100 år sedan Södergrans död: Rosor

 

Världen är min.

Vartän jag går

kastar jag rosor åt alla.

Konstnären älskar varje marmoröra som uppfattar hans ord.

Vad är mig smärta, elände?

Allt störtade tillsammans med ett brak:

jag sjunger.

Så stiger smärtans stora hymn ur ett lyckligt bröst.

E Södergran:

100 år sedan Södergrans död: Dionysos

O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd.

Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.

O Dionysos, Dionysos!

över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.

Befrielse, befrielse

sjunga de snabba tyglarna.

O Dionysos, Dionysos,

jag klamrar mig upp i ditt spann,

med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.

De vanvettiga mäkta allt.

En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.

Omkring oss intet än den vårblå rymd.

När fåglakörer jubla till på jorden,

går ditt spann som stormen.

Alla rymder sjunga uppståndelsen.

E Södergran:

Tränger i dolda djupen ner

'

Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag var mitt öga ser
spår av en vilja som danar, ¨
frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär:
Fader, din kärlek jag anar.

Möter jag i en salig stund
en som de fallna benådar,
tonar i själens stilla grund
stämman som himmelrik bådar,
vilar min Broders blick på mig,
himmelens förlåt lyfter sig:
Fader, din kärlek jag skådar.

Träder du själv i själen in,
allmakt och kärlek, och säger
ordet som gör mig evigt din,
intet all världen då väger,
intet mitt hjärta mer begär,
stillad dess heta oro är:
Fader, din kärlek jag äger.

Nalkas ock mig den onda dag,
dagen då mörkret begär mig,
drabbar mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig.

Öppnas för mig den dunkla port
bakom vars rigel förvaras
jordlivets mål på helig ort,
där alla frågor besvaras,
jublar jag högt ditt fadersnamn,
skådar jag, sluten i din famn,
Fader, din kärlek förklaras.

N Beskow: