Det har sports hit ner
att det skall bildas ett nytt lyrikerförbund
för näktergalens utrotande.
Men det där projektet
går vi inte med på här i syd-Sverige,
vi som hört näktergalen
och känner honom.
Jag skall säga herrskapet
att näktergalen är visserligen liten,
enkel och tämligen mildsint,
men likafullt är han den fågel
som har den djupaste lidelsen
här i landet!
Ack dessa näktergalskvällar
över de vita snåren
längs klippiga stränder
och djupt inåt dalkjusorna!
Osynlig sitter fågeln
i det blommande törnet,
spelar, spelar, spelar
havets vår och jordens och hjärtanas
- klockspel, flöjtlåt, människoviskningar –
förunderligt och outtröttligt,
medan knopparna brister,
skyarna remnar
och ljus tändas
högst uppe i himlarna.
Därför så:
om ni inte förstår näktergalen,
ni sparvhökar och trumslagarfåglar
uppåt landet,
så kan ni ju ändå vara snälla
och
lämna honom i fred. R Jändel:
Förlåt en yngling, som kommer för sent och vevar en slagdänga blott
och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mej grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.
Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se,
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.
Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.
Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utdrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.
Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna av livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.
Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv
och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm. D Andersson:
Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen,
fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar,
din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt sej
och kvar är den herrn med två horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten,
så rivande ful mellan klibbande löv.
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor
du band dej i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår dej,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa
står klar som kristall över byarnas hus!
För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas
i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa
likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga
när ömt din butelj som ett dibarn du sög.
Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga dej fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken
du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa,
en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända,
sex fot under skorna på socknens präst.
Hur går dej, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna
ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten
och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter,
där muren är jaspis och gatan av guld?
Då knäpper jag sakta en sång på fiolen
och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover
och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus
till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden,
att ren han må vandra till Herrans hus. D Andersson:
Emellan en våg och en våg jag lyddes vid stranden.
Det skymde sakta. Bruset av dagen vek
för kvällens tystnad. Vågornas eviga lek
än strödde flingor av silvervitt skum över sanden,
och aftongyllne var luften och sydländskt vek.
I rymden hän mot den slocknande västerbranden
likt vita svanor styrde skyarnas tåg.
Försjunken i dröm, med irrande sinne och håg,
jag kände stenarna rassla sakta mot handen
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg slog stänket från stenen
mot västerns glöd i regnbågsskimrande ljus.
Som vårregn klingade dropparnas fallande brus.
Jag mindes döda morgnar då gryningsskenen
sig lyfte i glöd över daggiga landsvägars grus
och skälvde i spindlarnas nät längs åkerrenen.
Jag kände mitt blod som förr uti ådrorna brinna
och vandrade åter de stigar jag då kunde finna
i hembygdens ängar, bland fält utav rykande råg.
I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg
då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
som fallet av skimrande droppar som sorla och svinna
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg som den sjunker och sväller
ett ansikte upp ur de strömmande tankarna dök,
en hastig sekund, tills djupet ånyo det slök,
som liket som lyftes minutsnabbt utav en propeller
och sjunker mot fjärran igen med ångarens rök.
Vad blir av de hägrande mål, dit vi sträva och syfta?
Ett intet, och allting begravs i besvikelsens klyfta.
Men ännu en gång, när ditt ansikte plötsligt jag såg,
de ordlösa timmarna fyllde ånyo min håg,
de hänsvunna nätterna hörde jag flämta och snyfta
då tiden så stilla i darrande fullhet låg
som vattnet som skälvande dröjer, på väg att sig lyfta
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg som växande svalla,
det svartnat på havet och vågornas skum är som bly.
I fjärran sjunker strandad en sista sky,
och böljorna vandra, böljorna stiga och falla,
och nattens timmar tysta mot väster fly.
O natt du eviga, natt du höga och kalla,
jag tackade dig, där sträckt i tången jag låg,
att tvådd av din dagg jag med klarare ögon såg,
hur människors liv och lycka, kärlek och alla
fåfängliga drömmar vi höga och heliga kalla
i rymden sjunker likt sommarskyarnas tåg,
försvinner och brister likt bubblor som stiga och falla
emellan en våg och en våg.
.jpg/200px-Anders_Zorn_-_Erik_Axel_Karlfeldt_i_Zorng%C3%A5rdens_matsal_(1906).jpg)