nu från fäste kvavt, men mulet, dagen såg på deras flykt.
Mannen hade stav i handen, hon ett barn på armen bar,
och de gingo genom sanden, vilken Nilen genomskar.
Gula kalkstensklippor sköto upp mot himmel tung som bly,
solens strålar genombröto ej den kvalmuppfyllda sky.
Lotusblommans blåa öga ur papyrossäven log,
genom rymden i det höga skriande en häger drog.
Plötsligt kommo under vägen till en helgedom de fram,
ljuvt i palmers skydd belägen vid en stilla spegeldamm.
Sparvhöksbilderna på muren talade i stumma ljud
om förnyarn av naturen, Horus, solens unge gud.
Kvinnan stannade med sonen, mannen stod mot staven böjd
vid den skeva stenpylonen, prydd med master på sin höjd.
Ibisfågeln gick vid brädden utav vattnet, silvervit.
På den gula sandjordsbädden låg en sfinx av ljus granit.
Och den låg där som en gåta, som en outtydd mystér,
mänskoätter le och gråta, obeveklig sfinxen är.
Nu vill barnet vila. Sakta kvinnan upp på sfinxens rygg
lyfter sonen. O, betrakta, hur han tronar gudatrygg!
Vänligt stödd av modershanden, med ett stilla lugn han log,
men en ljusning över sanden, ljusning över rymden drog.
Var det soln, som i det höga genom molnen bröt sin led,
eller barnets klara öga, som en sådan dager spred?
Gåtostränga sfinx, som vilar sällsam och betydningsfull!
På ditt kvinnoanlet ilar nu en gloria av gull.
Han, som världen skall befria och ge mänskoöden lag,
följd av Josef och Maria, sitter på din länd i dag.
På din lejonrygg är buren han, som löser din mystér,
nyomdanarn av naturen, Horus - nej, än mer han är.
C D af Wirsén:
