Ek:

Barnet sjunger

Vad är det för jubel jag hör? -

det är som en fågels sång...

en fröjd som på vingar sig rör,

för vilken en jord är för trång!

Det är morgon, tidig och grå,

min natt har varit så lång -

då befriande toner mig nå:

det är barnet, som sjunger sin sång -

en gammal känd melodi,

med ord som det själv finner på,

med en lärkunges jubel i

och ord som blott änglar förstå.

Finns ett sådant jubel kvar

på denna förtvivlade jord?

En sång så oskyldigt klar,

en barnrösts lekande ord!

Sjung, du gossebarn, sjung!

Välsignad vare din röst.

Sjung mig till glädje, sjung - 

jubla in fred i mitt bröst!

Karin Valborg Ek:

Herre, jag vandrar i en mörk dal

Herre, jag vandrar i en mörk dal.

Mitt liv är i skugga begravet.

Vem mätte ut åt mig mina kval?

De äro såsom sanden i havet.

Solen förer du ut ur dess hus -

hon fröjdar sig såsom en hjälte;

sjustjärnan kläder du i skrud av ljus

och binder Orions bälte.

Men mänskans natt gör du på tårar rik,

henne kläder du i skrud av smärta,

hennes dag är en långsträckt skugga lik,

som ett slaget gräs hennes hjärta.

Bäddar du snart i det tysta min säng?

Ej vacklar min själ inför döden!

Herre, för mig till en grön äng

och till levande vattuflöden!

Karin Valborg Ek:

Efter lång sjukdom

Men om styrmannen kallar, så låt alltsammans ligga och skynda till skeppet. (Epiktetos).

Aldrig glömmer hjärtat de bittra, bittra nätterna,

långa, bultande av kval i rolös sömnlöshet;

minnet är så stort, men vi blekna och tystna,

ord och tårar tolka ej vår bistra hemlighet.

Skulle själen glömma sin jakobskamp med Herran,

skulle den förgäta sin hjälplöshets nöd -

ensam som den var i ett sovande Getsemane,

ensam med sin livstörst och ensam med sin död.

Tankar, brännande som eld i sjukdomens nätter

ristade med blodig bill sin fåra i vårt bröst,

vi se ej som ni andra - allt är så förvandlat - -

för oss fick livet annan färg och glädjen annan röst.

Fjärran, o hur fjärran är mycket vi älskat;

nära - o hur nära! - är det fjärran var.

Under lätta sorlet ständigt vi förnimma

det öppna havets orgelton, tung och underbar.

Seglaren, som ankrat i hamnen, vi likna -

ankrat efter storm och natt i lä av ljuvlig strand:

jublande vi skynda i land och kyssa marken,

samla blom och snäckor med öm och ivrig hand;

foten trampar gräset som de saligas ängar,

blicken smeker varje sten som i en nyfödd värld -

men då styrmannen kallar! - o hur skynda vi till skeppet,

som styr ut mot horisonten på sin sista stora färd.

Karin Valborg Ek:

Åter ute

Stor måste skuggan varit -

jag är bländad av ljus...

förvirrad jag står i vårens sol

på trädgårdens ljumma grus.

Vacklande jag träder

på friska jorden ut...

Var den så strålande,

outsägligt skön förut?

Blad och knoppar darra

för en ny vårs vind

och nytt gräs viftar

uppståndet vid vår grind.

Du Lilium Convallium

som stod vid min smärtas bädd -

nu står du på marken, tung av doft,

i bländvid klädnad klädd.

Är detta uppståndelsens morgon? - 

allt är ju salighet...

Förlåt mig, o liv, att jag tvivlat

på din gränslösa härlighet!

Karin Valborg Ek: