Årens flykt eller Sista akten av skådespelet

Så hastigt som en storm det spända seglet jagar,

och välver bort i moln den stund varfrån det kom, 

så hastigt fly, Orest, vår korta ungdoms dagar,

och åldern slår oss ner, förrn knappt vi sett oss om.

Det glas, inför vars dom du trotsigt kunde stanna,

med hy av blommans prakt och blick av strålens dag,

vad ser du äntlig´ där? En plöjd, en gulnad panna,

ett öga utan eld, och vissnade behag!

Hon blir dig tung, Orest, den rustning dig betäcker.

Den fåle som dig bär, dig tusen faror ger.

Med vatten späder du den bägarn Bacchus räcker,

och ser förvirrad bort från Skönheten, som ler.

I dessa ungdoms-lag, dem Gracerne bekransa,

din röst ej längre höjs att liv åt Sången ge,

du går bedrövlig klok, till sängs, när andra dansa,

fast du, av gikten följd, ej sover mer än de.

Din Årsdag lyser blott att ledsnan dubbel göra,

av klarinettens drill förgäves hälsas den.

Du stänger med förtret din dörr liksom ditt öra,

och skickar, obetald, musiken bort igen.

Men vad? Den flykt av år, som din förtvivlan våller,

finns någon dödlig makt, som hämmar den? Ack nej.

Lysanders bana fräck ej solen stannad håller,

hans frack har fåfängt sår; hans panna har den ej!

Vad båtar dyrbar själ, och guldbelagda knappar,

duellens fina knut och diamantens bloss?

Den grymma Parkens hand ej därvid sländan tappar,

hon spinner - ack! jämväl den stund vi pudra oss!

En ljus, men hastig vår; en långsam vinters månar:

se där naturens lag! i allt hon lika röjs.

Förgäves makt och ståt, och guld och namn. - Allt grånar;

det huvud kronan bär, det som vid spaden böjs.

Vad blygd att jorden se, för dessa korta stunder,

så blodad, så förstörd, så höljd av våld och list!

Despotens tyranni - erövrarns blixt och dunder,

ministrars sluga mun, och helga dårars tvist!

Så långt som ögat når, se skådebanan delas

av löjlighet och skräck, som växla med varann.

I denna stora fars, som här på jorden spelas,

finns ingen sällsynt roll, mer´n den av dygdig man!

Se där en krönt barbar, som glupsk och blodig ljungar,

med fröjd, från rov till rov, Hyrkaniens tigrar lik,

och där - en trasig lärd, vars plumpa bok mot kungar

går ut på ett av två, rock - eller Republik.

Där - en förslavad hop förtryckarns lovsång skalla;

vad är han? Himlens bild; åt jorden Gudars lån!

Där - Frihetens triumf! Monark och Gudar falla;

och mänskan lycklig gjord av bödeln och hans son!

Det finns ej brott, ej list, ej löjlighet, ej våda,

som mänskor ej försökt, ej djärvt till mötes trätt.

En del av törst till guld, en ann av törst att råda,

en ann att ryktbar bli, och mängden att bli mätt.

Vad mödor! vilket gny! vad faror! vad förslager!

Och äntlig sist, vad slut på stoj och vidrighet?

Känn, dödlige, ditt hopp: slag, vattensot, podager,

och sten i blåsorna, och taggar där du vet!

För dessa ädla pris är mänskan skapad vorden,

med känslor, verksamhet, och högmod och begär:

Dem rasar hjälten för, som ödelägger jorden,

och Snillets son för dem i vakor sig förtär.

Se där vår lott, Orest. Oss tiden skall förstöra,

vårt hull skall pinas bort, vår skullra kröka sig,

vi må, till dubbelt tal, med dubbel framgång göra

kabaler, lagar, vers, predikningar och krig.

Din ungdom var en storm i havets öppna sköte.

Vad är din ålder? - Ack! en vådlig hamn, min vän.

Tänk ej att bärgas där. På stranden till ditt möte

stå Doktor, Systerbarn, Präst och Värderingsmän.

Orest, mot världens gång du löjligt dig förargar.

Försynens visa skick den fromme trösta bör.

Det är ej (tänk därpå, när fältskärns kniv dig sargar)

för bättre trevnads skull som Gud oss gamla gör.

Fördrag då, utan harm, det onda den ej dämpar;

nog säll, den stund du skils från denna världens ö,

om en med survivance, som lyssnar hur du kämpar,

ej bannar, vid din säng, din långsamhet att dö!

Vår levnad är en stråt, där vi med trötthet ila.

Var dödlig ser ett mål, vara lugn han uppnå vill.

Vi hinna detta mål. Men ack! ej denna vila;

och denna mödans gröna vi sågo - är ej till!

Så jagar oss ett hopp, vars fyllnad vi ej smaka,

tills vi på branten stå av glömskans mörka strand.

Väl den som ser, Orest, då ögat vänds tillbaka,

en blomma eller två, som såddes av dess hand!

Men ve det ögonkast du här tillbaka skickar,

från dina sista fjät, på dina tomma dar,

om ingen lämning finns, till tröst för dina blickar,

av mödor eller dygd, som vittnar vad du var!

Med smärta skall du då din tomma levnad finna,

en ryslig öken lik, till evigt mörker dömd,

och, lik en skingrad dunst, din varelse försvinna,

föraktad av dig själv, av eftervärlden glömd.

Gör gott. Var nyttig. Lev i dina mödors minne.

Då skall du av din dygd, och landsmäns aktning stödd,

gå ålderns dag emot, med oförkrossat sinne,

och dödens - utan blygd att hava varit född.

C G af Leopold:

Ode

Nil mortalibus arduum est. Caelum ipsum petimus stultitia. (Horatius)

Fåglars kung mot ljusets flod
lyfter sig på starka vingar.
Ingen vanmakt honom tvingar.
Han har kraft som han har mod.

Fjärilns lilla veka kropp
smekande kring blomman kryssar;
darrar kär på hennes knopp,
som sig öppnar för hans kyssar.

Törst till blod hos tigern bor:
se, han fräter, se, han rasar!
Nakna kräk, du flyr och fasar -
men naturen, denna mor
skänkte honom svalg och klor.

Så, i alla väsens lott
har hon velat vist förena
drift och kraft i lika mått:
stolta mänska! du allena
har begär och svaghet fått.

Dristig nog att Snillet följa
ut på sanningarnas hav,
drunknar du uti den bölja
som du ville dricka av.

I serafisk herrlighet
dygden för ditt öga blänker:
dåre, i din barnslighet
hennes höjd du hinna tänker.
Väl: så lyft dig, stoftets son,
lyft dig gudalik - på tån.

Darrande för lyckans hot,
snål att med dess blick benådas,
kysser du som slav den fot
under vilken du skall trådas.

Himlen, jollrar du, har mig
till sin avbild velat göra.
Gack att med förundrat öra
himlarna och avgrund höra
med ett hånskratt svara dig!

C G af Leopold:

Min son, hav bygden kär

(Ur Predikaren)

Min son, hav bygden kär. Var känslig för naturen.
Man hårdnar under konstens band.
Byt stadens täppta barm mot sjöar, skog och land.
Se träden utan skrank och fågeln utom buren.
Säg ofta: "Det är här naturen mänskan ställt;
här var dess hjärta rent och hennes tillstånd sällt.
Det är ej här dess dygd sin första bane funnit;
det är bland slussar, valv, kolonner, torn och slott
hon lasten pryda lärt, förtryckets boja fått,
och hennes kungars blod för upprorsbilan runnit.
Så ljuv som skördens glans, som gräsets bädd så len
är hjärtats känsla här, och vart begär den väcker.
Det hårda brottet föds bland dessa block av sten,
med vilka det till skyn en jämnhög panna sträcker."

Ehuru dröjd, min son, han kommer dock, den dag,
som skall sin vinterfrost kring dina skuldror tömma,
skall lämna tom din sol i vänners aftonlag,
och dig till sparsamt bord och enslig säng fördöma.
Förstå den svåra konst att åldras med behag.
Naturen blive här din tröst, liksom din regel.
Den sol som nedergår ännu sin skönhet har,
och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar
med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
behagar än vår syn och håller skådarn kvar.
Var tid sitt värde har, sin daning, sina seder.
Erfarenhetens dag ger vikt, om den gör tung.
En grånad filosof är mänsklighetens kung.
Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder,
när hon är barnslig nog att vilja synas ung.

Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta.
Givs en fullkomligt säll bland jordens barn? Ack nej!
Åt ingen dödlig gavs att oupphörligt njuta.
Allt lider ömsevis. Varför? Det vet jag ej.

Det givs ett sätt, likväl, att mildra livets öden:
Gör gott. I tysthet följ det gömda kvalets fjät.
Styrk här ett krossat mod, ryck där en dygd ur nöden.
Det givs ett sätt, min son, att mildra själva döden:
Gör gott. Och lit på mig, det givs ej fler än det.

C G af Leopold:

Vem har rätt?

När två tuppar om ett korn
hålla fejd kring fält och backar,
när kring vassa näbbars horn
fjädren ryka, bloden lackar -
vem har rätt? Jo, den som hackar
ögat ut på trätobrorn.

I de lärdas republiker
när med akademiskt rop
tvenne tappra skolastiker
stöta pannorna ihop,
valven skalla, ingen viker
från sin bänk och från sin tes -
vem har rätt? Jo, den som skriker
ergo längst och ej blir hes.

När emellan jordens troner
förs ett ministerligt gräl,
och till gamman som till väl
för vidkommande nationer
deras majestäters skäl
ställas opp i bataljoner,
dels till fots och dels till häst -
vem har rätt? Det plär väl mest
den bevisarn, vars kanoner
skjuta längst och träffa bäst.

När om flickor eller heder
eller spel två män av frejd
efter företal av eder
rusa mot varann till fejd,
och när borden under kivet
dansa kring med hot och larm -
vem har rätt? Jo, den vars arm
först trär värjan genom livet
på den andre i sin harm.

När med Arons horn i pannan
tvenne andans huvudmän
väpna sig mot djävulen,
det vill säga mot varannan,
och ett helt symboliskt krig
ömsesidigt slutar sig
med förbannelser och amen -
vem har rätt, o broder kär?
Den som bränner bäst, mon cher,
kättarns djävulska lekamen
långsamt här och evigt där.

När med lansar av kritiken
två skribenter i gevär
löpa storm, som övligt är,
om ett ord inför publiken;
när ej minsta reda fås,
varför de i härnad tåga,
men på bägge trummor slås
larm och fejd av all förmåga -
vem har rätt? Nå kors, vad fråga!
Den som skäller, det förstås.

När på politikens bana
tvenne huvun träda opp
och kring var sin höjda fana
samla var sin lejda tropp;
när den enas rop är: kuven!
och den andras: vakna, slav! -
vem har rätt bland dessa huven?
Den som slår de andras av.

Följ från södern längst åt norden
djurens, människornas ätt:
överallt har våldet rätt,
är dess dom bekräftad vorden.
Men kanske, gott folk, i torden
fråga, om ej väntas får,
att förnuftet en gång rår?
Jo bevars - men ej på jorden.

C G af Leopold: