Till min bror

Av Dan Anderssons lillasyster Anna (f. 1899), som fick hans dikt eller visa "Till min syster" på sin 18-årsdag 1917- Den här dikten skrev hon 1921, sommaren efter Dans död.

Du vandrar ej mer på stigarna
under Lombergets susande granar.
Du sjunger ej mer till fiolen
om Pajsoåns vilda svanar.

Ej mera du kämpar i natten
ensam i svidande smärta,
eller lyssnar till ekot från bergen
som svarar ditt klappande hjärta.

Trevar du ännu i mörker
eller går du i ljusets flöden?
Har väg du funnit från djupen
och svar på mänskors öden?

Om ännu du vandrar allena
och letar dig väg genom dalar,
o, då vill jag be för din frälsning
och din ingång i himmelens salar.

Där är lugna vatten likt Pajso,
där är svanar som finnskogens vilda,
där är sånger till fiol och luta
och vindar, likt Lombergets milda.

I går såg jag änderna gunga
i säven vid Hakalams stränder,
och där stockelden fordom har brunnit
lågo kvar några sotiga bränder.

Jag såg svalorna bygga i taket
på ladan vid Stormyrslogen,
och hörde hur duvan kuttrade
som förr i Luossabergsskogen.

Men solen gick ner och dimman
steg kall ifrån Pajsoåns vatten -
jag fryser i finnskogens mörker,
inga stjärnor mig lysa i natten.

Testamente

Se här det testamente
jag en gång lämnar kvar.
Vad gör det om det öppnas
en stund, förrän jag far?
Jag slår min famn mot alla
jag mött på livets stråt.
Framför är evigheten.
Förlåt, förlåt, förlåt.

Pärlorna

Ett barn satt tyst i drömmar en dag vid älven blå
och log mot djupets ängel, som var ett barn också.

Ett pärlband barnet hade av finaste kristall,
så hade även bilden i vågen, klar och kall.

Och sorglöst efter annan en pärla barnet tog
och släppte ned mot ängeln, som där i djupet log.

Han återsände sina på samma tid och sätt,
men ack, på dem där uppe fann barnet aldrig rätt!

Snart kvar var blott en enda, helt sakta ned hon gled,
och nu stod barnet tomhänt och såg på ängeln ned.

Hans pärlband var försvunnet, just såsom barnets var,
och blott i stilla ögat stod nu en pärla klar.

Giv mig mitt pärlband åter, du ängel där i älv!
Så talte barnet sorgset till skuggan av sig själv.

Men ack, i samma stunden med vingen stormen rör
vid älvens lugna yta, och gyckelbilden dör!

Men barnet står och stirrar igenom tårar ned
uti det mörka djupet, dit varje pärla gled.

* * *

Som barnet sänker mången i tidens strida älv
ned sina dagars pärlor till skuggan av sig själv.

Först när den sista sjunker, och stormen vågen slår,
han blickar efter alla igenom sorgens tår.