Nattligt delirium

Drick mig till blott en minut.

Lyssna ett ögonblick,

kyss min bleka trut,

ge mig en cigarett,

ta det ganska lätt,

knappast vi hinna

mötas, förrän

vi skiljas igen.

Be för min fattiga själ:

au revoir - icke farväl!

Fly nu inte bort från mig,

för jag är en dåra,

si de äro ganska svåra,

och de vilja taga dig.

Sju feta år ha förrunnit,

och många slantar försvunnit.

De magra fåren komma nu.

Ullen ha de redan tappat,

litet magert gräs de snappat.

Nu när jag vill bli en fin fru,

den finaste och flottaste i staden,

är det synd att alla slantar gått -

och vad har man fått!

Ingenting. Lektyr

för alla. Hela världen.

Husmodern.

Många små bestyr

i fickformat,

pommes frites i flottyr

på stora fat,

och andra rätter av vardagsmat,

serverade och gratinerade

och ganska bra placerade,

inte har jag varit lat.

Hör nu på, min vän,

ge mig en

klänning av blankt svart siden,

du vet en sådan som tiden

inte redan nött.

Och så - för denna enda natt -

en liten chic och stilig hatt.

Är du trött!

Vänta.

Jag såg en trevlig jänta

med så vackra skor,

å, jag tror

jag måste ha precis desamma.

Herre Gud, jag glömt - jag är ju mamma

närapå.

Nå, låt gå,

ge slantarna till Beata,

jag skall inte tjata.

Återstår mig då

endast två

eller tre, fyra, fem cigaretter,

snapsar, flaskor med etiketter.

Ja, förlåt, jag glömde att jag blivit tung

och inte längre är ung.

A von Krusenstjerna:

Bord över ända

Är du galen efter karlar,

jag dig dock försvarar,

som du vore ren och hel.

Sorgen har sin del.

Min är inte ringa.

Om du dig kan svinga

ledigt till din musa

utan att dig rusa

får du snart en slant av gull.

Men du är ju ständigt full

av din stora oförrätt.

Tag och sätt dig på en stol.

Hör hur tuppen gol

nu för tredje gången.

Lyssna ej till sången!

Då så går det galet,

slut med skönspråkstalet.

Redan sluttar bordet

rent förgjordat.

Tag en klunk ur glaset.

Hör på kraset

när ikull det slog!

Stackars huvud, nog!

Rika knölar

äro dyuppfyllda gölar.

Jag kan inte hjälpa

att jag ville stjälpa

allt omkull.

A von Krusenstjerna:

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta

Calle Casabermeja augusti 1934

Jag är i fängelse.

Och själva luften, balsamiskt mättad

med en unken stank

från dålig andedräkt och från kvarteren,

där Malagas fattiga vältra sig i dyn,

är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler

ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.

Om natten gnistra stjärnorna,

karusellerna snurra,

musiken knastrar.

I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas

och Andalusiens underligt kluckande darrande sång

ljuder.

Den eggar, den stiger och sjunker i natten...

Men den är inte för mig

och inte för de andra sjuka.

Vi äro inneslutna i dessa murar,

inbakade under dagarnas brännande sol

och infrusna under nätternas frosskakningar.

Fängelset suckar, det fylls som en ballong,

suckarnas ballong,

som stiger högt över en utsvulten och 

livad värld.

Måtte den ballongen spricka!

Då skall svavel regna från himlen

och jorden bli grå under tårarnas aska!

A von Krusenstjerna:

Sädesärlan

I vildvinet på balustraden slår sig en sädesärla ner. Hon tittar sig kring med nyfikna blinkande ögon. Andreas böjer sig fram och riktar sitt tal till henne. 

Andreas: 

Som kortbyxpojke var jag dig nära och kände dina hemligheter, 

för mig som för dig öppnade sig världen från furornas toppkvistar, 

jag utspionerade dina vägar över markerna, följde dina bestyr 

och såg mig aldrig mätt. Du var min syster 

och på himlens fjärdar seglade våra stora bröder. 

Ett hem och ett trollnäste var skogen. Vänlig som spisens eld 

nynnade granen över stilla trogna laven, 

småsovande på solstekta berget i granna arabeskdrömmar, 

och över mörkludna skogstrollet björnmossan, vaktande klyftan, 

den hemskt-lockande, där mörkrets kalldrypande kropp 

hängde spetsad på ensamma solstrålens svärdsklinga. 

Långsamt sjönk dag till dröjande kväll, då taltrasten sjöng. 

Men jag gick bort från allt, från dig och markerna, 

och strövade kring i klokskapens öknar med oseende öga. 

I fåvitskhet gjorde jag mig till mina syskons herre 

— då mörknade vårt hem, blott min inbilskhets fackla brann. 

Nu trevar jag mig åter till det som var, krypande 

ostolt med klumpig kropp genom pojkarnas ljusbadade busksnår. 

Ångest, jag såg dig i blanka sommarmorgonen 

naglad mot lyckliga ljuset. 

Du hade en ärlas skepnad. 

Naturens hjärta var du. 

Mot trygga boet under takskägget lyfte sig min hand. 

En djävul förde den upp, en gammal vänlig läromästare 

Han ville bara visa hur värnlösas skräck tedde sig. 

Granen höll andan, morgonhimmeln stirrade förfärad 

över skräckslagna fält. Och från blomstren, 

från åbäddens vassar och skogarnas gömda kryp 

störtade blodet till hamrande hjärtat, 

till ärlemor, fladdrande 

i ångest mot min hand. 

Då drog djävulen ner min arm. 

Han hade bara velat visa 

hur värnlösas skräck tog sig ut. 

Han var en gammal vanlig läromästare. 

Florio: 

Säkra äro vägarna 

de outstakade, 

välkända de osedda stigarna 

i himlarummet, 

i vidöppna strålande himmelssalen. 

Trångt levde jag 

och luften var tung. 

Över åkrarna strök jag, 

kröp mellan tuvorna, 

spanade snålt i lorten. 

Men masken jag fann kväljde mig. 

Med smutsstänkta pennor 

vände jag vart slag 

vid evigt samma skogsbryn. 

Allt dummare stod solen öga 

över kvalmig jord. 

Så en morgon 

föll ett stort krav över mig. 

Utan att fråga 

vrok det mig på sin rygg 

och skar en klar väg 

till något som måste finnas. 

Nu spelar jublande 

över ändlösa löftesrika vatten 

frihetens obönhörliga vind. 

Saligt sjunga vingpennorna, 

de solbadade, 

de ovetande. 

En hand rör dem. Säkert 

ledes jag av osvikliga fyrar. 

Var stund öppna sig tusen kosor 

och jag tar den rätta. 

Jag ser, jag ser! 

Genom ögonlocken, slutna 

mot ljumma trägna vinden 

lysa bilder. Min palm, 

den stilla sjungande 

i guldstrimmade morgnar 

förtroligt talande till mig 

med sitt rasp mot muren, 

den vänliga, där jag bodde. 

Bodde jag där? 

Jag bara ser 

något som måste finnas. 

R R Eklund:

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned, 

ty världen är andelös vorden. 

Dig sänk som i skapelsens morgon och bred 

ånyo ditt välde kring jorden. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, helige Ande, från himlen med ljus 

till nattens förlorade trälar. 

Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus

och elden i vaknande själar. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom till oss på jorden, kom till oss med frid, 

där hämnande vredesmod glöder. 

Vi bida med längtan den saliga tid 

då kämpande folk varda bröder. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, Ande från Kristus, från honom som gav 

sitt liv till en evig försoning. 

O, kom från hans kors och hans öppnade grav 

och dana vår värld till din boning.

Kom, helige Ande, från höjden.

J A Eklund:

Helig, helig, helig Herre Gud allsmäktig

Helig, helig, helig Herre Gud allsmäktig. 

När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går. 

Helig, helig, helig, nådefull och mäktig, 

dig vi tillbedja, Gud och Fader vår. 

Helig, helig, helig, sjunga helgon alla, 

sänka sina gyllne kronor för din härlighet. 

Ned för dig keruber och serafer falla. 

Du var och är och blir i evighet. 

Helig, helig, helig, hög och otillgänglig 

är din glans den klara som ej syndigt öga ser. 

Evig är din nåd, din kärlek oförgänglig. 

Allgod till stoftets barn du skådar ner. 

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. 

Över himlar, jord och hav ditt herravälde når. 

Helig, helig, helig, nådefull och mäktig. 

Dig vi tillbedja, Gud och Fader vår.

R Heber:

Faderskapet

Nu är det fjärde gången

och allt är lika nytt.

Och jag är åter fången,

förhäxad och förbytt.

Det biter i mitt öra,

det sprattlar på min arm.

Hur kan du, knyte, göra

ett sådant stort alarm?

Jag lyssnar när du trutar

till ord din lilla mun.

I världen ej det sprutar

en bättre visdomsbrunn.

Och dina två små händer,

som hjälplöst tager fatt!

Och dina två små tänder,

som grinar surt och glatt!

Nyss hela världen stjälpte 

i blod och mörker kull.

Det är som jag den hjälpte,

när dig jag lär stå lull.

Men tänk ändå att bara

på några år man glömt

hur knubbigt allt kan vara

och dunigt, lent och ömt.

Det kan man aldrig bära

i minnet sedan sist.

Det måste om man lära

och om igen förvisst.

Nu har jag föresatt mig

att lägga manken till.

Nu har jag tagit fatt dig

och gömt i min pupull.

Jag minnas ska ditt joller

i år som strömmar hän,

tills, barn, ditt barn jag håller

på styva morfarsknän.

 

E Lindorm:

Min tolvåring

Jag stryker upp ditt förvildade hår,

som nästan dig hindrar att läsa.

jag ger dig ett smeksamt nyp i ett lår

eller drar i din fräkniga näsa.

Ingen om dig skulle bry sig ett dugg,

ifall inte jag finge leva.

Då skulle aldrig mer i din lugg

några fingar kelande treva.

Bland skolkamrater du springer dig röd,

du har din bänk och din nyckel.

Men om du en morgon låge död,

ej dämpades deras gyckel.

Och den som just då ginge skolan förbi,

där som vanligt det fotboll spelas

och springes i kapp under jubelskri,

han kunde ej se att du felas.

En gänglig gosse, fräkning och ful,

med sjömanskrage på blusen.

Det är ju inte märkvärdigt en smul,

av dem finns så många tusen.

Men därför måste envar av dem

ha någon som på sig tänker

och känna kring pannan det lampsken av hem,

som ömt som en gloria blänker.

Mig var det förmenat, och därför nu

jag hårt som i kramp dig kramar.

Du ska få dess mera värme, du,

så aldrig dig kölden förlamar.

Jag ville ge dig allt varmt och gott,

som själv jag borde fått smaka.

Det är som ett under. Fast intet man fått,

så kan man ge allting tillbaka.

E Lindorm:

Storstadsmånen

Fullmånen hänger så lågt att den täpper 

Västmannagatans mynning i kväll.

Ner över ljusprickig storstad den släpper

ett regn av små frostiga silverfjäll.

Månen vill vara i kväll bland oss,

ett jordiskt bloss.

Månen står stor i svart oktober

och sår sitt döda och främmande ljus.

Bland biografernas skyltar och glober

och tandpastors löpeld på sömnlösa hus,

hänger dess skinande, fullmogna bukt,

en världsrymdens frukt.

Tvärs genom jordiska småljus som svider

i våra ögon hetsigt och torrt,

där vi på fulltända gatorna glider

i sorlande forsar mot mörkret bort,

går månljusets outgrundliga ström

av silver och dröm.

Månen är nära, står tryckt mot vår ruta

utan att fläckas av jordens sot.

Vi blott är dömda att lida och njuta

och stirra mot gåtan i hägrande klot.
Mångatan glittrar genom vårt blod

med ebb och flod.

Månen ska finnas när Stockholm är blivet

en gravhög med ogräsomspunnet grus.

Månen ska skina på döden och livet

med samma kalla och sugande ljus.

Månen har stirrat på samma vis,

när Sverige var is.

E Lindorm:

Fullsatt spårvagn

Vad spårvagnen verkar festlig i kväll

i detta herrans väder!

På fönstren har snön lagt en luddig fäll.

Här inne luktar det läder

och våra ytterkläder.

Spårvagnen är i kväll som ett hem

för obekanta, jag tycker,

där glad jag håller i takets rem.

Man till varandra sig trycker,

när vagnen plötsligt rycker.

Man räddar sig in i en uppvärmd ark,

därför man ler och skämtar.

Vagnen sjunger, ty farten är stark,

ett lyktsken i snöyran flämtar,

och spårvagnsklockan klämtar.

Man blir så god när man kommit med

och ser sig om som bland vänner.

Man ler mot den man sökt knuffa ned.

Man gnuggar sitt öra som bränner,

och talar med den man ej känner.

Man kanske råkar igen, vem vet,

den obekante personen.

Man ses kanske aldrig i evighet.

Men nu sänker motorn tonen,

och han stiger av vid stationen.

Nu är det visst inga flera kvar,

som hänger i takets stroppar.

Spårvagnen fram genom mörkret far,

vid varje hållplats droppar

det ut några mörka kroppar.

Sist sitter jag ensam i vagnens gap.
Vad allting har skiftat, jag tänker.

Det var dock ett stycke broderskap,

det enda som livet skänker.

Och spåret så ödsligt blänker.

E Lindorm:

Väskan

Du som jag såg den gången i Berlin

bestiga spårvagnssteget som i dans,

har än du råd att ha en lika fin

och vacker väska, prydd med silverfrans?

Mot blusens ena bukt du höll den tryckt,

så alla kunde se hur fin den var.

För övrigt var du torftigt klädd, men snyggt,

på väg till arbetet som andra dar.

Hur jag kan minnas dig, jag ej förstår,

men något har väl mig din åsyn skänkt.

Ty stundom under dessa ofärdsår

har jag på dig och på din väska tänkt.

Jag vet ej vad du heter, vem du är

och var i dag du lever någonstans,

men ofta undrar jag om än du bär

den vackra väskan med sin silverfrans.

Det är som om mot världens järngrå nöd

den silverfransen flaggar till protest.

Ty människan kan leva utan bröd,

men inte utan skådespel och fest.

Blir intet över av en mager lön

till prydnader, till blommor eller sång,

då må vi böja oss och be en bön,

ty då går allting mot sin undergång.

E Lindorm:

Nya gatan

Här ska stora gatan fram,

stadens nya, fina stråk.
Berget sprängs till makadam

under svordomar och bråk.

Här ska resas höga hus,

biografer och hotell,

som med granna, skarpa ljus

bländar stjärnorna var kväll.

Den som äger fantasi

höra kan en hård musik

från den stora biltrafik,

som ska brusa här förbi.

Ja, jag hör en barnspäd sång

runtomkring, på land, i stad,

från små flickor, som en gång

måste gå på nattparad

med sin lockelse och skam

nya, fina gatan fram.

E Lindorm:

Den rätte

Jag hade tänkt dig blond 

och lång över allt förstånd 

med en energisk haka, 

du, som i dröm och vaka 

varit mitt ideal. 

Blond och högväxt och smal. 

Och så kommer du dock 

mörk och kortväxt och tjock, 

med hakan i nervikt krage 

och en början till mage. 

Sådan kliver du in 

i min själ och mitt skinn. 

Allting blev skapat om, 

när du kom. 

Allting slog du itu. 

Du, du!

E Lindorm:

Kärlekskampen

Först i helvetet en timma

för en dag i paradis.

För att kärleks sol förnimma
ska jag ut på hatets is.
För att få ditt ljusa, lätta
leende, som gör mig glad,
måste mina tårar tvätta
dina läppar i sitt bad.

Innan änglavingar växa
fjärilsflyktigt på dig ut,
måste först du vara häxa
en demonisk, mörk minut.
Men den mun, du lärt förbanna,
snyftar fram ett saligt tack,
när du kysser i min panna
märket av din egen klack.

Och jag själv, lik satan, piskar
dig med ont som en besatt,
tills du något hjälplöst viskar,
och jag dignar mot dig matt.
Två, som inte längre orkar
vara vilda djur som nyss,
men varandras läppar torkar
till en rädd försoningskyss. 

Aldrig mer vi två kan svärma 

sorglöst samman, ungt och yrt, 

inte milda svalor härma, 

vi har köpt vårt rus för dyrt. 

Ångest i din smekning darrar, 

och mitt famntag liknar kramp. 

Blundande oss blodet narrar 

aldrig mer till Eros’ kamp.

E Lindorm:

Helige Ande, låt nu ske

Helige Ande, låt nu ske

undret som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

P Nilsson

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord,

som jag nu min egen får kalla.
Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord.
Här lever jag trygg på ditt mäktiga ord,
hur tider än växla och svalla.
Här reddes mitt bo,
här njuter jag ro
och får i din hand mig befalla.

Av framfarna släkten som sentida arv
jag mottog den mark, som jag plöjer.
Här bröto de sten, och här går nu min harv
i åkrarnas mylla sitt fredliga varv.
Dock högre min tanke sig höjer.
Ty allt är ett lån
därovan ifrån,
din kärlek i allting sig röjer.

Så lär mig att taga, o Gud, ur din hand
välsignelsens dagliga gåva,
att tacka för regnet, som vattnar mitt land,
för solsken och värme i sommarens brand,
för äring och skördar dig lova.
Vad mäktar väl jag?
Din vilja är lag:
det växer ju, medan vi sova.

Så lär mig ock, Herre, att dig till behag
förvalta det pund mig blev givet,
att fylla med frimodig gärning min dag,
att hjälpa och omhulda den som är svag,
att älska, ty därav går livet.
Och giv mig till sist
ett namn, Herre Krist,
som är i din livsbok inskrivet.

C R Sundell: